Mammatankar

 Jag gläntar på dörren till min äldstas rum. Hör att han andas tungt. Han har somnat. Jag går ändå in och kryper upp till honom i hans loftsäng. Lyfter med viss ansträngning undan tyngdtäcket han sover med för att inte snurra runt som en fisk på torra land i sömnen. Kryper nära intill hans varma kropp. Störst av mina barn men fortfarande liten och späd. Nio år, snart tio. Jag bävar inför puberteten och när hans barnkropp inte längre är min att hålla nära närhelst jag behöver det. När fysisk närhet med honom kanske blir svår, det blir känsligt och spänt. Och hans lena mjuka hud förändras. Kommer han fortfarande vilja ligga på min arm ibland? Åh vad jag önskar att det inte gick så fort. Och att jag kunde prioritera honom bättre ibland. Han vill ju gärna att jag ligger hos honom innan han somnar, så vi kan mysa och snacka lite. Men först ska ju lillebror komma till ro, sedan är det syrrans tur. Alla lika mammiga på kvällen. Om store inte har somnat när jag väl kommer in till honom så är det sent. För sent för prat. Men mysa kan man alltid åtminstone. 

Jag lägger kinden mot hans rygg som är vänd mot mig. Hör hjärtat slå. Kan inte förstå att just precis det hjärtat skapades inne i min kropp en gång. Det har slagit i takt med mitt. Vi har delat samma blod. Mina andetag gav honom syre. 

Jag kan inte förstå hur jag nånsin ska kunna släppa taget. Han har ju varit en del av mig. En del av min kropp. Den tiden vi delade, den kan väl inte sluta vara betydelsefull? Nånsin? 

Jag vill alltid vara hans trygghet. Den han vänder sig till. Den han vill ha nära. Någon han vill umgås med, spendera tid med, ha i sitt vardagsliv. Jag delar gärna den rollen med andra, men min största sorg i livet vore att förlora honom. Att som mamma bara vara en person i mängden. Nån man besöker på mors dag. Ringer ibland. Men inte mer än så. 

Jag har ju skapat hans hjärta i min kropp. 

Tack för att det finns såna som inte är som jag

 Var på lunchdejt idag med en kollega som är mammaledig. En underbar fyramånaders baby hade hon med sig, åh vad man minns den gosiga och snosiga tiden. En luden bebishjässa att sniffa på, de stora ögonen som förundras över allting, och de otroliga leendena som kan avfyras precis när som helst och gör att man fullkomligt smälter. Men var sak har sin tid och jag har haft tre underbara bebisperioder och är nöjd så, vilket jag är glad över. Ingen livmoder som började skrika där mitt i lunchen alltså, thank god. 

Det blev ju en del jobbsnack såklart, hon var inte alls uppdaterad om alla förändringar som skett och blev nog lite chockad över en del saker. Och jag blev förvånad över hur dåligt vår gemensamma chef hade uppdaterat henne. Men det var väldigt kul att träffas, jag hade ärligt talat inte så många nära kollegor den sista tiden så jag insåg att jag verkligen saknat henne. Och ibland är det bara så skönt att umgås med någon som är tio år yngre än en själv. Man får andra perspektiv, nya referensramar, uttrycker sig på ett annat sätt. Det blev så tydligt eftersom jag kvällen innan hade haft bokklubbsträff och där är vi fem tjejer i 40-års åldern med lika gamla barn och ibland blir snacket då rätt förutsägbart. Det handlar mer om att bekräfta varandra i sin nuvarande livssituation och såklart stötta varandra och sådär, men om man är med någon i en annan livsfas kan man istället bli ifrågasatt, behövd, inspirerad eller fascinerad på ett sätt som åtminstone just idag gav mig väldigt mycket energi. När man dessutom kommer från olika länder och har haft brutalt olika uppväxt blir det bara ännu mer intressant. 

Och det är en insikt jag bär med mig från idag; att jag verkligen uppskattar mångfald i mitt liv. Ålder, språk, samhällsklass, bakgrund, kultur, kön. Jag kan absolut se att jag vuxit upp väldigt långt från detta; min vardag som liten var väldigt begränsad och homogen. Men mina studier och mitt yrkesliv har tvingat mig att öppna upp och gett mig så många fina erfarenheter och relationer. Det har varit väldigt svårt ibland och jag har många gånger varit väldigt obekväm, men det är ju av just sådana situationer man utvecklas. Alltså, mångfald står på kravlistan för en framtida arbetsplats eller sysselsättning. 

