Vem är det som ger och ger men aldrig kommer till dörren?

 Jag borde verkligen gå och lägga mig. Haft en sån där ganska destruktiv kväll där jag tröstshoppat på nätet (dock second hand) och sen ätit för många lussebullar med min tekopp framför tvn. Men jag blev deppig idag under eftermiddagen, och nu känns det lite bättre. 

Jag älskar mina barn, de är verkligen mitt allt och de ger mig SÅ mycket kärlek, men jag känner mig på riktigt helt lost. Som att precis alla mina egna behov får stå tillbaka för jag har inte ens energi till att gå och duscha efter en hel dag med barnen, inklusive tre nattningar. Och ja, det är kanske till viss del berättigat att fråga var min man steppar upp i detta, men jag kan inte kräva mer av honom. Han är där, han gör väldigt mycket med och för barnen och vårt gemensamma hem. Men den där sista pusselbiten, den där om känslor och närhet och anknytning, den kan han liksom inte riktigt få på plats. Där väljer barnen mig till 100%. Det är mig de vill vara riktigt nära rent fysiskt på kvällarna, min arm de vill somna på. Det är jag som ska läsa kvällsböckerna och ligga och småprata om dagen som varit. Lyssna på tankar och frågor och funderingar. Och jag gör det ju så gärna, det är min viktigaste uppgift i livet. Men vem lyssnar på mig sen? Vem vill höra mina funderingar? Vems arm får jag somna på? Mannen har redan somnat i soffan när jag nattat klart alla. Och har han inte det så är vi ändå på olika våglängd. Jag är dränerad. Han är alert. Det skär sig. Jag har inte mer att ge av empati och nyfikenhet och resonerande. Ibland gör jag det ändå, men då hamnar jag verkligen på minus. Jag vill helst bara vara själv. Det är moderskapets skuggsida. Barnen får allt man har att ge, det finns inte ens energi kvar att ha dåligt samvete över det från min sida. Ännu en sak det pratas väldigt lite om. Och ännu en sak som ska lägggas på mig som kvinna. När det snarare är han som borde jobba för att ge mig mer energi, som borde ta hand om mig nu när jag tagit hand om alla de andra. Jag är lite bitter över det här, det erkänner jag. Och jag orkar inte ta upp det, göra det till en diskussion. Man kan inte be om att få bli omhuldad, det måste komma från den som ger. Och jag har gett tillräckligt för idag.

Gonatt

Nystart

 Jag har fått en ny chef. En kollega fick bli chef istället i vårt team, men det känns faktiskt helt ok. Vi har bara jobbat ihop ett par månader så det blir inte jättemärkligt att hans roll nu ändras. Det stora undret här är lättnaden i att slippa min tidigare chef. Det känns SÅ bra! Som att jag kan andas igen och energin kommer tillbaka. Jag börjar bara efter en vecka känna mig mer uppskattad och värdefull igen, sedd liksom. Mitt engagemang för saker börjar pyra igen och det känns inte helt omöjligt att blåsa liv i lite riktig arbetsglädje. Visst, det är mycket mer som skaver på mitt jobb, men jäklar i min lilla låda vad ens chef är viktig för välmåendet. 

Avslutar veckan med en bra känsla, det var ett tag sen sist. 

Att inse varför men inte se någon lösning

 Denna tröttma. Jag vet inte riktigt vad som är normalt och vad som är varningstecken, men jag orkar knappt göra mitt jobb just nu. Tar på mig saker jag inte riktigt lyckas leverera på. Än mindre orkar jag göra nånting hemma utöver få fram mat på bordet med jämna mellanrum när barnen är hemma. Till mig själv är det mindre noga. Fast det nog borde vara det för min mage gör ont för jämnan, vet inte om jag ska sluta med laktos, eller kanske gluten? Men jag orkar inte något av det så jag får leva med det onda och svullna och bubbliga. 

Och jag fryser redan så förjordat och drömmer om ett tjockt duntäcke men får än så länge nöja mig med att ta på en långärmad och långbent pyjamas för att få upp värmen fårskinnstofflorna och en gammal stickat sjuttiotalskofta från Spanien är mina bästa vänner hemma om dagarna. Och det är inte ens oktober. 

Jag undrar ibland om livet ska vara så här. Har alla andra det också så som jag? Alla arbetande trebarnsmammor med stort hus och aktiv fritid (obs- barnens fritid), är de också ständigt trötta, svullna och nedstämda? Jag kan inte sätta fingret på vad jag behöver göra annorlunda av det som går att påverka, men det måste gå för jag kan inte bara tuffa på så här i nån sorts medelhastighet rakt in i väggen. Men jag jobbar inte åttiotimmarsveckor, knappt ens trettio ju, och barnen har börjat cykla själva eller samåka till vissa aktiviteter. Min snubbe tar ett stort ansvar hemma, ja rent praktiskt gör han nog mer än jag, men det emotionella (trösta, resonera, peppa, lyssna, vårda, medla, reflektera…) sköter jag ju nästan fullt ut. Om du frågar mig. Kanske inte enligt honom. Men där har vi nog en nyckel til mycket; jag vill så mycket för mina barn, så otroligt mycket mer än det rent praktiska. Jag vill vara lyhörd för hur de mår och känner sig, lyssna på deras tankar, drömmar, funderingar och fantasier. Jag vill kunna prata öppet och enkelt om sånt som är svårt och jobbigt. Jag vill guida dem i deras relationer med både andra och varandra, jag vill visa dem vad empati och medkänsla är. Jag vill att de ska får känna att alla känslor är okej och måste få finnas och släppas ut. Att människor är olika och att det är något bra, även om det är svårt och konstigt ibland. Jag vill guida dem att lära känna sig själva, att lyssna på sina kroppar och att våga följa sina hjärtan. Jag vill att de ska veta hur otroligt mycket jag älskar och bryr mig om dem. Och det är här min energi fullkomligt absorberas inser jag nu. 

