Favoritaktivitet på gång

Fyra dagar till julafton men i morgon gör jag det; prioriterar naturen och att vara ute. Ska iväg och rida med min fyraåring. 45 min skogsridning/ promenad för min del kommer bli underbart. Frisk luft och ingen stress. Och ingen skrikande bebis, inga syskonbråk och inga ”måsten”. Sen ska vi direkt på kalas efteråt så vi behöver inte ens laga lunch. Alltså behöver jag säga att jag ser fram emot morgondagen? Bara sova lite först, nattinatt.

Blandade känslor

Har läst igenom mina senaste inlägg och känner att fasen vad jag ska verka pretto då. Nån trist fröken duktig. Är det jag? Jo, kanske. Fast alltså jag känner väldigt blandade känslor inför köpstoppet, för jag börjar inse att jag nog shoppar en hel del mer än jag vill erkänna och det kommer bli tomt att inte kunna ha det tidsfördrivet. Man vill ju gärna bli fin liksom, köpa nåt nytt och kul ibland. Piffa till sig.

Jaja. Nu har jag iallafall investerat en dryg tusenlapp på basplagg, ska rensa ut alla amningslinnen och gamla sunkiga t-shirtar i mellandagarna. Och stryka. Hej hej alla kläder jag inte använt på år och dar!

Och såna här små inlägg gör ju inte att det känns jobbigare iallafall.

11 dagar kvar...

Förberedelser inför köpstoppet- behov att tillgodose innan och när ett köpstopp kanske måste brytas

Efter att jag bestämt mig för att ha köpstopp nästa år så har jag funderat lite över vilka behov jag haft och köpt på mig en del sånt jag tyckte att jag saknade. Bland annat investerade jag i nya regn-/skalkläder som var rejält dyra jämfört med vad jag haft tidigare, men eftersom jag använt dem varje dag sen jag fick hem dem för över en månad sen så känner jag redan nu att det var ett bra  och motiverat köp. Jag har också köpt på mig underkläder och strumpor, en ny baddräkt och nya löparskor (även om jag bara går i dem). Jag försöker fundera över behoven för ett helt år framöver och om det är något mer jag ska införskaffa som jag verkligen kommer att ha användning för nästa år och sakna om jag inte har det. Jag tror det får bli några linnen och bas t-shirts också kanske, men annars är nog det mesta fixat.

Jag funderar lite på hur jag ska göra om jag kommer igång med min träning inomhus, som jag hoppas och planerar att göra. i så fall saknar jag bra träningsskor att ha inne på exempelvis jympapass. Samtidigt vill jag inte köpa det nu och riskera att de blir oanvända om jag inte alls får till träningen. Så om den situationen skulle inträffa, då kommer jag kanske bryta mitt köpstopp för ett skoinköp. Men då skall det till att jag har gått på minst 10 pass först för att verkligen bevisa att jag är igång och att behovet av nya skor finns.

En annan fundering är om något går sönder och inte går att laga. Då får jag väl göra en bedömning om det är värt att bryta köpstoppet för att köpa en ny grej. Jag tänker att det skulle kunna vara sånt som att datorladdaren lägger av, mobilen blir stulen, solglasögonen eller de vanliga glasögonen knäcks…ja såna saker helt enkelt. Det går ju inte att förutspå, men händer det så löser jag det då.

Förberedelser inför köpstoppet- regler

Mina regler för det här året med köpstopp är följande:

• Jag ska inte köpa några kläder eller saker till mig själv under 2020

• Undantag: förbrukningsvaror som smink, hudvård, hårvård, underkläder etc vid behov.

• Undantag 2: upplevelser är okej. Frisörbesök, spa, bio, restaurang, osv.

• Saker till barnen: köpstoppet gäller ju endast mig, så barnen kommer fortfarande få saker de behöver. Dock handlar jag redan de flesta av deras kläder begagnat och köper sällan annat än kläder åt dem.

• Saker till hemmet: vi har ju nyligen renoverat och är inte helt klara med inredningen. Vi behöver en del lampor, krokar, stolar etc som vi inte kan vänta med om vi vill kunna använda rummen optimalt. Men reglerna kring detta är att jag främst kommer leta secondhand, och om ett nyinköp ska göras så blir det inget spontant utan ska övervägas i minst 2 veckor. (Men den här punkten, saker till hemmet, kommer ju helt klart bli den klurigaste tror jag.)

