Löss, skärmtid och jobbångest

 Sommarlovet rullar på. Det övas volter på studsmattan, det badas i hav och bubbelbad, och det äts kopiösa mängder glass. Vi har avverkat halsfluss, skrubbsår, springmask myggbett och löss. Vi har vänt på dygnet så frukost äta numera oftast vid halv elva och hela familjen är nöjda med det. Barnen leker med kompisar, tränar på att pricka ribban med fotbollen, och har återupptäckt tjusningen med att bygga lego på fri hand. Dessutom spelas det en hel massa tv- och iPadspel. Jag älskar skärmtid. Igår spelade jag Nintendo med mina killar. Det är ett helt underbart sätt att umgås på! Vi har insett att vi nog är bland de mer liberala föräldrarna i umgängeskretsen när det kommer till skärmtid, och jag har noll problem med det. Skärm är ingen issue i vår familj. Det kanske det blir en dag, men jag tänker inte ta ut nåt i förskott. Jag lutar mig tillbaks (med min iPad i knät) och lyssnar ännu en gång på Josef Fares sommarprat som boostade alla som gillar tv spel lite extra 😉

Självklart är livet inte friktionsfritt bara för att det är semester, men när jag idag började tänka på jobbet av nån anledning så fullkomligt översköljdes jag av ångest. Jag vill inte tillbaka. Men jag vill inte byta heller. Jag vet inte vad jag vill och hur allt ska bli…

Jag har iallafall ett sommarlov att carpa skiten ur i tre veckor till.

Det kommer inte alltid vara så här

 Den här sommaren alltså. Så lång och så snabb. Alla känslor, varje dag. Det är så intensivt med små barn, men jag vill aldrig att de ska bli stora. Jag vill aldrig förlora dem. Jag försöker se fram emot saker man gör med stora barn, men vemodet tränger igenom. Jag sover tätt ihop med min yngsta som kommer över till vår säng varje natt. Väcker mig med orden ”mamma du är världens myyysigaste”, tätt följt av ”kan vi gå opp nu” alternativt ”jag fes”. Och inte ens det där jobbiga och tramsiga kan jag få nog av. Jag nattar oftast alla tre barnen, och helst var för sig om jag får välja. Fruktansvärt tidskrävande, men vad kan jag bättre använda min tid till? Att ha en blond kalufs på min arm, en röst som säger ”mamma kan du sjunga?”, få lyssna till deras tankar och funderingar om nuet och framtiden, ja det är värt allt för mig. Jag vet att den här tiden snart är förbi, och jag har genom hela mitt liv haft så svårt för att ta vara på och uppskatta den livsfas jag varit i precis då. Den här gången tänker jag inte göra det. Det kommer inte alltid vara så här. 

Sommarlov 2022

 Ja det känns mer som ett sommarlov än som semester tycker jag. Allt är ju ganska barnfokuserat. Jag checkade ut från jobbet efter midsommar (trots att jag inte gjort allt på min to-do list men så fick det bli…) så har snart betat av tre veckor redan. Fyra och en halv kvar. Helt jävla underbart är det. Älskar att kunna kombinera med föräldraledighet. Känner att jag aldrig kommer vilja kompromissa med sommarledighet igen, tar hellre ut obetald ledighet och sparar ihop till en buffert i förväg. Eller, som vi funderat lite på faktiskt, hyr ut vårt hus några veckor och tjänar in semesterkassan där. Att bo i ett stort hus nära hav och Malmö har ju onekligen sina fördelar. Några grannar på gatan hyr ut sitt hela sommaren och tjänar big bucks. 

Hur som helst. Kaninpulsen är inte helt borta, men när jag läste igenom senaste inlägget känner jag ändå att det hänt en del. Semesterlunken har infunnit sig. Idag sov hela familjen till klockan 11! Jag älskar att inte ställa nån klocka, att få sova så länge kroppen vill och behöver. Och att kunna vara uppe sent utan att barnen vaknar tidigt och blir supergnälliga hela dagen därpå. Nu tog vi bara en sen frukost och kör lite skärm-chill nån timme, de minsta leker engagerat med nåt på ovanvåningen. Planen är att sticka ner och ta ett dopp om en stund, sen hem och tina upp i bubbelbadet eftersom vädret är lite sådär. Korv med bröd till lunch. Lördagsgodis. Minsta. Möjliga. Motstånd. 

Den enda smolken i bägaren är min jobbsituation. Nu är det snart precis ett år tills min nuvarande jobb byter ort och jag kommer behöva pendla flera timmar om dagen vilket jag inte vill. Jag behöver alltså ett nytt jobb och det stressar mig väldigt. Alla jobbannonser får mig att känna mig inkompetent och osäker. Jobbsjälvförtroendet är inte på topp om man säger så. Men jag har en plan. Jag ska nämligen äntligen börja gå till en psykolog till hösten. Något jag funderat på i många år men aldrig tagit tag i. Jag hoppas att det kommer funka med den jag har fått kontakt med, att jag kommer känna förtroende och sådär, för jag känner mig verkligen redo att börja jobba med mig själv och behöver nån att hålla i handen på den resan. 

Det var det. Nu ska jag lämna soffan och hänga upp en tvätt, nästa vecka ska vi till Kungshamn så det börjar bli dags att börja packa så smått.