Småbarnsrealism

Den gråaste januarimånaden ever slutar idag, och det har vi firat (?) med en tur till öppna förskolan på kyrkan, jag och mina två minsta. Det var mysigt, och så skönt att leka på ett ställe med (typ) nya leksaker och pyssel, och sen lunchservering efteråt där nån annan lagat mat och tar hand om disken. Sen går man hem med två trötta och mätta barn och kan chilla ett par timmar. Väldigt skönt för en småbarnsmamma.

Idag var det en mormor (?) på öppna förskolan med ett litet barnbarn på kanske tre år, och hon verkade bli väldigt nostalgisk över småbarnsåren. Det händer ju ganska ofta. Och jag kan inte fatta hur man kan glömma vilken slitig jävla tid det också är. Att man kan sitta och fånle över hur mysigt det var och uppmuntra andra till att vara hemma länge för den här tiden går ju så snabbt. Och ja, det är speciellt och mysigt, och framförallt tror jag att det är den nära relationen man har med sina barn när de är små och osjälvständiga som man sen kommer sakna. Men det är fan skittufft att ha små barn också. Som nu den här veckan till exempel, då är jag ensam hemma med mina tre små. Mina dagar handlar i princip endast om logistik, kläder och mat. Upp med alla, plocka fram frukost och äta, klä på sig själv och alla, lämna på skolan, hem, av med kläder, fixa mellanmål, leka, på med kläder igen, ut, leka, in, av med kläder, laga mat och äta lunch, leka, på med kläder igen och hämta på skolan, hem, av med kläder igen, fixa mellanmål och äta, leka (och nu får man styra upp mer pga trötta barn som helst bara vill se tv/ipad), fixa middag och äta, kvällsrutin, sängen. Eventuellt somnar jag också samtidigt som barnen, annars går jag ner och fixar undan kaoset från dagen, varvat med att springa upp och ner för att trösta barn som vaknat. Sen får jag också sova. På helspänn, eftersom det oftast är någon som vaknar. Alltså detta är min vardag. Och det är bara en uppräkning av praktikaliteterna. Sen tillkommer en oändlig ström av konstanta konflikter att ta sig igenom på ett så trevligt sätt som möjlig. Det är faktiskt inte mycket till liv. Kanske ett par dagar i veckan, men inte varje dag. Och jag älskar mina barn, om nu nån trodde annat. Men ska man vara en helt närvarande förälder så upplever iallafall jag att det kräver att man totalt lägger sina egna intressen och önskemål åt sidan största delen av tiden. Och det kan väl vara ok, men återigen, inte varje dag.

Anyway. Det här blev ett sidospår. Och jag har ju samtidigt ångest för att börja jobba igen och missa den här "myyysiga kvalitetstiden" med mina barn, så lite paradoxalt är det ju. Men det är så himla, himla intensivt i livet just nu. Tänk om man kunde portionerat ut det hela lite...
 

Uppdatering om köpstoppet

Jag tänker att jag ska göra ett inlägg i slutet av varje månad med en sammanfattning av hur det har gått med köpstoppet; hur det känns, vad som varit jobbigt, etc. Nu är ju Januari inte riktigt slut ännu, men jag kör en liten uppdatering nu ändå.

Hur har Januari känts?
Jag inser att jag nog försökt lura mig själv en hel del. Exempelvis så har både apoteksinköpen och hudvårdsinköpen blivit fler. Jag flyttar helt enkelt över min konsumtion till sånt som jag enligt mina egna regler får lov att köpa. Jag är inte så dum som jag ser ut alltså, men nu har jag iallafall genomskådat mig så i Februari blir det helt stopp på både apoteksinköp och hudvård. Om något behövs så får det vänta till Mars.

Något som varit jobbigt/negativt?
Jag inser också att mina vanor av att surfa runt i webshoppar finns kvar, trots att jag inte får köpa något. Lite trist har det känts att inte kunna göra några reafynd, men när jag kommit på mig själv att kolla på kläder eller liknande så har jag bara stängt ner och gjort något annat. Min motivation är trots allt ganska hög än så länge. Som tur är, herrejisses det har gått en månad knappt bara ju!