• Presenter: secondhand saker samt förbrukningsvaror

Förberedelser inför köpstoppet- motivation

Jag har läst på en del om hur andra förberett sig för att ha köpstopp under en period, och fått följande tips:

• Ha motivationen klar för dig. Varför vill du ha köpstopp?
• Sätt upp tydliga reglar som kommer funka med dina förutsättningar
• Se över om du har några behov att tillgodose innan köpstoppet sätter igång

Vi börjar med motivationen!

Ekonomi
Efter ganska lång tid som föräldrarledig känner jag hur pengarna har tickat iväg. Jag har levt ungefär som tidigare och inte gjort några stora ändringar i min konsumtion och mina vanor (bortsett från luncher ute), och tidigare hade jag alltid en rejäl slant kvar i slutet av månaden som jag kunde spara, men nu går det i princip plus minus noll varje månad. Det betyder inte att jag sitter i nån sjö alls, min sambos inkomst täcker upp familjens behov mer än val, men det är själva känslan av att ha mindre pengar och att inte längre kunna ha ett eget sparande som jag inte gillar. Det stressar mig faktiskt riktigt mycket. Och eftersom jag inte vill jobba heltid direkt när jag återgår till jobbet så kommer inkomsten bli lägre än tidigare och då behöver jag hitta ett annat sätt att spara pengar på.

Stoppa inflödet av saker och kläder
Som jag tidigare varit inne på så har vi alldeles för mycket saker hemma hos oss. Det finns inte tid att använda allt, varför ska vi då ha dem? Många saker är inte aktuella längre, passar inte, har vi dubbletter av, osv. Och att hålla ordning på grejerna tar så mycket tid och energi som jag mycket hellre lägger på annat.

Få en bättre bild av vad jag redan har
Jag ser fram emot att gå på shoppingrunda i min egen garderob. Hitta accessoarer jag inte brukar använda, stryka sånt jag aldrig brukar orka stryka och kombinera plagg som jag inte tänkt på tidigare. Och när det kommer till prylar så finns det spel som definitivt kan spelas igen, böcker som står olästa i bokhyllan, pysselprojekt som inte blivit uppstartade osv. För underhållningens skull behövs alltså definitivt inget nytt.

Det känns bra för miljön
Jag har definitivt klimatångest och känner ett stort ansvar att ändra mina vanor för att bryta den negativa riktning vi har börjat ta med vår planet. Jag tror definitivt på individens roll i det hela, och även om politiker, forskare och företagsledare behöver ta stort ansvar och agera så tror jag att detta måste börja ”underifrån” med den enskilda människan. Företag producerar det som efterfrågas, om vi slutar köpa skiten så kommer den sluta tillverkas. Om vi efterfrågar fler och bättre plattformar för secondhand handel och återbruk så kommer det att skapas. Och om vi kan börja kritisera och genomskåda dagens influensers så att de tappar följare när de förespråkar en ohållbar livsstil så kommer de att få tänka om och agera annorlunda. Men- jag måste ändå understryka att för min del är miljön inte det huvudsakliga skälet till köpstopp den här gången, det blir mer en bonus.

Lägga tiden på annat som känns viktigare
Egentligen avskyr jag att shoppa. Köpcentran och gallerior är hemska om du frågar mig, och definitivt om man har barn med sig. Att handla på nätet är något trevligare, men ärligt talat så är det ju ofta en chansning där man mer än en gång fått hem saker som man inte skulle köpt om man såg det på riktigt i en butik. Och då ska man ta sig tiden att packa in varan igen och gå och skicka tillbaka den. Oftast inte jättekrångligt, men ändå nått som ska göras, för gör man inte det så har man verkligen slängt pengar i sjön på nånting som inte blir använt utan bara tar upp plats i hemmet. Och sen inte minst så slukar det tid att scrolla runt på websidor, jämföra, leta rabattkoder kanske, eller handla via sidor som ger återbäring för att kunna tjäna en hacka samtidigt som man gör av med pengar. Nej, jag vill inte ens behöva lägga tid på att fundera över om jag har ett behov. Det kanske jag har, men om jag inte får köpa nånting så spelar ju det behovet ingen roll. Då får jag antingen bita ihop och klara mig utan eller hitta en annan lösning. Och tid är ju en ”lyxvara” om något. Det finns massor av saker jag önskar att jag hade mer tid för, men konsumtion är inte en av dem. Förhoppningsvis kommer jag istället frigöra tid som jag kan använda klokare för att må bättre och ha roligare.