Vettigt gjort

 Det är verkligen konstigt. Man drömmer om oceaner av ledig tid till att göra "allt man inte hinner i vanliga fall". Nu har jag det. Och sitter helt apatisk. Plötsligt kommer barnen hem från skolan och jag har "inte gjort nånting idag".

Jag borde kunnat lista ut detta. Jag är inte så bra på hemmajobbargrejen i vanliga fall. Jag behöver ha folk omkring mig för att komma igång, få energi, föra saker framåt. Men, jag vet helt ärligt inte om det är så dumt det här ändå. För det handlar nog mest om att jag behöver definiera för mig själv vad jag förväntar mig får ut av en dag. Jag funderar ju himla mycket. Läser en hel del. Grubblar över min framtid, kollar upp utbildningar och arbetsmarknadsanalyser. Jämför företag och tänker på vad jag faktiskt vill göra med min stund på jorden. Jag har 25-30 år kvar att jobba. Det är otroligt mycket tid. Vad vill jag ägna den tiden åt? Det måste nog få ta sin tid att processa och fundera igenom min nuvarande situation och min framtid. Även om det känns som att jag inte får nånting vettigt gjort på en hel dag. 

Hej hej, det är jag som är vandraren

 Fredag. Trots att det bara gått ett par dagar i detta nya så har dessa varit åt det mer destruktiva hållet. Jag äter inte lunch, dock gärna godis och mackor, jag går knappt ut, har på mig samma kläder varje dag och jag tänker på allt jag verkligen borde göra men fortsätter scrolla och scrolla. Stressen pulserar i bröstet och jag ignorerar den.

Så här kan jag INTE ha det, det är en sak som är säker. Det får bli tydligt schema för dagarna framöver, jag vill inte trilla ner i ett (metaforiskt) dike och ligga där och kravla i väntan på att nån ska dra upp mig. Jag har ju massor att göra och inte bara tråkiga måsten utan sånt jag faktiskt VILL göra. Jag behöver bara ta mig ur det här paralyserade tillståndet jag är i nu, där jag inte vet vart jag ska eller hur jag ska ta mig dit. Det spelar ingen roll. Jag behöver bara börja röra på mig, alla vägar funkar. Lite som ”det gör ont men gå ändå, du kan alltid vända om”.

Jag kan alltid vända om. Bara jag inte står stilla. 

Dag två i nya vardagen

Torsdag idag. Fössta tossdan i mass. Firas säkerligen på jobbet med massipantåta.

I natt har svärmor sovit över. Kunde ha en lugn morgon med henne sen när barnen och mannen åkt till skolan och jobbet. Massa prat om ditt och datt. Nu har hon åkt och jag ska ta en promenad i solen tänkte jag. Har ett möte i eftermiddag om formaliteter kring mitt avslut och kompensationer och sådär, och så behöver jag förbereda en coaching session jag har i morgon i ett uppdrag jag kommer fullfölja nu innan jag slutar. Så det är lite strö-grejer kvar. Känns okej. Men ändå himla märkligt alltså. Jag känner mig lite som i en dvala, ett vacuum. Har definitivt inte landat i att det är såhär det är nu. 

Ett nytt kapitel

 En onsdag morgon. Som vilken som helst men ändå totalt annorlunda. Jag har tårar som bränner bakom ögonlocken och en dyster känsla inombords. Familjen har åkt till jobb och skola, men jag är hemma. Första morgonen som arbetslös.

Okej, kanske lite överdramatiserat att kalla det arbetslös, men jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Min roll har försvunnit i en omorganisering och jag får lämna med avgångsvederlag. Nu först har jag sex månaders uppsägningstid, varav tre med särskilt stöd för att komma vidare och hitta nytt jobb. Jag har vetat om detta sedan i November, så jag har ju till viss del hunnit processa det, men nu när det är verklighet är det ändå jobbigt. Det är en arbetsplats jag varit på i över sex år. Om man räknar in all min tid på olika delar av företaget blir det 15 år. Det är väldigt lång tid. Jag har ju på sätt och vis vuxit upp där skulle man kunna säga. Om jag tänker på den person jag var när jag började så är det närapå hisnande. Så ung, oerfaren och naiv. Men också ganska pigg och fräsch, innan barn och hus och sånt bös. En helt annan tid, ett annat liv. 

