fredag 8 maj 2020

Njuta kan du göra själv

Häromkvällen var jag på Coop och handlade, sent. Lilleman var med mig och han var på sitt allra mest högljudda humör. Eftersom han klättrar ur vagnen när vi är i affärer och går raka vägen fram till bake-off brödet och tar en tugga av varje bulle han hinner få fatt i, så måste han vara fastspänd när vi handlar. Han gillar inte det så mycket. Milt sagt. Och nu var ju klockan dessutom mycket och han skulle sova direkt vi var klara. Men iallafall, vi handlar, han är högljudd, lyckas få av sig sin ena sko när vi går ut så jag får springa tillbaka genom grindarna vid självscanningen innan de hinner stängas och ja, jag är allmänt svettig. Tittar upp och möter blicken hos en som handlar i en annan kassa. En nostalgisk blick med ett stort leende. Och så säger hon de magiska orden: "Njut!, De går så fort de där åren".

Jag vet att man menar väl. Men det är så konstigt ändå. Glömmer man verkligen hur jobbigt allt är under den här tiden, eller blir det så himla mycket jobbigare sen att denna tiden är som en lugn dröm? Såklart njuter jag av barnkramar och pussar, av skratt och glada barnröster, myset när man får trösta eller sova nära. Och det är kul att se nyfikenheten när man öppnar en bok eller bygger nåt med klossarna. Det är härligt att få känna sig behövd. Men alla de här njutiga stunderna, ja de är faktiskt inte en majoritet av tiden de flesta dagar. Det är många timmar på ett dygn som är fyllda av skrik och gråt där man inte ens får försöka trösta. Konfliktlösning och medling mellan de stora barnen. Mycket frustration och missförstånd. Många klädbyten och berg av tvätt. Ofrivilliga blöjbyten med akrobatiska inslag. En ständig ström av diverse ljud, nu har till exempel storasyster lärt sig vissla och det ägnar hon sig åt ungefär 75% av sin vakna tid. Med start kl 06.00 ungefär. Och varje gång jag förbereder en måltid är en potentiell livsfara eftersom det finns noll konsekvenstänk hos minstingen men väldigt mycket energi och nyfikenhet på ugn, spis, knivar, vattenkranen, och konstiga saker som man definitivt inte ska äta. När maten väl är klar är jag oftast för trött för att själv äta. Mina egna behov är sanslöst lågt prioriterade. Den stund på dagen jag kan kolla lite på tv, scrolla på mobilen, läsa en bok, ta en dusch, ja den stunden kommer inte ens varje dag för ofta somnar jag för natten när jag lägger barnen. Och detta är bara ett konstaterande. Jag klagar inte. Jag har accepterat att det är så här livet är nu och jag vet att det kommer inte vara så för evigt. Men jag förstår ändå inte vad det är jag ska njuta så mycket av nu, och jag tycker det känns sorgligt om det inte finns något att njuta av när barnen blivit större. Såklart blir det annorlunda då. Men jag hoppas mina barn fortfarande vill vara nära, mysa, umgås, läsa, pyssla, osv. Det kan man väl också njuta av? Och jag kommer definitivt njuta av att INTE behöva byta blöjor, lyssna på frustrerad skrik och gråt flera timmar om dagen, leta efter tappade nappar mitt i natten, och torka upp utspilld mjölk och kladdiga märken efter barnhänder i halva huset varenda dag.

Var sak har sin tid. Men säg inte åt mig att njuta. Tack.

torsdag 7 maj 2020

Utvärdering av köpstopp April

En månad till har passerat med råge, och det är dags att sammanfatta hur köpstoppet gått.

Hur har April månad känts?
Detta var ju då månaden när jag återigen börjat jobba, och min hemma-mamma-garderob behövde förändras något. Nu har jag ju dock haft sån "tur" att jag inte behöver vara på kontoret, så mina hemma-kläder funkar fortfarande helt okej. Det finns inget jag direkt känt något behov av att köpa, så det har faktiskt än så länge inte varit någon större uppoffring.