Personlig utveckling
Kanske kan man sammanfatta alla punkterna ovan med att jag tror att mitt år med köpstopp kommer att leda till att jag utvecklas och lär känna mig själv som person. Vem är jag om jag inte konsumerar? Vad kommer jag att välja att göra med min tid och mina pengar? Vilka reaktioner kommer jag att stöta på, och hur kommer jag att hantera dem? Hur kommer jag att känna mig; utanför? Stark? Tramsig? Uttråkad? Det blir spännande att se!

Jag konsumerar-alltså finns jag

När jag berättar att jag ska ha köpstopp under nästa år så skrattar de flesta. Jag vet inte riktigt varför, om de tror att jag skojar eller att det känns orimligt att jag ska klara en sån sak. Det är väl en av de första insikterna med det här köpstopps-året; att man får reda på vad folk tycker och tänker och tror om en lite beroende på reaktionen när man berättar och diskuterar. Jag kan i och för sig förstå att det kan upplevas oväntat, eftersom vi har väldigt mycket saker och ofta ”det senaste” i vår familj. Men det är framförallt min sambo som är en riktig prylgalning. Verktyg, träningsprylar, cyklar, sportutrustning, högtalare, kaffemaskiner, klockor, skor, osv. Det han blir intresserad av det konsumerar han kring med råge. Dessutom jobbar han på ett leksaksföretag så det är ett konstant inflöde av saker till barnen också i vårt hem. Jag är inte lika köptokig, även om jag såklart genom åren har påverkas av mentaliteten och attityden kring nya prylar. Den är dock väldigt annorlunda nu. Jag har som sagt fått nog av alla saker vi har och den totala oreda som råder, och vill bara bli av med saker. Åtminstone är det vad jag tror om mig själv. När köpstoppet väl kickar in och jag plötsligt inte får köpa, ja då kanske jag inser ett och annat.

För ja, det är kanske inte det ”bästa” året att börja med köpstopp egentligen om man ser till det faktum att jag ska börja jobba igen efter 1,5 år som föräldrarledig och vet inte riktigt vad jag har i min garderob som passar och som är ok att ha på jobbet. Å andra sidan hade det kunnat vara förödande för min ekonomi att återigen komma in i storstan med dess shoppingutbud, få en betydligt bättre inkomst och dessutom tid att röra sig på stan utan barn. Som upplagt för att köpa sånt man inte behöver egentligen. Och- jag har mycket kläder som knappt är använda. Min garderob består inte enbart av noppriga tights och fleecetröjor, även om det är just de plaggen som ligger överst just nu. Jag har fina klänningar, blusar och kjolar som jag är ganska säker på att de passar trots att kroppen ser lite annorlunda ut nu jämfört med för ett par år sen när kläderna köptes. Och i värsta fall får jag väl se lite knasig ut under ett år och skriva upp en lista på sånt jag behöver införskaffa när året är över.

Än så länge känns det chill inför köpstoppet alltså. 16 dagar kvar, sen är det dags!

Om framtiden generellt och 2020 specifikt

Hej!


Okej, nu börjar vi det här på riktigt. Det är december nu, Lucia idag till och med, och julen är snart här. Efter jul kommer nyår och just det- ett nytt år. Ett oskrivet blad. Ett år som kommer innebära förändringar, det gör ju alla år! Nästa år är dessutom inledningen på ett nytt årtionde. Tjugotalet. Wow. Jag känner mig förväntansfull och nyfiken på vad detta årtionde ska bjuda på. Vem kommer jag att vara under de här tio åren? Jag har barn som nu är 6, 4 och 1 år. Om tio år är dom 16, 14 och 11. Det är ju en helt annan livssituation, för hela familjen! De problem och utmaningar vi har nu kommer bara vara avlägsna minnen om tio år, ersatta med helt andra saker att kämpa med. Det känns stort, men ändå bra, att lyfta blicken lite. Tio år är ju både lång och kort tid på samma gång. Kommer vi bo kvar i samma hus? Jobba på samma jobb? Umgås med samma människor? Vilka kommer vi ha förlorat? Kommer mina föräldrar att finnas kvar, de kommer ju i så fall vara 83 och 84 år om tio år. Och jag, jag kommer vara 47 år. Nästan 50. Men med över 15 år kvar att arbeta. Jag hoppas jag har ett roligt jobb då.