Det är inte synd om mig, även om jag känner mig lite ledsen just nu. Jag trivdes ju ganska bra, hade en trygg och bekväm tillvaro där, och jag hade efter många år med halvdana chefer äntligen fått en riktigt bra nu sista halvåret. Det känns trist. Men jag blir kompenserad på ett bra sätt, och jag kan i lugn och ro fundera ut vad jag vill göra framöver. Det är lika delar ångest som inspiration. Stress och förväntansfullhet. Oro och självsäkert lugn. 

Det kommer bli spännande. Och skitjobbigt. Men kul att få vara lite med sig själv igen. Och trist kanske. Det återstår att se... 

Vem är det som ger och ger men aldrig kommer till dörren?

 Jag borde verkligen gå och lägga mig. Haft en sån där ganska destruktiv kväll där jag tröstshoppat på nätet (dock second hand) och sen ätit för många lussebullar med min tekopp framför tvn. Men jag blev deppig idag under eftermiddagen, och nu känns det lite bättre. 

Jag älskar mina barn, de är verkligen mitt allt och de ger mig SÅ mycket kärlek, men jag känner mig på riktigt helt lost. Som att precis alla mina egna behov får stå tillbaka för jag har inte ens energi till att gå och duscha efter en hel dag med barnen, inklusive tre nattningar. Och ja, det är kanske till viss del berättigat att fråga var min man steppar upp i detta, men jag kan inte kräva mer av honom. Han är där, han gör väldigt mycket med och för barnen och vårt gemensamma hem. Men den där sista pusselbiten, den där om känslor och närhet och anknytning, den kan han liksom inte riktigt få på plats. Där väljer barnen mig till 100%. Det är mig de vill vara riktigt nära rent fysiskt på kvällarna, min arm de vill somna på. Det är jag som ska läsa kvällsböckerna och ligga och småprata om dagen som varit. Lyssna på tankar och frågor och funderingar. Och jag gör det ju så gärna, det är min viktigaste uppgift i livet. Men vem lyssnar på mig sen? Vem vill höra mina funderingar? Vems arm får jag somna på? Mannen har redan somnat i soffan när jag nattat klart alla. Och har han inte det så är vi ändå på olika våglängd. Jag är dränerad. Han är alert. Det skär sig. Jag har inte mer att ge av empati och nyfikenhet och resonerande. Ibland gör jag det ändå, men då hamnar jag verkligen på minus. Jag vill helst bara vara själv. Det är moderskapets skuggsida. Barnen får allt man har att ge, det finns inte ens energi kvar att ha dåligt samvete över det från min sida. Ännu en sak det pratas väldigt lite om. Och ännu en sak som ska lägggas på mig som kvinna. När det snarare är han som borde jobba för att ge mig mer energi, som borde ta hand om mig nu när jag tagit hand om alla de andra. Jag är lite bitter över det här, det erkänner jag. Och jag orkar inte ta upp det, göra det till en diskussion. Man kan inte be om att få bli omhuldad, det måste komma från den som ger. Och jag har gett tillräckligt för idag.

Gonatt

Nystart

 Jag har fått en ny chef. En kollega fick bli chef istället i vårt team, men det känns faktiskt helt ok. Vi har bara jobbat ihop ett par månader så det blir inte jättemärkligt att hans roll nu ändras. Det stora undret här är lättnaden i att slippa min tidigare chef. Det känns SÅ bra! Som att jag kan andas igen och energin kommer tillbaka. Jag börjar bara efter en vecka känna mig mer uppskattad och värdefull igen, sedd liksom. Mitt engagemang för saker börjar pyra igen och det känns inte helt omöjligt att blåsa liv i lite riktig arbetsglädje. Visst, det är mycket mer som skaver på mitt jobb, men jäklar i min lilla låda vad ens chef är viktig för välmåendet. 

Avslutar veckan med en bra känsla, det var ett tag sen sist. 

Att inse varför men inte se någon lösning

 Denna tröttma. Jag vet inte riktigt vad som är normalt och vad som är varningstecken, men jag orkar knappt göra mitt jobb just nu. Tar på mig saker jag inte riktigt lyckas leverera på. Än mindre orkar jag göra nånting hemma utöver få fram mat på bordet med jämna mellanrum när barnen är hemma. Till mig själv är det mindre noga. Fast det nog borde vara det för min mage gör ont för jämnan, vet inte om jag ska sluta med laktos, eller kanske gluten? Men jag orkar inte något av det så jag får leva med det onda och svullna och bubbliga. 