Något som varit lätt/positivt?
Jag hittade ett par bortglömda gympadojor som jag kommer kunna använda inomhus om jag kommer igång med att gå och träna igen. Eller jag menar förstår NÄR jag kommer igång med träningen. Inte OM.

Sådär ja. Då kör vi på en månad till. Tjopp tjopp!
//Caroline

Snart är det dags igen

Det är precis som att jag har kunnat slå ifrån mig den annalkande jobbstarten hela tiden med att "det är inte förrän nästa år". Men nu när det inte är nästa år utan i år och om bara ett par månader, då är ångesten total. Och så vill man ju inte ha det. Men jag är så himla, himla orolig över att jag inte ska orka. Jag bara hör överallt omkring mig om människor som går in i väggen och helt enkelt inte mäktar med, och jag är livrädd för att hamna där. Jag blir ju trött av livet som det är nu, hur ska det då bli om man lägger till en massa jobbtimmar också? Och just det där med timmarna är också stressande. Att gå från att vara med sitt barn hela tiden till att han ska vara med någon annan i 6-7 timmar varje dag, kanske ännu mer vissa dagar, ja det känns helt fel i varenda cell. Trots att det är tredje barnet, trots att de andra två klarat sig hur bra som helst på förskola, och trots att jag egentligen tror att jag behöver lite paustid från den där intensiva varelsen. Men man är inte rationell med sånt här. Tanken på att någon annan ska ta hand om honom skär i hjärtat. Separationsångesten är total. Och så jobbångest på det. Kul liv.

Men jag får fokusera på det positiva. Ekonomin. Att få in mer pengar på kontot igen och kunna bygga upp min spar-buffert kommer kännas väldigt skönt. Och att få vara en del av ett annat sammanhang igen, med vuxna människor. Få lite distans till hemmet och nya intryck. Och förhoppningsvis ha lite kul också. Det brukar ju vara ganska kul på jobbet. Det är ju inte så att jag vantrivs. Jag är nog bara lite nervös för hur allt ska bli. Det kan man väl få vara va?

Om att längta tills året är slut

Redan tio dagar in på det nya året och vi kämpar på här hemma. Har hittills hunnit med att bocka av feber, snor, halsont, huvudvärk och kräk. Som tur är inte alla symptom hos alla familjemedlemmar dock. Hoppas inte detta sätter nån sorts ribba för året för då vill inte jag vara med. Men ja, jag satt vid frukosten den 1 januari och sa helt ärligt "jag längtar tills det här året är slut". Det kanske låter lite väl deprimerande att önska att ett år är slut när det nyss börjat, men vad jag egentligen menar är att jag längtar tills barnen är större. Och i synnerhet det minsta barnet som jag har så svårt för att tolka och tyda. Man kan ju tro att man borde ha koll vid tredje barnet men han är så olycklig så ofta och jag har ingen aning om ifall det bara är excellenta drama-skills från en lillebror i behov av uppmärksamhet eller om han faktiskt har ont någonstans och behöver konkret hjälp med något för att bi mindre ledsen. Det skär i mitt hjärta och jag längtar tills han finner orden för att dela med sig av sina känslor. (Påminn mig om detta när han om ett par år pratar hål i huvet på mig under dygnets alla vakna timmar)

Anyway. När familjen är sjuk och man håller sig hemma och sysselsatt med att passa upp och underhålla är det inga problem att hålla ett köpstopp iallafall. Eller...det kanske inte är riktigt sant. Jag har faktiskt något att bekänna. Fem dagar klarade jag, sen trillade jag dit. Jo det är sant. Och på en sån riktig januari-klyscha dessutom. Träningsredskap. Ja alltså det är något jag vill ha och har gett mig den på att verkligen använda, men jag hade ju köpstopp, hur kunde jag bryta det? Man kan väl inte bara motivera sig med att "ja men jag kommer använda det". Då faller ju hela grejen. Tanken är ju att jag ska ANVÄNDA DET JAG REDAN HAR! Inte köpa nytt. Men jag erkänner iallafall och står mitt kast. Upp i sadeln igen. NU blir det inte fler snedsteg, hur mycket det än kliar i fingrarna och hur stort behovet än känns där och då i stunden. Pepp pepp!