Att inse varför men inte se någon lösning

 Denna tröttma. Jag vet inte riktigt vad som är normalt och vad som är varningstecken, men jag orkar knappt göra mitt jobb just nu. Tar på mig saker jag inte riktigt lyckas leverera på. Än mindre orkar jag göra nånting hemma utöver få fram mat på bordet med jämna mellanrum när barnen är hemma. Till mig själv är det mindre noga. Fast det nog borde vara det för min mage gör ont för jämnan, vet inte om jag ska sluta med laktos, eller kanske gluten? Men jag orkar inte något av det så jag får leva med det onda och svullna och bubbliga. 

Och jag fryser redan så förjordat och drömmer om ett tjockt duntäcke men får än så länge nöja mig med att ta på en långärmad och långbent pyjamas för att få upp värmen fårskinnstofflorna och en gammal stickat sjuttiotalskofta från Spanien är mina bästa vänner hemma om dagarna. Och det är inte ens oktober. 

Jag undrar ibland om livet ska vara så här. Har alla andra det också så som jag? Alla arbetande trebarnsmammor med stort hus och aktiv fritid (obs- barnens fritid), är de också ständigt trötta, svullna och nedstämda? Jag kan inte sätta fingret på vad jag behöver göra annorlunda av det som går att påverka, men det måste gå för jag kan inte bara tuffa på så här i nån sorts medelhastighet rakt in i väggen. Men jag jobbar inte åttiotimmarsveckor, knappt ens trettio ju, och barnen har börjat cykla själva eller samåka till vissa aktiviteter. Min snubbe tar ett stort ansvar hemma, ja rent praktiskt gör han nog mer än jag, men det emotionella (trösta, resonera, peppa, lyssna, vårda, medla, reflektera…) sköter jag ju nästan fullt ut. Om du frågar mig. Kanske inte enligt honom. Men där har vi nog en nyckel til mycket; jag vill så mycket för mina barn, så otroligt mycket mer än det rent praktiska. Jag vill vara lyhörd för hur de mår och känner sig, lyssna på deras tankar, drömmar, funderingar och fantasier. Jag vill kunna prata öppet och enkelt om sånt som är svårt och jobbigt. Jag vill guida dem i deras relationer med både andra och varandra, jag vill visa dem vad empati och medkänsla är. Jag vill att de ska får känna att alla känslor är okej och måste få finnas och släppas ut. Att människor är olika och att det är något bra, även om det är svårt och konstigt ibland. Jag vill guida dem att lära känna sig själva, att lyssna på sina kroppar och att våga följa sina hjärtan. Jag vill att de ska veta hur otroligt mycket jag älskar och bryr mig om dem. Och det är här min energi fullkomligt absorberas inser jag nu. 

Hur ska man nånsin kunna räcka till? 

 

Inspirerad

Det där bröllopet alltså. Det var ju inte på något sätt spektakulärt, men det väckte ändå nåt i mig. Det hade verkligen varit kul att gifta sig. Och nästa år har vi varit ett par i 25 år. Hade väl varit passande att slå till då? Men jag vet inte om jag orkar, helt ärligt. Det är mycket stress, mycket förväntningar, mycket man inte kan kontrollera. Så stor press på en enda dag. Jag vill inte ha det så. Hur kan man göra så att det blir annorlunda…? 

Städ och snor

 Städ i morgon. Hatkärlek till det. Hatar att dagen innan behöva stressa för att plocka undan så det ens går att städa. Älskar känslan av renhet i hela huset när de är klara. Och båda sakerna sker på repeat varannan vecka. 

Blev förresten jätteförkyld efter bröllopet så nu är jag inte alls kontorskompatibel. Tror lite beror på att jag frös nåt otroligt större delen av kvällen. Synd, det pajade känslan lite. Det, och insikten att jag inte blivit bjuden på möhippan. Jag hade nånstans tänkt att eftersom jag inte hört något så kanske det skulle bli en senare variant eftersom bruden är gravid. Men nej, det var bara jag som inte blev inbjuden till en ändå relativt nära väns hippa. Sjukt besviken måste jag erkänna. Det är ju definitivt en happening man aldrig får chansen att göra igen, och ofta något som stärker en vänskap och blir ett väldigt fint minne. Så den chansen sörjer jag, helt klart…

Annat jag sörjer är saknaden av mig själv. Jag är lost just nu, det är bara att erkänna. Min energi är borta. Min glädje och den lilla handlingskraft jag en gång haft. Jag vill mest vila. Sova. Ha låga ljud, vara med ett barn i taget. Jisses vad dom låter alltså, särskilt alla tillsammans. Tyvärr något som ger mig väldigt dåligt humör. 

Det, och att behöva hets-röja för att städ ska komma. …

Livet

 ”Jag vill inte gå och lägga mig, jag är inte trött” gråter dottern. Typiskt jättetrött beteende. 

Jag vill inte heller gå och lägga mig. Jag kan dock erkänna att jag är jättetrött efter 12 h arbetsdag inkl restid to och. Men tvingar upp mig en liten stund till efter att barnen somnat, främst för att äta choklad i soffan. Jag har mens så då är det fan obligatoriskt. Äntligen kom den. En vecka sen. Det har inte hänt sen jag slutade med p-piller och började kartlägga och tempa. Blev tvungen att ta ett gravtest för att bli av med ångesten. Det hade kunnat vara en bebis. Det blev lite slarv där en gång i mitten på cykeln som kunde blivit ödesdigert. Jag vet helt ärligt inte vad jag hade gjort. Men nu var det ingen bebis utan förmodligen bara väldigt mycket stress. Eller kanske en början till klimakteriet. Innan jag ens fyllt 40. Hu.  

Höstens första kli-i-halsen är här för min del. Minstingen är jätteförkyld, det är sannolikt från honom. Det trista är att vi ska på bröllop på lördag och ha barnvakt. Mormor och morfar. Sist barnen sov över hos dem gav vi dem covid. Dom är nog taggade på att passa en snorig och hostig liten kille, oh ja. 

Apropå minstingen så kämpar han så duktigt nu för att sluta med nappen som han älskar. Dealen är att han inte får leka med någon kompis efter föris innan han har slutat med napparna, så han är verkligen motiverad. 

Och apropå trötthet så ger jag upp nu. Gonatt.