Tankar om stress och att inte räcka till

Jag har ont i hjärtat. Det är något som skaver, men jag vet inte riktigt vad det är ännu. Jag har kommit på mig själv flera gånger under helgen med att fån-le och vara så där genuint lycklig och tacksam över människorna jag har omkring mig och sammanhanget jag lever i. Ändå känns det inte bra, inte när jag är ensam. Då sköljer liksom otillräckligheten över mig. Tröttheten kommer tillsammans med tankarna på allt jag borde ta tag i och allt jag vill göra. Numera också konstant kompanjerat med en ihållande hög ton i höger öra. Tinnitusen märks ju inte av när jag är med andra och pratar eller lyssnar på musik. Men när det bara är jag och tystnaden så är den där. Jag har verkligen inte vant mig, verkligen inte blivit kompis med detta nya interna bihang i huvudet. Jag vet inte om det är det som stressar mig, eller om det är allt annat också, men ironiskt nog så har jag aldrig känt mig så stressad som under denna föräldraledighet, och det skrämmer mig något otroligt. Jag som alltid varit så säker på att jag aldrig skulle kunna gå in i väggen eftersom jag är en ganska så sävlig "låt-gå" personlighet. Tar inte så allvarligt på saker. Nöjer mig med ganska lite. Tävlar aldrig med någon om något. Men nu börjar jag förstå att det inte handlar om det. Inte bara prestationsprinsessor bränner ut sig. Alla kan känna stress, av olika anledningar. För min del är det väldigt stressande att vara lyhörd för tre barns behov samt mina egna (som dock prioriteras ofantligt lågt just nu). Att ha tre små barn som inte riktigt kan sätta ord på hur de mår och känner sig ställer stora krav på föräldrarna. Varför är han ledsen? Har han slagit sig? Är han trött? Hungrig? Frustrerad? Han kan inte berätta. Varför gråter hon? Är det på riktigt eller bara ett dramatiskt spel för gallerierna? Har det hon berättar verkligen hänt eller är det i hennes fantasi? Hon rör sig mellan saga och verklighet flera gånger om dagen och det är inte lätt att hänga med i svängarna. Och han då, varför har han ont i magen? Är han hungrig? Sjuk? Behöver han gå på toaletten? Har någon slagit honom? Varför är han så arg och otrevlig? Har han missförstått något? Vad har hänt? Hur mycket skit ska man behöva ta? När är det okej att säga ifrån och när ska man bara vara trygg och förstående och låta honom hållas? Det är inte lätt att bli stor. Även om man kanske kan berätta hur man mår är det inte säkert att man själv riktigt förstår varför. Eller hur man ska hantera det. Det bara blir liksom.

Ja. Så det är mycket att ha i huvudet, mycket att vara på tårna inför. Och detta parallellt med att man ska handla, tvätta, laga mat, städa, se över garderoberna och uppdatera vid behov, boka klipptider, smörja solcreme, betala terminsavgifter till allehanda aktiviteter, komma ihåg föräldramöten, inte missa matsäck vid utflykten, köpa present till kompisens kalas, ha koll på skolans informations-app, lämna tillbaka biblioteksböcker i tid, se till att familjen äter mer vegetariskt, försöka få barnen att duscha nån gång i bland, inte glömma att lägga nya blöjor i skötväskan, försöka styra upp nappavvänjning, vattna krukväxterna (de som inte redan dött), swisha pengar till en möhippa om nån vecka, trappa ner på sockret och få i sig lite vettig lunch ibland, laga trasig prinsessklänning, hitta borttappade badkläder, plocka äpplena i trädgården och göra mos att frysa in....ja men alltså ni hör ju. Hur orimligt som helst. Jag kan fortsätta i all evinnerlighet. Listan tar aldrig slut. Och allt detta maler runt runt i mitt huvud utan struktur och strategi och skapar en enda stor stress-deg som jag inte vet hur jag ska reda ut. Jag borde träna. Och se till att sova ordentligt. Istället äter jag glass till middag, kollar på de nya avsnitten av Beverly Hills 90210 och slösurfar runt på nån 24-årig influencers instagram. Sen hatar jag mig själv en stund för att jag alltid gör så här, och så går jag och lägger mig och lovar att det inte ska upprepas. Men det gör det.

Är det verkligen så här livet ska vara? Att inte äga sin tid, inte veta hur mycket energi man har kvar till olika saker och därför ge upp tanken om att ens planera in något för man blir bara så besviken. Alltså jag vill inte ha det så här. Det måste väl gå att få till ett liv som känns bra? Där det inte hela tiden känns som att jag ligger steget efter utan faktiskt kan ha lite koll på läget. Det drömmer jag om att få till. Att vara i fas.