Har något varit extra svårt/jobbigt?
Jag har faktiskt fuskat, även denna månad. Men det är nog sista gången för det jag lärt mig av de enstaka klädinköp jag trots allt gjort till mig själv under dessa månader är att det är kläder jag inte behövt eller ens velat ha, utan jag har köpt dem som en reaktion på något, baserat på känslor eller tristess eller en akut upplevelse av att jag måste förnya mig. Den tröjan jag köpte förra månaden har jag redan gett bort, använde den inte ens en gång. Och den jag köpte nu i april har jag inte heller använt. Båda två var på rea och köpta online, det kan ju också vara en liten ledtråd till psykologin bakom mitt beteende.
Sen inser jag också att jag lägger över en hel del av konsumtionen på saker till barnen istället för till mig själv. Eller inte saker, jag menar kläder. Det är inte mycket jag köper, men helt klart mer än de behöver.

Har något varit extra lätt/roligt?
Jag plockade fram vårkläderna för några dagar sen, och i samband med det passade jag på att rensa ut, både av det som skulle läggas undan och det som skulle tas fram. Och det gick ovanligt lätt! Jag börjar liksom se på min garderob ur ett lite större perspektiv tror jag. Jag trodde att känslan av att inte få köpa nya kläder skulle göra att jag höll kvar hårdare i de plagg jag redan har, men det är snarare tvärtom. Jag inser att jag inte behöver så mycket! Och definitivt inte kläder som sitter illa eller jag av olika anledningar inte gillar. Jag använder ju inte de plaggen ändå så varför ska de ligga i min garderob och ta plats?

Summering
Det känns fortfarande bra med köpstopp och jag lär mig mer om mig själv för varje dag. Jag hoppas på att Maj ska bli en månad som jag klarar helt utan minsta fusk, då blir jag stolt över mig själv!

torsdag 30 april 2020

Ändå helt okej

Igår hände det. Ett sånt där magiskt tillfälle, när vardagen faktiskt känns helt okej. Efter en dag med möten back-to-back var jag ganska "mör i päran" som man säger här i söder. Och det var barnen med. Så de fick äta pannkakor till mellis (färdigköpta och med utgånget bäst-före datum men de var nöjda ändå) och sen titta på tv. Pappan och storebror åkte på fotbollsträning. Jag tog mig ett glas rött (!), satte på jazz i bakgrunden och började rulla köttbullar. Hann rulla nästan en hel plåt innan lillebror kom och härjade och ville ha uppmärksamhet. Men då var jag så lugn av jazzen och vinet att det inte gjorde något.

Och idag är det torsdag, fast som en fredag. Jag jobbar hemifrån i sakta mak, fortfarande trött efter gårdagen (och en allt för tidig morgon). Det är verkligen inte bara att börja jobba igen som om inget hänt. Det är en omställning. En ny livsstil att anpassa sig till. Men faktiskt så gillar jag det nu. Jag har kommit in bättre i allt, och fått lite mer konkreta uppgifter. Det är skönt att jobba hemifrån och inte översköljas av intryck från människor överallt, det gör att man sparar lite energi och enklare kan hålla fokus. Men att jobba 75%, alltså sex timmar om dagen, det är faktiskt en utmaning. Speciellt när alla runt omkring jobbar heltid. När mötena är slut har de tid att sammanfatta, researcha, bocka av saker på att-göra listorna. Det har inte jag. Jag måste bli bättre på att lägga in luckor, men samtidigt känns det svårt nu i början. Vem är jag att komma och ställa krav liksom. Och så brottas jag med meningsfullheten i det jag gör. Vad är implementeringen av nya IT system och organisationsförändringar gentemot att arbeta med att ta hand om barn, gamla och sjuka? Borde jag inte bidra till vår värld med något mer givande? Jag vet ju egentligen svaret på den frågan, men så kommer lönen och tvivlen avtar i några dagar. Jag är ägd, det kan jag erkänna. Och just nu finns inte energin eller tiden till att ta några livsomvälvande beslut. Jag har lovat mig själv att sitta still i båten något år till. Men grubbla, det kommer jag nog fortsätta med.


söndag 19 april 2020

Ett rövigt inlägg

Fredag. Dags att summera veckan.