Hur ska man nånsin kunna räcka till? 

 

Inspirerad

Det där bröllopet alltså. Det var ju inte på något sätt spektakulärt, men det väckte ändå nåt i mig. Det hade verkligen varit kul att gifta sig. Och nästa år har vi varit ett par i 25 år. Hade väl varit passande att slå till då? Men jag vet inte om jag orkar, helt ärligt. Det är mycket stress, mycket förväntningar, mycket man inte kan kontrollera. Så stor press på en enda dag. Jag vill inte ha det så. Hur kan man göra så att det blir annorlunda…? 

Städ och snor

 Städ i morgon. Hatkärlek till det. Hatar att dagen innan behöva stressa för att plocka undan så det ens går att städa. Älskar känslan av renhet i hela huset när de är klara. Och båda sakerna sker på repeat varannan vecka. 

Blev förresten jätteförkyld efter bröllopet så nu är jag inte alls kontorskompatibel. Tror lite beror på att jag frös nåt otroligt större delen av kvällen. Synd, det pajade känslan lite. Det, och insikten att jag inte blivit bjuden på möhippan. Jag hade nånstans tänkt att eftersom jag inte hört något så kanske det skulle bli en senare variant eftersom bruden är gravid. Men nej, det var bara jag som inte blev inbjuden till en ändå relativt nära väns hippa. Sjukt besviken måste jag erkänna. Det är ju definitivt en happening man aldrig får chansen att göra igen, och ofta något som stärker en vänskap och blir ett väldigt fint minne. Så den chansen sörjer jag, helt klart…

Annat jag sörjer är saknaden av mig själv. Jag är lost just nu, det är bara att erkänna. Min energi är borta. Min glädje och den lilla handlingskraft jag en gång haft. Jag vill mest vila. Sova. Ha låga ljud, vara med ett barn i taget. Jisses vad dom låter alltså, särskilt alla tillsammans. Tyvärr något som ger mig väldigt dåligt humör. 

Det, och att behöva hets-röja för att städ ska komma. …

Livet

 ”Jag vill inte gå och lägga mig, jag är inte trött” gråter dottern. Typiskt jättetrött beteende. 

Jag vill inte heller gå och lägga mig. Jag kan dock erkänna att jag är jättetrött efter 12 h arbetsdag inkl restid to och. Men tvingar upp mig en liten stund till efter att barnen somnat, främst för att äta choklad i soffan. Jag har mens så då är det fan obligatoriskt. Äntligen kom den. En vecka sen. Det har inte hänt sen jag slutade med p-piller och började kartlägga och tempa. Blev tvungen att ta ett gravtest för att bli av med ångesten. Det hade kunnat vara en bebis. Det blev lite slarv där en gång i mitten på cykeln som kunde blivit ödesdigert. Jag vet helt ärligt inte vad jag hade gjort. Men nu var det ingen bebis utan förmodligen bara väldigt mycket stress. Eller kanske en början till klimakteriet. Innan jag ens fyllt 40. Hu.  

Höstens första kli-i-halsen är här för min del. Minstingen är jätteförkyld, det är sannolikt från honom. Det trista är att vi ska på bröllop på lördag och ha barnvakt. Mormor och morfar. Sist barnen sov över hos dem gav vi dem covid. Dom är nog taggade på att passa en snorig och hostig liten kille, oh ja. 

Apropå minstingen så kämpar han så duktigt nu för att sluta med nappen som han älskar. Dealen är att han inte får leka med någon kompis efter föris innan han har slutat med napparna, så han är verkligen motiverad. 

Och apropå trötthet så ger jag upp nu. Gonatt. 

Sista sommarlovsdagen

 Vi har varit lediga i näsan två månader. Hela sommarlovet bortsett från veckan innan midsommar (som visserligen mest blev vab, men det var iallafall inte semester). Det ska bli skönt med lite lugn egentid igen, men jag kommer verkligen sakna att spendera så mycket tid tillsammans med barnen. Kvantitet slår kvalitet big time. 

Det känns lite snopet att avsluta semestern med en riktigt tuff attack(?) av spänningshuvudvärk hela eftermiddagen och kvällen. Troligtvis orsakad av att jag haft sportbh  med brottarrygg på mig hela dagen och det blir för stort tryck på min klena nacke. Får samma effekt om jag har tex en bikini med halterneck, det blir för stor belastning på nacken. Så nu efter spikkudde, stretch och massage fick det bli linnex och en treo. Älskar Linnex, det räddar mig varje gång. Men ja, hade ju planer på lite annat fix idag så det var ju som sagt lite snopet. 

