Tre månader har gått sedan senaste inlägget. Tre månader som känns som tre år. Det händer så otroligt mycket hela tiden, och ändå ingenting. Jag är fortfarande sanslöst trött, ganska deppig och väldigt stressad. Barnen är fortfarande underbara och skitjobbiga. Jobbet...jag vill egentligen inte skriva om jobbet på bloggen men...det är tufft just nu måste jag säga. Och jag vet inte vad som är hönan och ägget, om jobbet blir jobbigt för att livet är jobbigt, eller om livet blir jobbigt för att jobbet är jobbigt. Jag vet alltså inte om det skulle bli bättre av att jag bytte jobb, och ärligt talat är jag för feg för att ta reda på det i dessa osäkra coronatider. Jag utgår från att jag kan få det att funka, att det går att få det att kännas bra igen, samtidigt som jag dagdrömmer om tjänster med helt andra arbetsuppgifter än de jag har...suck. Jag orkar inte ta tag i det just nu. Sticker huvudet i sanden lite till.
Jag har slutat äta hormoner. Preventivmedel alltså. Första gången på 22 år som jag slutar med hormoner men inte vill bli gravid. Så nu försöker jag lära känna den här kroppen, vem den är utan hormoner. Har de ens påverkat mig? Svårt att säga redan, det har bara gått ett par veckor, men jag känner nog aningen mer sexlust och kanske lite gladare också ändå. Och mer svullen tyvärr. Nästa vecka ska jag börja en kurs i Fertilitetsförståelse. En skräddarsydd kurs med handledning av en specialist. Jag ska få verktygen för att lära känna min kropp och cykel, förstå min fertilitet och lära mig vad kroppen berättar på olika sätt och kunna agera utifrån förutsättningarna. Det ska bli jättespännande!
Ja, som sagt. Vi kämpar på här hemma annars. Det är survival mode på både mig och E just nu. Lillemannen är om möjligt ännu mer krävande än han brukar, med ständiga raseriutbrott och väldigt bestämda åsikter. Framförallt om vem som ska hjälpa honom med vad. Det kan också bli konflikter om att han vill ta på sig sin gamla blöja igen som man precis bytt och som är full med kiss. Det går utmärkt att skrika i tjugo minuter och börja rota i soptunnan efter den. Eller varför inte bryta ihop över att ett syskon tar på sig en annan mössa än vanligt? Syskonen ja, de får verkligen stå ut. Lillebror stjäl all energi från oss föräldrar, och kvar finns bara irritation och dåligt engagemang över till dem. Vissa dagar iallafall. Men vi kämpar på.
Min stress är ganska mycket kvar där den varit ganska länge nu. Inget som eskalerar, men inget som blir bättre. Kaninpuls större delen av dagen, typiskt kortisol-fett som sitter över buken och en anding som aldrig kommer ner i magen. Men jag jobbar med det med. Jag har gjort ett tappert försök att gå ner i vikt via ett program, som visserligen inte är slut men som jag tappat fokus på mer och mer när det inte hände nånting alls de fyra-fem första veckorna. Jag stod helt still, både vikt och måttmässigt. Antar att det också bidrog till stressen, och som jag förstått det är det bara ännu mer stress att leva på kaloriunderskott. Men jag ska börja träna, det ska jag verkligen. Har köpt kort nu till och med. Jag har också slutat dricka kaffe. Eller iallafall skurit ner på det. Oftast blir det en kopp om dagen, ibland två och ibland ingen. Försöker lyssna på suget och inte rutinen att ta en kopp. Och jag har dundrat på med kosttillskott för att stötta min hormonhälsa som det så fint heter. Och just det- börjat meditera! Tio minuter varje morgon. Det är inte mycket men det är en start och jag gillar det verkligen.
Jag har också lovat mig själv att prioritera min sömn och gå och lägga mig senast kl 22. I skrivande stund är klockan 22.26 och jag tänkte ta en dusch också eftersom jag inte minns senast jag gjorde det, så det betyder att det verkligen är tid att avsluta detta. Men det var kul att uppdatera lite. Det känns bra. Jag tror att jag behöver skrivandet för att processa så jag tänkte ta upp det här på riktigt igen. Oavsett om nån läser eller ej.
Godnatt nu och sov så gott.