  • Inskolning är röv. Att börja sin arbetsdag med fulgråt är inte värdigt. Tur att man jobbar hemifrån. 
  • Corona är också röv. (Borde heta Coröva om du frågar mig.) Framförallt när den gör att personalen man lärt känna under första två veckornas inskolning nu är ersatta av vikarier lagom till vecka tre (ja ALLA i ordinarie personalen är sjuka). Leder högst sannolikt till att fulgråtsmängden från både barn och moder ökar med typ 7000%.
  • Frågan "hur känns det att börja jobba igen då?" är så jävla tjatig. Det känns röv. Ännu mer rövigt "i dessa tider" när man inte ens får träffa sina kollegor. Är inte det uppenbart?  
  • En annan röv jag börjat fundera på är min egen. Är detta året jag tar mig samman och håller igen lite under våren så jag kommer i mina pre-3-graviditeter-sommarkläder igen? Om inte så får jag nog ge upp dem nu. Man blir ju bara deppig. Röv-deppig. 

Lördag. Ett litet andningshål i en stressig vecka?
  • Började dagen med att berätta för största barnet att vi ska på utflykt till skogen idag. Han började sin dag med att tydligt deklarera att det var en dålig ide om inte skogen är i vår trädgård. Han ville vara HEMMA. Punkt slut. Efter att jag först blev sur för att ungen inte uppskattade att man försöker anstränga sig lite så började jag lirka kring denna otroliga beslutsamhet för att vara hemma hela dagen. Det visade sig till slut att han var rädd att bli smittad av Corona för då får han inte gå till skolan på jättelänge. Han älskar skolan. Och så fick jag ännu en anledning att avsky röv-coronan som tydigen skrämmer mina barn nu också.
  • Vi åker på utflykt till slut iallafall. Tar med stormkök och smet till pösplättar/krabbelurer. Ambitiöst så det förslår. Inser när vi kommer till skogen att jag glömt tändstickor, så halva ligan får vända och åka och köpa det. Vi går lite vilse och kringelikrokigt. Barnen blir hungriga efter en kvart. Irritationen är tjock i luften och de kvävda svordomarna överröstar all vacker fågelsång. Tillslut hittar vi ett bra ställe vid vattnet. Börjar fixa plättar. Bebisen sover som tur är, så lite lugn får vi. Stora barnet plumsar i dammen med båda fötterna. Fodrade vinterskor. Shlafs shlafs säger det. Extrastövlarna jag tog med är två nummer för små. Men plättarna blir goda. Iallafall den halva som blev över till mig. Note to self: gör dubbel sats smet nästa gång. 
     
  • Kvällen fortlöper hemma sen med tacos. Inget av våra barn gillar tacos men vi tvingar dem att äta det ibland för vi vuxna gillar det. En aningen gnällig måltid alltså, med många nachos som muta. Sen kollar barnen på film tills det är alldeles för sent, och jag går ut med bebisen i vagnen så han ska somna. Får gå en lång runda, och när jag är nästan hemma och han har somnat och jag ska stoppa om honom så märker jag att han har tagit av sig mössan och slängt iväg den nånstans under promenaden. Vänder och går heeela vägen tillbaka i ren irritation. Hittar inte mössan.
  • När alla sover tar jag ett glas vin och kollar på en dokumentär om sociala medier och vilket skit det är. Upplyftande lördagsunderhållning.  
Men söndagen då, den blev väl bra?
  • Får lite sovmorgon. Det är bra. Även om sovmorgon nuförtiden inte innebär att man sover länge utan snarare att man inte behöver gå upp när man vaknar första gången vid 05.40 av något barn. Inte heller vid 06.20 eller 07.00. Faktiskt låg jag kvar till halv åtta i morse. Dock med två av tre barn hos mig så det var väl inte helt avslappnat. Men ändå. Och sen fick jag duscha ostört innan frukost! Det var nästan det bästa på hela dagen. 
  • När mannen var och tränade gjorde jag och dottern rabarberpaj. Det gick riktigt bra, vanligtvis är det ju kaos att baka med småbarn (lillebror var också med) men denna gången gick det som sagt bra. Och blev gott. Och så är det en go känsla att ha bakat med årets första trädgårdsrabarber. Är inte det ett vårtecken så heter jag leif-arne. 
  • Sen blev det mest försök till fix resten av dagen. Tvätt. Dammsugning. Utbyte av mössor mot kepsar i barnens lådor. Matlagning. Simskola på kvällen för de stora. Lång nattningspromenad med den lille som inte ville sova som vanligt. Men vet ni vad!? Jag hittade iallafall mössan.
    Man får vara glad för det lilla. I dessa tider. 