Men nu är det sova som gäller, i morgon börjar vardagen igen…

Kranen har öppnats

 Jag har börjat i terapi. Inte en dag för tidigt, det var tydligt. Tror jag satt tre minuter i fåtöljen hos denna helt okända människa som nu är min terapeut, innan jag bröt ihop och sen grät jag mig mer eller mindre igenom 45 minuters samtal. Det var komplett omöjligt att hålla tillbaka och det är ju därför jag är där, för att jag inte orkar hålla tillbaka mer. 

Jag fick många nya insikter bara av detta första samtalet, och jag har märkt nu efteråt att mina tankeloopar som brukar se likadana ut och mala runt runt, de har fått nya vägar och riktningar. Det har liksom lossnat. En mycket skön känsla. Och så var det förvånansvärt skönt att få vara ledsen och bli bekräftad av någon att det är okej. Inte gråta i smyg, ensam. Inte bli tröstad eller uppmuntrad. Bara få vara i känslan och vara ledsen. Släppa fram det. Det var lite som en ventil som öppnades och inte direkt går att stänga nu, för jag har flera gånger efteråt börjat gråta igen, det är precis som att de känslorna ligger närmare till hands nu. 

Jag har en rejäl uppförsbacke att ta mig an nu i höst, men jag är motiverad och väldigt glad att jag hittat någon som kan gå bredvid mig. 

Löss, skärmtid och jobbångest

 Sommarlovet rullar på. Det övas volter på studsmattan, det badas i hav och bubbelbad, och det äts kopiösa mängder glass. Vi har avverkat halsfluss, skrubbsår, springmask myggbett och löss. Vi har vänt på dygnet så frukost äta numera oftast vid halv elva och hela familjen är nöjda med det. Barnen leker med kompisar, tränar på att pricka ribban med fotbollen, och har återupptäckt tjusningen med att bygga lego på fri hand. Dessutom spelas det en hel massa tv- och iPadspel. Jag älskar skärmtid. Igår spelade jag Nintendo med mina killar. Det är ett helt underbart sätt att umgås på! Vi har insett att vi nog är bland de mer liberala föräldrarna i umgängeskretsen när det kommer till skärmtid, och jag har noll problem med det. Skärm är ingen issue i vår familj. Det kanske det blir en dag, men jag tänker inte ta ut nåt i förskott. Jag lutar mig tillbaks (med min iPad i knät) och lyssnar ännu en gång på Josef Fares sommarprat som boostade alla som gillar tv spel lite extra 😉

Självklart är livet inte friktionsfritt bara för att det är semester, men när jag idag började tänka på jobbet av nån anledning så fullkomligt översköljdes jag av ångest. Jag vill inte tillbaka. Men jag vill inte byta heller. Jag vet inte vad jag vill och hur allt ska bli…

Jag har iallafall ett sommarlov att carpa skiten ur i tre veckor till.

Det kommer inte alltid vara så här

 Den här sommaren alltså. Så lång och så snabb. Alla känslor, varje dag. Det är så intensivt med små barn, men jag vill aldrig att de ska bli stora. Jag vill aldrig förlora dem. Jag försöker se fram emot saker man gör med stora barn, men vemodet tränger igenom. Jag sover tätt ihop med min yngsta som kommer över till vår säng varje natt. Väcker mig med orden ”mamma du är världens myyysigaste”, tätt följt av ”kan vi gå opp nu” alternativt ”jag fes”. Och inte ens det där jobbiga och tramsiga kan jag få nog av. Jag nattar oftast alla tre barnen, och helst var för sig om jag får välja. Fruktansvärt tidskrävande, men vad kan jag bättre använda min tid till? Att ha en blond kalufs på min arm, en röst som säger ”mamma kan du sjunga?”, få lyssna till deras tankar och funderingar om nuet och framtiden, ja det är värt allt för mig. Jag vet att den här tiden snart är förbi, och jag har genom hela mitt liv haft så svårt för att ta vara på och uppskatta den livsfas jag varit i precis då. Den här gången tänker jag inte göra det. Det kommer inte alltid vara så här. 

Sommarlov 2022

 Ja det känns mer som ett sommarlov än som semester tycker jag. Allt är ju ganska barnfokuserat. Jag checkade ut från jobbet efter midsommar (trots att jag inte gjort allt på min to-do list men så fick det bli…) så har snart betat av tre veckor redan. Fyra och en halv kvar. Helt jävla underbart är det. Älskar att kunna kombinera med föräldraledighet. Känner att jag aldrig kommer vilja kompromissa med sommarledighet igen, tar hellre ut obetald ledighet och sparar ihop till en buffert i förväg. Eller, som vi funderat lite på faktiskt, hyr ut vårt hus några veckor och tjänar in semesterkassan där. Att bo i ett stort hus nära hav och Malmö har ju onekligen sina fördelar. Några grannar på gatan hyr ut sitt hela sommaren och tjänar big bucks. 

Hur som helst. Kaninpulsen är inte helt borta, men när jag läste igenom senaste inlägget känner jag ändå att det hänt en del. Semesterlunken har infunnit sig. Idag sov hela familjen till klockan 11! Jag älskar att inte ställa nån klocka, att få sova så länge kroppen vill och behöver. Och att kunna vara uppe sent utan att barnen vaknar tidigt och blir supergnälliga hela dagen därpå. Nu tog vi bara en sen frukost och kör lite skärm-chill nån timme, de minsta leker engagerat med nåt på ovanvåningen. Planen är att sticka ner och ta ett dopp om en stund, sen hem och tina upp i bubbelbadet eftersom vädret är lite sådär. Korv med bröd till lunch. Lördagsgodis. Minsta. Möjliga. Motstånd. 