Och hur kommer världen se ut? Klimatet? Politiken? Hur kommer människor att må, fysiskt och psykiskt? Kommer vi konsumera på samma sätt? Vilka djur kommer ha dött ut? Vilka växter? Eller kommer vi att ha lyckats vända hela den negativa utvecklingen och faktiskt gå mot en natur som mår bättre igen?

Ingen har ju svaren på alla dessa funderingar. Men Jag vet i alla fall vilket håll jag vill gå på med mitt liv under det närmsta årtiondet. Dock känns det mest hanterbart att ta ett år i taget, hehe. Så vi börjar med 2020 helt enkelt. Och med min egen förändring. Om man ska ändra något i världen är det ju klokt att börja med sig själv. Därmed inte sagt att det är enkelt.

Under 2020 har jag bestämt mig för följande:

• Att ha köpstopp
• Att prioritera tid utomhus och naturupplevelser
• Att få vardagen och familjelivet att fungera så stressfritt som möjligt

Jag tänker fördjupa mig i var och en av dessa punkter i kommande inlägg, men grunden till att det är just de här tre sakerna som kommer vara mitt fokus framöver är något som vuxit fram under det senaste året. Jag är föräldrarledig med mitt tredje barn och något som slog mig i princip dagen vi kom hem från sjukhuset med vår lilla bebis var hur ofantligt mycket saker vi har. Och väldigt mycket är i oordning. Jag kände verkligen vilken stress detta blev, något som jag inte reflekterat så mycket över tidigare, men nu med ett barn till i familjen så rann bägaren liksom över. Och trots att jag har rensat, sålt, och skänkt bort mycket och försökt få ordning och reda på det vi har så är det otroligt mycket kvar. Det tar tid sånt här. Och med insikten om att vi har för mycket, både kläder och saker, känns det helt orimligt att samtidigt gå och köpa mer att fylla på med. Så ett köpstopp för min egen personliga del är inget märkligt alls tycker jag. Dock tror jag det kommer bli ganska utmanande, man är ju en vanemänniska och det är ju bekvämt att bara kunna köpa det man vill när man vill ha det.

Jag nämnde att alla prylar och allt stök stressat mig under min tid hemma, och det har så klart även livet med småbarn, hus med renoveringsprojekt, och diverse aktiviteter gjort. När man sen adderar bristen på återhämtning i form av lugn och ro, att inte kunna planera sin tid på grund av en bebis med väldigt varierande behov, många uppvak varje natt och en minst sagt haltande kosthållning, ja då krävs det inte så mycket stress för att man ska må ganska dåligt. Jag har haft ett otroligt temperament med väldiga utbrott, jag har varit nedstämd och deppig, jag har velat isolera mig och inte träffa någon, och jag har sovit och sovit utan att känna mig det minsta utvilad när jag vaknat. Och ja, det är ungefär där jag är nu om jag ska vara helt ärlig. Inte på topp med andra ord, men ändå med hopp om framtiden. För jag vet vad som fungerar, jag måste bara bli ännu bättre på att prioritera och genomföra det. Mina dagliga, långa promenader längs havet har varit min life-saver de senaste månaderna. Ungefär en timme går jag, oavsett väder. Jag har också under hösten gått en utbildning i friluftsliv och ledarskap och så bra jag mådde och så glad jag var som under de tre dagarna som utbildningen pågick, ja det minns jag inte ens sist jag var. Där har vi alltså en nyckel till att må bättre. Uteliv! Skog, natur, frisk luft. Jag vet att just nu är det svåraste tiden att få till friluftsliv eftersom det är mörkt och kallt och blött. Men det får gå ändå. Jag behöver det.

Men om bara ett par månader är det faktiskt dags för mig att börja jobba igen. I april börjar minstingen på förskola och jag ska gå tillbaka till mitt kontorsjobb. Det är blandade känslor inför detta, konstigt vore det väl annars. Men kanske inte som man kan tro, att det ska bli jobbigt att lämna bort mitt barn, utan jag är framförallt orolig för hur vi ska klara vardagen som familj. Logistiken, kraven, förväntningarna. Som upplagt för mycket stress och tråkiga känslor. Men det måste väl finnas ett annat sätt? Där alla i en familj kan få må bra? Där man jobbar lagom mycket, går på fritids och föris lagom mycket, och får tid med varandra lagom mycket? Men vad som är lagom i just vår familj återstår ju att se. Vi provar med drygt halvtid på ”eget håll” till en början, så får vi känna efter och utvärdera helt enkelt.