Och jag fryser redan så förjordat och drömmer om ett tjockt duntäcke men får än så länge nöja mig med att ta på en långärmad och långbent pyjamas för att få upp värmen fårskinnstofflorna och en gammal stickat sjuttiotalskofta från Spanien är mina bästa vänner hemma om dagarna. Och det är inte ens oktober. 

Jag undrar ibland om livet ska vara så här. Har alla andra det också så som jag? Alla arbetande trebarnsmammor med stort hus och aktiv fritid (obs- barnens fritid), är de också ständigt trötta, svullna och nedstämda? Jag kan inte sätta fingret på vad jag behöver göra annorlunda av det som går att påverka, men det måste gå för jag kan inte bara tuffa på så här i nån sorts medelhastighet rakt in i väggen. Men jag jobbar inte åttiotimmarsveckor, knappt ens trettio ju, och barnen har börjat cykla själva eller samåka till vissa aktiviteter. Min snubbe tar ett stort ansvar hemma, ja rent praktiskt gör han nog mer än jag, men det emotionella (trösta, resonera, peppa, lyssna, vårda, medla, reflektera…) sköter jag ju nästan fullt ut. Om du frågar mig. Kanske inte enligt honom. Men där har vi nog en nyckel til mycket; jag vill så mycket för mina barn, så otroligt mycket mer än det rent praktiska. Jag vill vara lyhörd för hur de mår och känner sig, lyssna på deras tankar, drömmar, funderingar och fantasier. Jag vill kunna prata öppet och enkelt om sånt som är svårt och jobbigt. Jag vill guida dem i deras relationer med både andra och varandra, jag vill visa dem vad empati och medkänsla är. Jag vill att de ska får känna att alla känslor är okej och måste få finnas och släppas ut. Att människor är olika och att det är något bra, även om det är svårt och konstigt ibland. Jag vill guida dem att lära känna sig själva, att lyssna på sina kroppar och att våga följa sina hjärtan. Jag vill att de ska veta hur otroligt mycket jag älskar och bryr mig om dem. Och det är här min energi fullkomligt absorberas inser jag nu. 

Hur ska man nånsin kunna räcka till? 

 

Inspirerad

Det där bröllopet alltså. Det var ju inte på något sätt spektakulärt, men det väckte ändå nåt i mig. Det hade verkligen varit kul att gifta sig. Och nästa år har vi varit ett par i 25 år. Hade väl varit passande att slå till då? Men jag vet inte om jag orkar, helt ärligt. Det är mycket stress, mycket förväntningar, mycket man inte kan kontrollera. Så stor press på en enda dag. Jag vill inte ha det så. Hur kan man göra så att det blir annorlunda…? 

Städ och snor

 Städ i morgon. Hatkärlek till det. Hatar att dagen innan behöva stressa för att plocka undan så det ens går att städa. Älskar känslan av renhet i hela huset när de är klara. Och båda sakerna sker på repeat varannan vecka. 

Blev förresten jätteförkyld efter bröllopet så nu är jag inte alls kontorskompatibel. Tror lite beror på att jag frös nåt otroligt större delen av kvällen. Synd, det pajade känslan lite. Det, och insikten att jag inte blivit bjuden på möhippan. Jag hade nånstans tänkt att eftersom jag inte hört något så kanske det skulle bli en senare variant eftersom bruden är gravid. Men nej, det var bara jag som inte blev inbjuden till en ändå relativt nära väns hippa. Sjukt besviken måste jag erkänna. Det är ju definitivt en happening man aldrig får chansen att göra igen, och ofta något som stärker en vänskap och blir ett väldigt fint minne. Så den chansen sörjer jag, helt klart…

Annat jag sörjer är saknaden av mig själv. Jag är lost just nu, det är bara att erkänna. Min energi är borta. Min glädje och den lilla handlingskraft jag en gång haft. Jag vill mest vila. Sova. Ha låga ljud, vara med ett barn i taget. Jisses vad dom låter alltså, särskilt alla tillsammans. Tyvärr något som ger mig väldigt dåligt humör. 

Det, och att behöva hets-röja för att städ ska komma. …