Den enda smolken i bägaren är min jobbsituation. Nu är det snart precis ett år tills min nuvarande jobb byter ort och jag kommer behöva pendla flera timmar om dagen vilket jag inte vill. Jag behöver alltså ett nytt jobb och det stressar mig väldigt. Alla jobbannonser får mig att känna mig inkompetent och osäker. Jobbsjälvförtroendet är inte på topp om man säger så. Men jag har en plan. Jag ska nämligen äntligen börja gå till en psykolog till hösten. Något jag funderat på i många år men aldrig tagit tag i. Jag hoppas att det kommer funka med den jag har fått kontakt med, att jag kommer känna förtroende och sådär, för jag känner mig verkligen redo att börja jobba med mig själv och behöver nån att hålla i handen på den resan. 

Det var det. Nu ska jag lämna soffan och hänga upp en tvätt, nästa vecka ska vi till Kungshamn så det börjar bli dags att börja packa så smått.  

Jag gör så gott jag kan, okej?

Jobbade idag efter två dagars sjukfrånvaro. Dock hemifrån eftersom min hosta definitivt inte är kontorskompatibel. Och det är typ kaos. Alltså jag vet att det bara är ett par dagar till mensen och att det påverkar min sinnesstämning, men just när det gäller jobbet så är det verkligen inte kul just nu. Massor att göra, och många av sakerna vet jag inte ens HUR jag ska göra för att lösa. Saknar min bästis-kollega som slutade för en månad sen, just nu känner jag mig väldigt ensam. 

I övrigt så är det kämpigt med lilleman. Han får såna enorma raseriutbrott flera gånger om dagen, hela familjen är ofantligt trött på detta. Och vi snackar utbrott av sorten ”kasta möbler eller åtminstone förstöra något och helst skada sig själv och/eller andra”. Inget man kan ignorera precis. Jag minns när dottern var liten och hade liknande utbrott, då kunde man ALLTID avsluta dem med att sträcka ut armarna mot henne och ta emot henne i en kram. Hur ledsen eller arg hon än var så ville hon alltid in i ens famn om den erbjöds (vilket dock satt långt in för egen del i vissa konflikter när man bara var SÅ förbannad på henne). Men lillebror vill inte tröstas av någon, men man får heller inte lämna honom för då eskalerar det ännu mer. Dränerande minst sagt. 

Ja familjelivet just nu är dränerande. Det är så ofantligt mycket avslutningar och picknickar och lopp och kalas och invigningar och firanden och matcher och cuper att man blir helt matt. Och egentligen är det väl inga problem rent logistiskt, för det mesta får vi ju ihop det även om det blir stressigt ibland, men det tar energi från mig att vara social i nya sammanhang kväll efter kväll. Kallprata om saker man egentligen inte bryr sig så mkt om, komma ihåg namn på folk man träffat två gånger innan, para ihop rätt barn med rätt förälder, komma i tid och ha med en lagom kreativ picnic eftersom det knappast blir nån annan mat den kvällen. Men det känns att allt den här betyder mycket för barnen, att det ändå är värt det och att de faktiskt uppskattar att de får känna att de är delaktiga och är med på de roliga sakerna som händer omkring dom. De flesta iallafall, ibland krockar det ju och då får det ju vara så. 

I helgen ska vi dock resa iväg, vi har hyrt ett ställe med min syster och hennes familj och våra föräldrar. Umgås, laga och äta god mat, spela spel och göra nån utflykt. Några av oss ska på turridning vilket jag ser jättemycket fram emot eftersom det var nästan tio år sedan jag satt på en häst senast, och att rida i skogen är ju det härligaste som finns. (Aningen trist och omständigt bara att det tajmar in min beräknade första mensdag. Adrig kan man få vara riktigt glad…) Det blir första gången vi träffar pappa en längre tid efter hans hjärtinfarkt också vilket jag är lite nervös över. Hoppas alla ska få må bra den här helgen. Och vara vänner. Det är jag som bokat in allt detta och jag kommer inte orka med om nån klagar på stället/aktiviteterna/maten eller nåt annat heller för den delen. Jag gör mitt bästa med den energi jag har okej. Bara låt det få vara tillräckligt nu tack. 

Krasslig

Barnens baciller från förra veckan hoppade såklart över till mig, så idag har jag varit sjuk från jobbet. Ganska ovanligt för att vara mig, om jag är sjuk så brukar jag iallafall försöka jobba undan nån timme, men idag har jag bara inte orkat. Är så trött, förkyld och hängig, men mår ändå bättre nu är i morse. Det har varit långhelg också ju, och vi har maxat den trots att jag känt ett par dagar att förkylningen varit på gång. Men med lite nässpray och panodil fixade jag både en halvdag på Kullaberg i lördags och sen gymnastiktävling och grann-häng igår. Däremot var fredagen rejält skakig, jag och mannen skulle på musikal och även äta en bit innan dess. När vi är på väg till restaurangen känner jag hur jag börjar må lite konstigt, och den känslan ger inte med sig. Lite yr, illamående, torr i munnen, stressad, spänd. Att det är jättemycket folk överallt hjälper inte till. Jag lyckas dock identifiera att det mest sannolikt är ännu en panikångestattack. Det var längesen jag hade det under en längre period, flera år sen. Men nu är det nog andra eller tredje gången på ganska kort tid. Och den här gången satt obehagskänslan i flera timmar, nästan ända tills föreställningen var slut. Men jag klarade det iallafall utan att ge upp och åka hem tidigare. 