Jaha, så där har vi lite om mitt 2020 som planen ser ut nu. Vill man följa mina tankar, framsteg och bakslag under året så är man himla välkommen!

Ciao!

Om en höstlördag

Okej. Vad sägs om en omstart här? Det var ju ett tag sen sist. Ambitionen var hög där i slutet av sommaren, sen kom min stressigaste höst ever och chockade mig som en hink med iskallt vatten. Och jo, jag är fortfarande föräldraledig. Man kan vara stressad då också. Men mer om det en annan gång.

Idag är det lördag och man märker att hösten mer och mer övergår i vinter. Höstlovet börjar på måndag, och det ska bli en kylslagen vecka här i södern med bara 6-7 grader varmt på dagarna. Idag var det något varmare, men riktigt blåsigt, och jag och storbarnen skulle spendera förmiddagen i Skrylleskogen utanför Lund. Men om man ska vara ute när det blåser så är ju skogen väldigt tacksam att vara i. Det blev alltså en riktigt mysig "hitta vilse" promenad följt av korvgrillning med alla föräldrar som avslutning på Knytte terminen. Skogen alltså. Har varit min räddning den här hösten. Skogen och havet.

Väl hemma sen blev det filmmys med Frost, och jag skulle behövt yoga för att mjuka upp min tegelsten till nacke och bli av med min spänningshuvudvärk men jag fastnade i soffan med barnen. Vissa Disneyfilmer GÅR det ju bara inte att slita sig från.

Nu sover de två minsta och jag håller storebror sällskap på vinden där han bygger lego. Och pratar. Herrejösses vad han snackar konstant den grabben. Huvudvärken dunkar konstant fortfarande som en påminnelse om en stökig natt med en mycket missnöjd ettåring. Tänk om han bara hade velat amma fortfarande, så enkelt det hade varit att lugna honom då. Ironiskt egentligen, jag har pratat med flera stycken bara nu i veckan som försöker sluta nattamma sina bebisar som är jämngamla med min. Själv hade jag inte velat nånting mer än att amma nattetid. Man är aldrig nöjd. Vill alltid ha något annat, göra annorlunda, hantera saker på ett annat sätt.

Nu är det väl dags för mig att styra upp lite mellanmål här hemma. Det kurrar åtminstone i min mage.

Ciao så länge
// C

Tankar om stress och att inte räcka till

Jag har ont i hjärtat. Det är något som skaver, men jag vet inte riktigt vad det är ännu. Jag har kommit på mig själv flera gånger under helgen med att fån-le och vara så där genuint lycklig och tacksam över människorna jag har omkring mig och sammanhanget jag lever i. Ändå känns det inte bra, inte när jag är ensam. Då sköljer liksom otillräckligheten över mig. Tröttheten kommer tillsammans med tankarna på allt jag borde ta tag i och allt jag vill göra. Numera också konstant kompanjerat med en ihållande hög ton i höger öra. Tinnitusen märks ju inte av när jag är med andra och pratar eller lyssnar på musik. Men när det bara är jag och tystnaden så är den där. Jag har verkligen inte vant mig, verkligen inte blivit kompis med detta nya interna bihang i huvudet. Jag vet inte om det är det som stressar mig, eller om det är allt annat också, men ironiskt nog så har jag aldrig känt mig så stressad som under denna föräldraledighet, och det skrämmer mig något otroligt. Jag som alltid varit så säker på att jag aldrig skulle kunna gå in i väggen eftersom jag är en ganska så sävlig "låt-gå" personlighet. Tar inte så allvarligt på saker. Nöjer mig med ganska lite. Tävlar aldrig med någon om något. Men nu börjar jag förstå att det inte handlar om det. Inte bara prestationsprinsessor bränner ut sig. Alla kan känna stress, av olika anledningar. För min del är det väldigt stressande att vara lyhörd för tre barns behov samt mina egna (som dock prioriteras ofantligt lågt just nu). Att ha tre små barn som inte riktigt kan sätta ord på hur de mår och känner sig ställer stora krav på föräldrarna. Varför är han ledsen? Har han slagit sig? Är han trött? Hungrig? Frustrerad? Han kan inte berätta. Varför gråter hon? Är det på riktigt eller bara ett dramatiskt spel för gallerierna? Har det hon berättar verkligen hänt eller är det i hennes fantasi? Hon rör sig mellan saga och verklighet flera gånger om dagen och det är inte lätt att hänga med i svängarna. Och han då, varför har han ont i magen? Är han hungrig? Sjuk? Behöver han gå på toaletten? Har någon slagit honom? Varför är han så arg och otrevlig? Har han missförstått något? Vad har hänt? Hur mycket skit ska man behöva ta? När är det okej att säga ifrån och när ska man bara vara trygg och förstående och låta honom hållas? Det är inte lätt att bli stor. Även om man kanske kan berätta hur man mår är det inte säkert att man själv riktigt förstår varför. Eller hur man ska hantera det. Det bara blir liksom.