onsdag 15 april 2020

Om att släppa taget

Så började jag jobba igen "på riktigt". Hundra glömda passwords och nya IT verktyg att lära sig "by doing" så att säga. Det är ju inte precis så att nån kan visa när man sitter hemma och jobbar. Och det är så förbenat tråkigt. Efter två dagar känner jag mig helt rastlös, uttråkad, irriterad, nedstämd, bortglömd, frustrerad och apatisk. Jag har inget konkret att göra samtidigt som jag har huvudet fullt av inbillade förväntningar på mig för nu har jag ju börjat jobba. Nu ska jag göra saker och få lön i utbyte. Men vad är det jag ska göra?

Det är så mycket i mitt liv som skaver. Som behöver rensas ut och ge plats och luft för nytt. Samtidigt som jag är så himla kass på allt sånt. Blev helt upprörd när jag insåg att alla mina gamla mail försvann i samband med att vi nu fått nya mailadresser på jobbet. Vissa hade jag sparat sen jag började på företaget för tio år sen. Och sen upptäckte jag att vissa sidor på intranätet som jag skapat nu är borta. Det var troligtvis ingen som använde dem, men det kändes ändå surt att de bara plockats bort utan min vetskap. Och det är det jag menar. Ingen kollade på infon på de här sidorna. Jag läser inte mail som är åtta år gamla. Ändå kan jag inte släppa taget om sånt, och det äter ju upp mig inifrån. Häromdagen satt jag i säkert en timme och bara tänkte på min gamla högstadieskola som nu är riven. Jag föreställde mig hur jag gick igenom korridorerna, vilka lärare som var i vilka klassrum, vilka kompisar som hade sina skåp var. Jag älskade att gå på högstadiet. Det var nog min lyckligaste tid faktiskt. En sån bra blandning mellan trygghet och äventyr. Jag hade massor med vänner och aktiviteter, det gick bra i skolan, jag träffade kärleken. Framtidstron var på topp, allt var möjligt. Och så är byggnaden där en stor del av allt detta inträffade nu borta. Bara gräsmatta kvar. Så himla sorgligt. Men, hur blir man en sån som släpper taget då?

Kanske blir 2020 året då jag gör mig av med allt som skaver. Året då bägaren verkligen rinner över och jag får nog. Både av sånt som skaver rent fysiskt som för små kläder och skor som jag hoppas komma i nån gång (skor liksom, hallå vad tror jag?), men också sånt som är större och handlar om relationer, jobb, fritid osv. Jag hoppas det. Jag vill det. Men det kräver mod. Mycket mod. Puh. Får se om jag klarar det.