Jag tar det på allvar, att panikångesten är tillbaka och att jag blir sjuk så här med den enorma trötthet jag känt denna gång. Jag ska prioritera sömn och vila nu framöver, och även minimera alkoholintaget. Har faktiskt också funderingar på att testa att gå i terapi en period för att få ur mig lite tankar och kanske få med mig verktyg för att hantera vardagen bättre. 

Det kommer bli bra. Det är snart sommar. Jag ska verkligen försöka hålla nere förväntningarna och aktivitetsnivån den här semestern. Wish me luck. 

Hatar Vob

 Det är inte mycket som krävs för att man ska halka ner i det där djupa mörka (fiktiva) hålet. Ett par nätter med för lite och väldigt upphackad sömn, förkylda barn med tendens till både öron- och ögoninflammation, en bortrest sambo, deadlines och utmaningar på jobbet (som får ske via teams med gapande ungar i bakgrunden), hyperaktiva understimulerade barn, ösregn, mängder med matsvinn i form av halvätna portioner varenda måltid, hundra miljoner frågor av karaktären ”mamma rimmar flubub och gnubub?.”, träningsvärken from hell och ett besked om att man inte gick vidare i rekryteringsprocessen efter första intervjun till ett jobb jag verkligen ville ha. Där har ni min vecka. 

Väldigt trött, väldigt stressad, begynnande pms. Har smygätit både nutella och dotterns överblivna lördagsgodis idag. Kompenserade dock med en bra lunch så känner mig inte helt misslyckad. Och även om det har varit skitjobbigt så har jag lyckats genomföra hela min arbetsdag idag, inklusive två timmars coachingmöte (där jag är coach) utan större fadäser. En kollega blev vittne till en katt-å-råtta-jakt i mitt arbetsrum med hatiska inslag och en hel del våld, men det kändes som att hon blev mer imponerad än besvärad av den incidenten.

Hur som helst. Jag känner att det är dags att inta sängen nu väldigt snart, innan jag ger mig på mandelmassan längst bak i skafferilådan i ren desperation…

Ett inlägg åtminstone

 Oroar mig för barnen. Alltid denna oro. De är lite förkylda. Dottern är riktigt hängig mellan varven. Håglös. Men ingen feber. Sover oroligt. Vilar mycket. Jag är som en hök, bevakar minsta beteende som känns ovanligt. Försöker känna deras känslor fast jag vet att det ju inte går. 

Själv mår jag ändå ganska bra just nu, bortsett från träningsvärken från helvetet och försommarstressen man aldrig lyckas undvika. En del av barnens aktiviteter har slutat för terminen nu men stressen ligger kvar, jag känner det som att jag glömt något och måste kolla kalendern hela tiden. Men jag kommer ändå på mig själv med att känna mig genuint lycklig emellanåt, främst när jag tänker på alla människor omkring mig som ser mig, sprider energi, bryr sig, ger nya intryck och perspektiv. Mina grannfamiljer som är som en extended family, enkelt umgänge där jag verkligen kan slappna av. De har min rygg. De har mina barn. Och tvärtom. Mina kollegor som jag just nu håller på att lära känna och som ger så mycket bra insikter, tankar och inte minst skratt. Vi har en härlig jargong. Jag är verkligen glad över att pandemin är på väg bort och att kunna vara på kontoret igen. 

Relationen till min egen familj är väl den som är mest skör. Mina föräldrar börjar bli skruttiga. Borde ägna dem mer tid, men får inte riktigt känslan av att de vill det. Hörs inte av så mycket med min syster och hennes familj, virrig på väldigt olika platser i livet. Och på mannens sida…ja det är som det är. De är ju liksom trevliga, men där är ingen som jag direkt njuter av att spendera tid med. Tänk vilken dröm det hade varit, att ha nära släkt som man verkligen klickar med. Jaja. Man får de man får, är väl bara att gilla läget. 

Vet inte riktigt vart jag ville komma med detta. Men det blev ett inlägg åtminstone. 

Slutar livmodern nånsin längta?

Jag har tre barn. Brukar säga att de är min förrätt, huvudrätt och dessert. Förrätten fick mig att inse hur hungrig jag var. En riktig aptitretare som väckte kärleken till barn och moderskapet. Huvudrätten adderade ännu en dimension. Plötsligt var det en individ och så en individ till, men också en duo. Och jag som själv är sladdbarn fick uppleva syskonkärlek (och konflikter) på nära håll. Men huvudrätten gjorde mig också ganska mätt. Jag visste att jag ville ha en dessert också, men hade lovat mig själv att det inte skulle ske förrän suget fanns där. Efter första barnet kände jag nästan redan på förlossningen att det här måste jag uppleva igen. Efter andra barnet tog det drygt två år innan  ett litet sug efter ännu en graviditet och bebis kom, och då agerade jag blixtsnabbt av rädsla för att känslan skulle försvinna igen. Jag kan definitivt erkänna att beslutet att det var dags att försöka bli gravid igen var helt och hållet mitt. Jag fiskade väl lite efter hur mannens inställning var, men när han inte sa absolut nej så tolkade jag det som att det bara vara att tuta och köra. Tut tut. 