Ja. Så det är mycket att ha i huvudet, mycket att vara på tårna inför. Och detta parallellt med att man ska handla, tvätta, laga mat, städa, se över garderoberna och uppdatera vid behov, boka klipptider, smörja solcreme, betala terminsavgifter till allehanda aktiviteter, komma ihåg föräldramöten, inte missa matsäck vid utflykten, köpa present till kompisens kalas, ha koll på skolans informations-app, lämna tillbaka biblioteksböcker i tid, se till att familjen äter mer vegetariskt, försöka få barnen att duscha nån gång i bland, inte glömma att lägga nya blöjor i skötväskan, försöka styra upp nappavvänjning, vattna krukväxterna (de som inte redan dött), swisha pengar till en möhippa om nån vecka, trappa ner på sockret och få i sig lite vettig lunch ibland, laga trasig prinsessklänning, hitta borttappade badkläder, plocka äpplena i trädgården och göra mos att frysa in....ja men alltså ni hör ju. Hur orimligt som helst. Jag kan fortsätta i all evinnerlighet. Listan tar aldrig slut. Och allt detta maler runt runt i mitt huvud utan struktur och strategi och skapar en enda stor stress-deg som jag inte vet hur jag ska reda ut. Jag borde träna. Och se till att sova ordentligt. Istället äter jag glass till middag, kollar på de nya avsnitten av Beverly Hills 90210 och slösurfar runt på nån 24-årig influencers instagram. Sen hatar jag mig själv en stund för att jag alltid gör så här, och så går jag och lägger mig och lovar att det inte ska upprepas. Men det gör det.

Är det verkligen så här livet ska vara? Att inte äga sin tid, inte veta hur mycket energi man har kvar till olika saker och därför ge upp tanken om att ens planera in något för man blir bara så besviken. Alltså jag vill inte ha det så här. Det måste väl gå att få till ett liv som känns bra? Där det inte hela tiden känns som att jag ligger steget efter utan faktiskt kan ha lite koll på läget. Det drömmer jag om att få till. Att vara i fas.

Så jag kan få något gjort var det ja

Jag är ensam hemma med minsta barnet som sover. Snubben åkte och handlade och tog med sig storbarnen. "Så du kan få något gjort" sa han. Jag vill gråta. Jag har ju bara gjort och gjort och gjort de senaste veckorna känns det som. Jag är trött i både huvudet och kroppen. Full av socker och skräpmat, dålig sömn och för lite rörelse. Har roddat ett bröllop och två sexårskalas de senaste åtta dagarna. Inte själv såklart, men mycket fix har jag gjort. Och igår insåg jag att lilleman har gett mig tinnitus på höger öra. Jag har alltid varit rädd för att drabbas av det. Tyckt att det verkar så himla himla jobbigt. Och ja, nu får jag nog lära mig leva med det. Trots att jag har hörselkåpor på mig när jag byter blöja (ja det är sanning) och försöker undvika skrik, men det går ju inte med en ofärutsägbar bebis. Funderar nu på om jag ska fortsätta att alltid bära honom på höger sida som jag gör nu (och där jag börjat pajja höften också) eller om jag ska bära mer med vänster och riskera att få tinnitus även på det örat? Vilka problem man har va. Det trodde man inte när man var tjugo, att ett sånt här resonemang ens existerade.