torsdag 9 april 2020

Om allt som händer i April, trots att allt står still

April 2020, månaden då:
  • ...min dotter plockade bort stödhjulen och plötsligt kunde cykla
  • ...mitt yngsta barn började på förskola. Det känns ok. Vi är nog så redo som man kan vara.
  • ...mitt äldsta barn blev introducerat för tv spelens magiska värld via pappans gamla playstation som jag trott att vi spelat sönder där vid millenieskiftet. Nostalgi på hög nivå. Grafik på låg nivå. Så kan man nog bäst sammanfatta det. Och sonen- han är totalt såld.
  • ...mitt äldsta barn även blev introducerat för Pokémon go. Och givetvis blev totalt fast även i detta. Och det är verkligen svårt som förälder här, för samtidigt som man inte vill att ens barn bara ska "hålla på med skärmar" så är det ju roliga grejer! Det tycker man ju själv! Och vi umgås ju och engagerar oss kring detta tillsammans, faktum är att vi har aldrig varit på så många kvällspromenader med olika konstellationer av familjemedlemmar. Så än så länge är jag positiv. Men vi provar oss fram här i föräldrardjungeln, hehe.
  • ...jag började jobba igen, fast nu på distans, i värsta corona pandemi tiderna. Än så länge har jag inte kommit in i det alls, får följa upp med bättre utvärdering så småningom.
  • ...jag för första gången sedan jag flyttade hemifrån faktiskt saknade att få träffa mina föräldrar. Men vi har iallafall facetimeat för första gången nu för nån dag sen! På min mammas request!
  • ...en liten hemlig påskhare flyttade in till oss några dagar och hittade på bus. Så underbart det är att se förundran över detta i små barns ögon, små barn som tar detta konceptet till sig helhjärtat och hittar logiska förklaringar till allt som kanske är lite märkligt med att just en kanin flyttar in och gör bus. Och skriver brev. På datorn.
  • ...jag troligtvis slutar dricka kaffe. Varför? Well, jag köper teorin om att kaffe är flytande stress. .Jag vet att det finns positiva effekter också av kaffe, därför kanske jag kommer fortsätta med en kopp om dagen. Men troligtvis inte varje dag. Helt ärligt- jag gillar inte ens kaffe särskilt mycket.
  • ...man kanske kommer kunna säga att jag börjat träna igen. Har iallafall hittills (den 9:e) rivit av två hemmaträningspass i trädgården och bokat in mig på nåt pass på Friskis i morgon som verkar jättejobbigt men kul.
  • ...jag ser extremt mycket fram emot att börja få lön igen. Inte för att shoppa (daaa), men för att mentalt få känna att jag kan bygga på mitt sparande igen och inte bara nalla lite här och lite där.
  • ...jag slutade läsa/lyssna/titta på nyheter. Igen. Började i samband med corona såklart, det gjorde ju "alla". Men alltså jag klarar inte det. Blir koko. Vet inte vad jag ska göra med all negativ information.
  • ...jag i hemlighet njuter av att nästan alla barnens aktiviteter är inställda. Man kan ligga och dra sig (ja bortsett från den där ettåringen då) på helgmorgnarna utan någon tid att passa. Kompisarnas aktiviteter är också inställda så det finns oftast någon att leka med. Inga timmar att "sitta av" jämte andra föräldrar som man måste (?) kallprata med. Inte en massa planerande för att få till lunch och mellanmål på rätt tider i "schemat". Visst, det är bra och kul med sport och sådär, men vi har haft lite för många aktiviteter för våra barn det är tydligt nu, och det kommer bli ändring på det till hösten- corona eller ej.  
Men nu är det kväll, ja till och med natt, och jag måste krypa till kojs för jag ska ju träna i morgon. Om jag inte avbokar. Den som lever får se!
 

onsdag 8 april 2020

Om nuet och framtiden

Mitt humör är verkligen nån sorts varannandags variant just nu. Igår var jag så deppig och ledsen att jag tänkte att det nog skulle ta lång tid att bli glad igen, kanske har jag till och med hamnat i en sån där 40-års kris? Men idag har jag varit glad igen. Känt mig tillfreds och nöjd och hoppfull. Och återigen kan jag bara konstatera att de basala behoven frisk luft & solsken, sex, riktigt god mat, en stunds egentid utan krav på nån som helst prestation, träning och att umgås med familjen utan bråk- ja där har vi nycklarna till välmående. Kan låta enkelt när man räknar upp dem sådär, men en vanlig dag i mitt liv just nu är det inte många av de kriterierna som uppfylls tyvärr. Vissa kan jag absolut själv styra över och åtgärda med disciplin och bra planering. Andra är jag totalt maktlös inför. Men jag får väl satsa på att få till det jag kan och hålla tummarna för att resten ska inträffa lite oftare. Det sägs ju att man får det man önskar, lagen om attraktion och yada yada. Let's hope so.