Att vara gravid med en trea var underbart. Jobbigt såklart, trött och illamående, men mest av allt lugn och trygg och längtande och förväntansfull. Förlossningen var snabb och lätt. Första halvåret var det lyckligaste i mitt liv. Sen tog smekmånaden lite grann slut och föräldrarskapet blev väldigt krävande, trots att jag var hemma ett helt år till. Men jag blev sliten, trött och otroligt stressad. Man kan säga att den där desserten gjorde mig rejält proppmätt på allt vad barn och graviditeter heter. 

Nu är minstingen 3,5 och den värsta tiden är definitivt över. Jag börjar hitta tillbaks till mig själv igen och är så glad över det. Men det är också nya utmaningar i att hålla ihop familjen, de äldre barnen är mer självständiga, deras aktiviteter tar mycket tid och de vill gärna leka med kompisar också. När det tidigare var så enkelt att bara fixa en ny liten fika och ta med den till en lekplats för att få kvalitetstid tillsammans med alla tre, så är det svårare nu. Just den aktiviteten kan fortfarande funka ibland, men inte länge till tror jag. Och då krävs det en massiv insats från mig när det gäller att utföra diverse bollaktiviteter med storkillen, annars vill han hem ganska snabbt. Det är med att sörpla kaffe på en bänk- those days are gone, hehe. 

Ja, så barnen blir större och till 90% tycker jag att det är skönt och bra. Men det är ju det där med att bebistiden så definitivt är slut som samtidigt känns lite konstigt. Vemodigt. Vetskapen om att aldrig mer vara gravid. Amma. Vara hela världen för en liten varelse. Och när vänner omkring fortfarande faktiskt får barn och avslöjar graviditeter så väcks tankarna till liv igen. ”Tänk om”. ”En liten fyra”. ”En bebis för hela familjen att gulla med”. Ja livmodern och hjärtat vill definitivt. Men resten av kroppen, och framför allt hjärnan, säger ändå nej. Det blir inga fler barn skapade i den här kroppen, den har fyllt sitt syfte nu. ❤️❤️❤️

Ljuden på ett hemmakontor

Fågelsång. Dammsugarljud. Datasurr. Kurrande mage. Gasande bil. Lövblås. Kylskåpsbrum. Djupa suckar. Epostpling. Och en miljon snattande tankar i huvudet. 

Vår bästa tid är…sen?

 Det är verkligen inte min bästa tid i livet just nu. Jag känner mig så vilsen och stressad, har till och med börjat få tillbaks panikångesten jag hade för ungefär tio år sedan, innan barnen. 

Det är jobbet som är otroligt oklart och inte alls ger mig mycket glädje och självkänsla precis. Dessutom slutar min jobb-bästis i morgon och det känns så fruktansvärt jobbigt. Jag kommer bli väldigt ensam och sannolikt ännu mer vilsen. Jag har börjat söka nya jobb för jag behöver också en nystart, men dels tar det mycket tid, och dels så är det ju det här med självförtroendet. Jag är så osäker på vad jag kan och vill, och inte minst vad jag orkar…

Förutom jobbet så är pappa sjuk. Han fick ju först konstaterat diabetes vid årsskiftet, sen en hjärtinfarkt nu innan påsk, och på söndag fyller han 75 men orkar inte ha kalas. Han är trött och yr och säkert lite deppig. Jag hoppas bara inte det är nedförsbacken som börjar nu, jag vill så gärna att han piggnar till och får några år till med oss. Tänker en hel del på detta och det slukar både koncentrationsförmåga och humör. 

Ja och så är det såklart livet i övrigt som frestar på. Barn som bråkar om allt och inget, ett hus och en trädgård i kaos, en massa måsten som ska bokas och göras. Till och med att planera semestern känns stressigt. 

Men jag kämpar på. En dag i taget. Det finns en mening med den här prövande perioden, det är jag säker på. 

Söndagstankar

 Söndag. Vaknar vid sjutiden. Lägger armen om min yngste som klättrat upp till oss i natt och sover mellan mig och E som vanligt. Känner hur hans tunga, lugna kropp andas avslappnat. En våg av lycka drar genom mig över att han finns, är den han är och mår bra. Min fina lilla treåring som håller oss kvar i småbarnstiden åtminstone några månader till. Sen är den eran förbi och det känns både sorgligt och skönt. 

En stund senare har E och lilleman gått upp och jag ligger kvar själv och mornar mig. Det borde vara skönt att få vakna i sin egen takt, men tankarna kommer direkt. På jobbet, att jag borde jobba några timmar idag för jag ska på brandutbildning i morgon så jag kommer komma efter. Och på att i morgon börjar sista veckan med min bästa kollega innan hon slutar. För jävligt känns det. 