Men åter till "du kan få något gjort". Den stressen alltså. När man har chansen. Kan välja fritt. Ska jag vila? Röja köket? Läsa en bok? Hänga tvätt? Dammsuga? Ta en dusch? Träna? Så många möjligheter. Det brukar sluta med att lagom tills man har bestämt sig så vaknar bebisen. Eller så bestämmer man sig för att vila, och ligger med maxpuls och blundar och tänker på allt man egentligen "borde" göra istället. Ytterst vilsamt. Nej.

Men jag introducerade ett nytt tänk för min son igår, som jag faktiskt blev lite förvånad över själv. Han sa att han aldrig ville bli vuxen. Då sa jag att det är kul att vara vuxen. Att man ska vara glad för alla sina åldrar, alla sina dagar i livet man får. Att man ska försöka leva det livet som passar bäst för just den ålder man är i nu. Var sak har sin tid. Så när man är sex år finns det saker man kan och vill göra som man inte kunde när man var tre, och inte kommer vilja göra när man är tio. Då ska man passa på att hitta de sakerna och göra dem, just när man är sex år. Och samma tänk när man blir tio, tretton, sjutton, osv. Leva i sin ålder, på sitt sätt. Det kan ju såklart vara olika för olika sexåringar, men det spelar ju mindre roll. Det viktiga är att man hittar sin grej, inte försöker vara kvar i något gammalt och inte heller stressar på till något som kommer att passa bättre om några år.
Jag tror jag ska ta mig en funderare och försöka applicera det på mitt eget liv. Vad passar bra i mitt liv som trettiosexåring? Vad ska jag släppa taget om och vad ska jag lugna ner mig med och vänta in? Vad vill och behöver jag göra just nu i livet för att må bra och ha kul? Det får bli söndagens grubbleri.

Över och ut.

I väntans tider

Dagarna är så konstiga den här veckan. Det är en lång, utdragen nedräkning bara. Till skolstart, jobbstart, förskolestart. Och inte minst till min systers bröllop som är på lördag och där jag ska vara toastmaster. Jag börjar dock äntligen känna mig lite lugnare inför detta. Dels för att jag är ganska förberedd nu, men också för att jag har tänkt tillbaka på olika bröllop jag varit på (och även varit toastmaster på) och insett att det är ju inte sådär ruskigt mycket man kommer ihåg faktiskt. Inga tal som sticker ut, inga spex eller aktiviteter. Inte detaljer iallafall, det är i så fall mer känslan. Och den kan ju inte jag skapa helt själv bara för att jag råkar vara toastmaster. Till syvende och sist så får ju gästerna faktiskt inte roligare än dom gör sig.

Idag har det dessutom regnat hela dagen. Barnen har bara varit inomhus, vilket innebar otroliga mängder uppdämd energi som ville ut nu på kvällen. Irritation, höjda röster och tråkiga ord. Men i morgon är en ny dag som tur är. En dag som kommer inkludera tid utomhus för alla familjemedlemmar, oavsett väder.

Nu ska jag njuta en liten stund av tyst egentid i soffan innan det blir sängen för mig. Jag ska skriva en to-do list för i morgon och försöka släppa allt som snurrar och burrar i huvudet. Hoppas det kan hjälpa att få ner tankarna på pränt. Fasen vad intensivt livet är just nu alltså, och då jobbar jag inte ens. Hur ska det bli när föräldraledigheten är slut? Jag orkar inte ens tänka på det just nu. Det tar vi till våren.

Ett första hej

En vanlig kväll. Alldeles för sent. Har vänt på dygnet igen. Det är bara det att det är så skönt att ha hjärnan och kroppen för sig själv. Men det är inte bra, jag borde inte göra så här. Jag blir ju trött i morgon och så blir det bara en ond cirkel av alltihop. Men just nu är barnen så intensiva, speciellt den lille. Och sommaren har varit lång, utan rutiner och avbrott från varann. Jag känner att jag inte äger min egen tid. Jag är snurrig och förvirrad och får absolut ingenting gjort utan startar upp sju projekt samtidigt här hemma så allt är kaos.

Ett projekt är den här bloggen. En ventil, som jag inte riktigt vet hur jag ska använda mig av. Men jag ser fram emot att ha en plats att skriva på utan att behöva censurera mig.  

Så, hej helt enkelt.