Det var ett tag sen jag skrev förra blogginlägget nu, men jag har grubblat desto mer över dess innehåll. På att jag tycker att småbarnslivet är så himla jobbigt. Att jag är så trött och nästan lite bitter på att mitt liv till 99,7% handlar om barnen och att finnas till för dem just nu. Att jag inte klarar av att prata med blivande trebarnsföräldrar på öppna förskolan eftersom jag bara vill berätta för dem hur fruktansvärt jobbigt allt kommer bli för dem snart. Och hur mycket jag avskyr att de som sa till mig innan att det skulle bli tufft med en trea hade rätt, och de som sa att ”det är lugnt, trean hänger lixom bara med” hade fel. Min trea har inte ”hängt med” på nånting efter sin sexmånadersdag. Det är han som satt agendan genom sin högljudda och hyperaktiva personlighet, och han har nästan fått mig att isolera mig för att jag inte orkar annat än att promenera och vara hemma. Ska det vara så? Kan man bli så trött bara av sina egna barn? Är det något fel på mig som inte orkar? Kanske sköldkörteln? Jag borde träna mer. Trappa ner på sockret. Hur sover jag egentligen? Svårt att säga. Det blir ju många timmar i sängen, men sömnkvalitén kunde nog varit bättre.
Men så läste jag ett inlägg på instagram häromdagen som fick poletten att ramla ner. Det var hos min nya ”husgud” Vulverinekoos, och det handlade om att vara redo för att bli gravid och ta hand om ett barn. Att längtan kan vara stor att bära, föda och amma, och att sedan ”fly” in i en annan liten person som behöver en så mycket att man varken har möjlighet eller alls förväntas att tänka på sig själv och sina problem eller projekt och ambitioner. Och där har vi mitt ”problem”. Jag ville inte alls fly in i ett nytt liv. Jag ville bära, föda och amma och sedan fortsätta leva ett sånt familjeliv som vi gjort hittills, fast med ett barn till bara. Jag var så otroligt naiv och hade på något mirakulöst sätt glömt/ förträngt att man ger upp sig själv och sin person helt och fullt när man får ett barn. Kanske finns det lite plats för egentid vid första barnet, eventuellt också vid andra, men med ett tredje barn är den möjligheten noll. Zero. Icke-existerande. Den tid som bebisen inte behöver mig gör mina andra två barn det. Mina behov måste stå till sidan och det kommer vara så nu i 2-3 år till och detta var jag helt oförberedd på rent mentalt och känslomässigt kan jag se såhär i efterhand. Det är ju det som skapat min frustration och stress det senaste året. Att gå ifrån att ha två barn som börjat bli ”stora” i form av att de kan klä på sig själva, äta själva, sova i egna sängar osv, till att börja om igen och vara 100% styrd av någon annan dygnet runt, den omställningen var jag inte beredd på. Och jag fortsatte att kämpa emot det också, genom att fundera på jobb och karriär, ”kanske ska jag byta bana?”, planera kring intressen och hobbies jag vill ta upp igen eller börja med, projekt här hemma som jag vill göra, osv. Och frustrationen växte såklart när det jag i mitt huvud ville göra inte matchade de konkreta förutsättningar som finns i form av främst tid och energi.
Men nu har jag äntligen skiftat fokus. Eller snarare kanske hittat ett fokus. Det känns otroligt skönt, jag är redan mycket lugnare och gladare faktiskt. Jag har slutat följa ”inspiratörer” på sociala medier som ändå bara stressar mig just nu, jag har lagt alla tankar på jobbyte på hyllan, jag har pausat alla funderingar kring mina hobbies och intressen och allt som har med fritid att göra. Mitt nya motto är ”livet börjar vid 40”. Klyshigt kanske, och det låter ju lite sorgligt att sätta livet på paus, men det är snarare tvärtom. Jag har drygt 3 år kvar till jag blir 40. Den tiden ska jag lägga på att vara närvarande med min familj och att svara på deras behov. Självklart ska jag träna, måla naglarna, träffa vänner osv under dessa åren, men det blir bara på en ”basic” nivå. Jag kommer inte lägga tid och energi på att byta jobb, träffa nya människor, börja nån ny hobby, osv. Det får komma sen. Allt måste inte hända direkt; saker, planer, tankar och idéer kan vänta. De finns kvar. När jag är 40 har jag en tioåring, en åttaåring och en femåring. Jag säger inte att jag vet hur livet kommer se ut då, men det kommer iallafall vara väldigt annorlunda mot hur det är idag och innebära andra möjligheter (och begränsningar) som jag får utnyttja och anpassa mig till. Jag hoppas framförallt på bättre sömn och mer självständiga barn. Borde vara en rimlig förhoppning, haha!
Jag har landat i vad som är viktigt i livet just nu och bestämt mig för att fokusera på det ett par år framöver. För små barn finns inte kvar. Dom är bara små just nu, och de förtjänar att ha en mamma som är lugn och trygg och nöjd. Det vill jag vara. Här och nu.