När jag tänkt på jobbet en stund börjar jag tänka på min kropp. Jag är så himla missnöjd över den just nu, på ett sätt jag nog aldrig varit tidigare tror jag. Och jag ska fylla 39 snart. Hur funkar man egentligen? Borde jag inte bli mer och mer trygg? Men nej, jag blir bara mer och mer vilsen. Och när jag tidigare känt mig missnöjd har jag ändå kunnat hitta nån sorts jäklar anamma för att lägga om kost/livsstil men nu känner jag mig mest uppgiven. Så mycket pengar jag lagt på coacher och program som inte alls funkat för mig, vad är ens nästa steg nu? Min stora insikt är att jag måste göra jobbet själv, en coach kan berätta och visa och guida men inte göra. Och det låter kanske självklart men det känns så tufft. Särskilt eftersom jag vet att min övervikt till allra största del beror på stress, och hur FAN minskar man på stress? 

Ja, det var den här söndagsmorgonen det. Nu är klockan åtta och det är dags att gå upp och börja nån sorts dag här tänker jag…

Peakar inte riktigt just nu

 Igår var jag och tränade efter ett nätt litet uppehåll på 163 dagar (tack bokningsappen för att du håller koll på sånt åt mig…). Det var skitjobbigt givetvis, men jag klarade det och träningsvärken idag är faktiskt inte fullt så brutal som jag hade väntat. Iallafall inte än. 

Jag har egentligen aldrig brytt mig sådär jättemycket om min kropp, varken utseende eller funktion egentligen. Har aldrig hållit på med sport i någon större utsträckning men alltid gillat att röra på mig. Och det har inte varit nån grej, jag har varit smal och lagom uthållig och stark och sådär. Men nu efter tre barn och en otrolig stress efter sista barnet, mycket konflikter, frustration och känsla av otillräcklighet, så har min kropp helt klart tagit stryk. När man stresshanterar med hjälp av socker får det till slut konsekvenser; mitt midjemått har skenat det senaste året. Min puls är hög dygnet runt enligt min Oura ring, och sömnen har definitivt förbättringspotential. Jag har blivit väldigt stillasittande sen jag började jobba igen och jag riktigt känner hur jag stelnar i kroppen dag för dag. Jag är dessutom övertygad om att mycket av min deppighet hänger samman med maten jag äter, eller kanske snarare icke-maten. Och med det menar jag nog både att jag äter en hel del saker som bara är utfyllnad; snacks, halvfabrikat, proteindrycker…, men också att jag äter för lite. Och det är inte i nån sorts svältförsök alls, jag är bara så ointresserad av mat och undviker helst ämnet tills det inte går längre och då är man svinhungrig och då kommer de färdiga köttbullarna, falukorven och fiskpinnarna fram och den onda cirkeln är sluten. Blä. 

Ja. Jag har lite att jobba med här, på lite olika plan. Men jag har iallafall börjat nu, alltid nåt! 

I’m an alien, I’m a legal alien…

 …I’m a HSP in Malmö C. Och det är inte lätt kan jag säga. Att vara HSP, Highly Sensitive Person, är ett karaktärsdrag jag ofta uppskattar, men omställningen från hemmakontor till att börja åka kollektivtrafik och vara på kontor hela dagarna, den förändringen är massiv. Så mycket intryck, ljud, dofter, beslut och känslor att tolka. Jag känner att jag måste vara extra snäll mot mig själv efter kontorsdagarna, annars blir det baksmälla. Andas djupt. Det blir bra det här. 

Får det lov att vara en spännande överraskning?

 Igår slängde jag tre kinderägg som legat i ett skåp här hemma hur länge som helst. Barnen skulle fått dom nån gång när vi hade barnvakt men så fick dom så mycket annat godis den kvällen så de här äggen sparades och lades undan. Och nu har det varit påsk och en massa godis har ätits så jag tänkte att de här äggen behövs absolut inte just nu i våra barns magar, och jag vill inte ha dem liggande hemma flera veckor till så jag slängde dem. Fast först åt jag ett par skärvor av det ena som råkat gå sönder. Sen kom jag på att jag skulle googla vilka bäst före datum de salmonellasmittade kinderäggen från Ferrero hade och jämföra med dessa jag hade hemma. Och sen kastade jag verkligen äggen i soporna, tackade Gud över att vi aldrig gett äggen till barnen, och spottade lite i vasken och förbannade mitt otyglingsbara sötsug som fått mig att reflexmässigt stoppa de där chokladskärvorna i munnen. Och idag har jag mest gått runt och fisit och känt efter om jag mår illa eller om det bara är lite vanlig salmonellaångest som spökar… Men det verkar som att jag klarade mig! 😅

Kanindrömmar

Vet inte om jag sett på tok för många påskharar de senaste dagarna, men jag har kommit på att jag vill ha en kanin. Eller kanske till och med två. Ett husdjur alltså, och eftersom katt och hund går bort på grund av för mycket jobb och smuts överallt inomhus så har jag nog landat i kanin. Har ju själv haft kaniner när jag växte upp. Kurt, som den sista kaninen hette, han blev nog närmare 10 år gammal om jag inte minns fel. Man kunde bära honom på rygg i famnen som en liten bebis. Hur mysig som helst. Och ja, barnen hade ju säkert också gillat det, men jag är främst för att ha kaniner för min egen skull. Men det får vänta, kanske till nästa vår. Lillebror är i en sån otrolig skrik-fas just nu så det vore utan tvekan djurplågeri att ta hem en kanin med superhörsel som husdjur just nu. Tyvärr. Men drömma kan man ju…

Post-påsk-stress

 Påsken är över. Min måndagsångest (ok tisdagsångest i det här fallet) är enorm. Vill inte jobba. Har så många lösa trådar och så mycket jag behöver ta tag i. Inte blev det bättre av att jag vabbade två dagar förra veckan och hade semester en dag. Onsdagen var alltså både måndag och fredag för min del. Låter kanske najs men oj vad stressad jag är nu…vill bara sjukanmäla mig hela veckan och jobba undan i smyg med en out of Office på och inga möten. 