Så jag kan få något gjort var det ja

Jag är ensam hemma med minsta barnet som sover. Snubben åkte och handlade och tog med sig storbarnen. "Så du kan få något gjort" sa han. Jag vill gråta. Jag har ju bara gjort och gjort och gjort de senaste veckorna känns det som. Jag är trött i både huvudet och kroppen. Full av socker och skräpmat, dålig sömn och för lite rörelse. Har roddat ett bröllop och två sexårskalas de senaste åtta dagarna. Inte själv såklart, men mycket fix har jag gjort. Och igår insåg jag att lilleman har gett mig tinnitus på höger öra. Jag har alltid varit rädd för att drabbas av det. Tyckt att det verkar så himla himla jobbigt. Och ja, nu får jag nog lära mig leva med det. Trots att jag har hörselkåpor på mig när jag byter blöja (ja det är sanning) och försöker undvika skrik, men det går ju inte med en ofärutsägbar bebis. Funderar nu på om jag ska fortsätta att alltid bära honom på höger sida som jag gör nu (och där jag börjat pajja höften också) eller om jag ska bära mer med vänster och riskera att få tinnitus även på det örat? Vilka problem man har va. Det trodde man inte när man var tjugo, att ett sånt här resonemang ens existerade.

Men åter till "du kan få något gjort". Den stressen alltså. När man har chansen. Kan välja fritt. Ska jag vila? Röja köket? Läsa en bok? Hänga tvätt? Dammsuga? Ta en dusch? Träna? Så många möjligheter. Det brukar sluta med att lagom tills man har bestämt sig så vaknar bebisen. Eller så bestämmer man sig för att vila, och ligger med maxpuls och blundar och tänker på allt man egentligen "borde" göra istället. Ytterst vilsamt. Nej.

Men jag introducerade ett nytt tänk för min son igår, som jag faktiskt blev lite förvånad över själv. Han sa att han aldrig ville bli vuxen. Då sa jag att det är kul att vara vuxen. Att man ska vara glad för alla sina åldrar, alla sina dagar i livet man får. Att man ska försöka leva det livet som passar bäst för just den ålder man är i nu. Var sak har sin tid. Så när man är sex år finns det saker man kan och vill göra som man inte kunde när man var tre, och inte kommer vilja göra när man är tio. Då ska man passa på att hitta de sakerna och göra dem, just när man är sex år. Och samma tänk när man blir tio, tretton, sjutton, osv. Leva i sin ålder, på sitt sätt. Det kan ju såklart vara olika för olika sexåringar, men det spelar ju mindre roll. Det viktiga är att man hittar sin grej, inte försöker vara kvar i något gammalt och inte heller stressar på till något som kommer att passa bättre om några år.
Jag tror jag ska ta mig en funderare och försöka applicera det på mitt eget liv. Vad passar bra i mitt liv som trettiosexåring? Vad ska jag släppa taget om och vad ska jag lugna ner mig med och vänta in? Vad vill och behöver jag göra just nu i livet för att må bra och ha kul? Det får bli söndagens grubbleri.

Över och ut.

I väntans tider

Dagarna är så konstiga den här veckan. Det är en lång, utdragen nedräkning bara. Till skolstart, jobbstart, förskolestart. Och inte minst till min systers bröllop som är på lördag och där jag ska vara toastmaster. Jag börjar dock äntligen känna mig lite lugnare inför detta. Dels för att jag är ganska förberedd nu, men också för att jag har tänkt tillbaka på olika bröllop jag varit på (och även varit toastmaster på) och insett att det är ju inte sådär ruskigt mycket man kommer ihåg faktiskt. Inga tal som sticker ut, inga spex eller aktiviteter. Inte detaljer iallafall, det är i så fall mer känslan. Och den kan ju inte jag skapa helt själv bara för att jag råkar vara toastmaster. Till syvende och sist så får ju gästerna faktiskt inte roligare än dom gör sig.

Idag har det dessutom regnat hela dagen. Barnen har bara varit inomhus, vilket innebar otroliga mängder uppdämd energi som ville ut nu på kvällen. Irritation, höjda röster och tråkiga ord. Men i morgon är en ny dag som tur är. En dag som kommer inkludera tid utomhus för alla familjemedlemmar, oavsett väder.

Nu ska jag njuta en liten stund av tyst egentid i soffan innan det blir sängen för mig. Jag ska skriva en to-do list för i morgon och försöka släppa allt som snurrar och burrar i huvudet. Hoppas det kan hjälpa att få ner tankarna på pränt. Fasen vad intensivt livet är just nu alltså, och då jobbar jag inte ens. Hur ska det bli när föräldraledigheten är slut? Jag orkar inte ens tänka på det just nu. Det tar vi till våren.

Ett första hej

En vanlig kväll. Alldeles för sent. Har vänt på dygnet igen. Det är bara det att det är så skönt att ha hjärnan och kroppen för sig själv. Men det är inte bra, jag borde inte göra så här. Jag blir ju trött i morgon och så blir det bara en ond cirkel av alltihop. Men just nu är barnen så intensiva, speciellt den lille. Och sommaren har varit lång, utan rutiner och avbrott från varann. Jag känner att jag inte äger min egen tid. Jag är snurrig och förvirrad och får absolut ingenting gjort utan startar upp sju projekt samtidigt här hemma så allt är kaos.

Ett projekt är den här bloggen. En ventil, som jag inte riktigt vet hur jag ska använda mig av. Men jag ser fram emot att ha en plats att skriva på utan att behöva censurera mig.  

Så, hej helt enkelt.