Dessutom spenderade jag dagen med att bland annat byta höst/vinterkläder mot vår/sommarkläder i min garderob. Även det ganska ångestladdat kan jag meddela. Undrar vilket som blir året då jag bra gör mig av med alla mina för små shorts och byxor som jag drömmer om att återigen få på nån gån, och bara köper nytt som passar istället. Alternativt tar tag i det här jävla midjemåttet och skärper mig så att jag går ner i vikt och kommer i kläderna. Det verkar iallafall inte bli denna sommaren heller…

Men nu är det sovdags här för min del iallafall. Hoppas på att få vakna på bättre och mindre stressar humör i morgon 😌

Fakking vecka fjorton

 Söndag. Har nog haft en av de mest intensiva veckorna i mitt liv. Var på 40-års fest förra lördagen och det känns som en månad sen konstaterade jag när jag träffade på en vän idag som också var på festen. Så vad har hänt i veckan? Jo, först och främst så var jag ju gräsänka måndag till fredag. Vanligtvis när E reser så är han inte borta en hel vecka, så det var kännbart den här gången. Alltså det gick bra, men det är ju verkligen ett extra stresspåslag  att ensam behöva ha koll på allt som gäller tre barn. Läxor, fruktlådor, gympakläder, logistik kring hämt och lämn på aktiviteter (speciellt när den familjen man redan bestämt en plan med blir magsjuka), klädkonflikter på morgonen, snyta näsor, torka rumpor, hitta telefoner, nappar, laddare, osv, natta och läsa bok, diskutera skärmtid, fixa frukost, mellis och middagar, diska, tvätta, plocka undan, leta fram regnkläder när det öser ner, komma ihåg att torka dyblöta skor, och inte minst vara bollplank för allas känslor och funderingar. Ja, alltså detta gör ju alla föräldrar, jag vet. Men jag är inte van vid att göra det ensam en hel vecka. Till saken hör också att det är jäkligt tufft på jobbet just nu. Mycket som händer, stora förändringar och tyvärr mest negativa saker för min del. En uppförsbacke kan man säga. Addera till allt detta också att min pappa fick en hjärtinfarkt i tisdags. Det gick bra, han opererades och var ett par dagar på sjukhus men är nu hemma och mår bra, men alltså, att hantera den ångesten och ovissheten ovanpå alltihop, ja det var…utmanande. 

Sen avslutades veckan med att det var disco för alla lågstadieelever i byn och de var ruskigt taggade eftersom det ju är första discot efter pandemin. Och eftersom jag trodde att E skulle vara hemma tills discot började så erbjöd jag mig att följa med dottern och hennes kompisar och stanna kvar på stället, men så kom han ju inte hem förrän senare så jag fick snällt ta med lillebror också och sitta av de där två och en halva timmarna i en ljudnivå som inte var av denna värld. Han var ju överlycklig över att få gå på disco med de stora barnen, men helt optimalt  kändes det inte för min del. Storebror fick dock klara sig själv med sina kompisar när det var hans tur, och E hann hem för att hämta honom. Sen stupade vi i säng för att orka med en späckad helg med diverse aktiviteter, idrotter, träningar och matcher. Och ja en del grejer hann vi med, innan storebror kräktes i hallen strax efter lunch trots att jag frågat honom femtioelva gånger om han verkligen mådde bra för han såg blek ut. men nädå , han mådde bra sa han. Tills han uppenbarligen inte gjorde det. Men SÅ glad jag ändå var att E var hemma nu. Hade varit tufft att rodda en magsjuka också på egen hand. 

Så ja, var är vi nu? Det är söndag, Storebror har piggnat till rejält och kommit igång med mat och sådär igen så det verkar bara ha varit en mild omgång. håller tummarna att vi andra klarar oss. Får väl ge det en eller två nätter till innan jag kan slappna av riktigt. Och min planerade tur till päronen i början på veckan för att träffa pappa får skjutas fram. Skulle aldrig förlåta mig om jag gav dem magsjuka nu. Dessutom är jag så innerligt trött. Jag vet helt ärligt inte om jag klarar av att jobba i morgon, så vab blir jättebra för min del, även om barnet i fråga klarar sig bra på egen hand. Jag har vilat nästan hela dagen idag men är ändå förlamande trött. Gråtfärdigt trött. Helt dränerad. Det känns som att jag skulle kunna sova i en vecka. Påskledigheten kommer lägligt, här ska inte göras många knop kan jag säga. Men tror ändå kanske inte tröttheten kommer att försvinna med enbart vila. Jaja, det får vi ta sen. Nu ska jag först bara ta mig förbi ett par dagars potentiell inkubationstid med maginnehållet på insidan. Wish me luck!