För övrigt har detta varit minsta barnets första dag på egen hand på förskolan. Vilken milstolpe! Och jag tyckte faktiskt mest att det var skönt att lämna honom där en stund. Jag har insett att vi är nog där nu, att det är dags att börja släppa taget om varann lite grann. Både sorgligt och glädjande på samma gång. Man kan ju inte stoppa tiden, han är inte min bebis för alltid. Men det känns väldigt skönt att han har fått vara hemma ganska mnga månader mer än vad hans syskon fick när de var små. Både han och jag är mer redo än vad det känts som de andra gångerna. Man lär av sina erfarenheter som tur är. Och även om det såklart känns konstigt att lämna honom på ett än så länge ganska främmande ställe så har jag fått förtroende för personalen, de andra barnen är jättemysiga, min lillkille har kul och får utlopp för massor av all sin energi i den nya miljön. Visst hade han visat sitt humör under dagen, men han var glad när jag gick och glad när jag kom och det bådar gott tycker jag.

Jag börjar också landa lite mer i att jag ska börja jobba "på riktigt" i nästa vecka. Det känns ju iallafall mer görbart nu när jag vet att jag kommer ha ett antal timmar på mig när jag inte har något barn att ha koll på. Även om bara det i sig är en konstig känsla. Jag kommer nog spana efter vagnen med ett sovande barn i i tradgården mer än en gång innan jag inser att "just det, han är ju på förskolan". Och jag känner lite mer framtidspepp, märkligt nog i dessa tider. För nu, efter att barnafödandet och föräldraredigheterna är klara, så kan jag på riktigt börja resan mot att hitta min plats även i yrkeslivet. Vad kan jag, vad vill jag kunna, vad ger mig energi, var behövs jag? Nu kan jag vara långsiktig. Sträva mot något helhjärtat. Lyfta blicken. Jag vet att det blir svåra tider i samhället rent ekonomiskt framöver, men av någon anledning skrämmer det inte mig. Jag har många år kvar att arbeta, att bidra, och jag vill verkligen hitta min plats där jag verkligen trivs och kommer till min rätt innan de åren är slut. Det är mitt mål och min drivkraft.

torsdag 2 april 2020

I'm blue

Tänk, nu är det helt plötsligt ändå så, som jag skrev om häromdagen; jag är ensam hemma. Inget barn och ingen man någonstans. Jag har varit på jobbet och hämtat min dator, och nu ska jag försöka komma på vad det var jag jobbade med för 1,5 år sen ungefär. Det är tyst. Kaffet är varmt. Jag kan äta godis utan att gömma det.

Men det känns inte så himla bra ändå, det här med att vara själv. Överlag så känns den här separationen från min lilla bebis inte alls bra. Ja, han är skitjobbig att ha att göra med just nu med mer eller mindre konstanta utbrott, men han är ju samtidigt en del av mig, nästan som en kroppsdel, och han fattas mig när vi är ifrån varann. Vi har mer eller mindre suttit ihop dygnet runt i 18 månader, om det inte kändes konstigt att ändra på det så vore nog något fel. Jag vet att det kommer kännas bättre om ett tag, att han kommer få kul på förskolan som för övrigt verkar jättebra, men just nu är jag ledsen. Min bebis...

Och så Corona-möget på det. Var ju som sagt på kontoret idag. 32 personer var incheckade. Det brukar vara flera hundra. Tyst och tomt och öde. Det känns mycket märkligt att försöka komma in i något sammanhang när det är så här. Jag har ny chef och nya kollegor. Vi kan inte ens lära känna varann över en lunch. Men jag får väl försöka, göra mitt bästa, även om motivationen inte är på topp.

Och så vet jag inte om jag börjar känna mig lite sjuk? Undrar hur många procent av befolkningen som känt av inbillningssymptom i dessa tider. Jag är glad att jag inte jobbar inom vården, fatta vilket ansvar man ändå har för att veeeerkligen känna efter om man inte är lite snorig ändå? Just nu har jag ont i halsen. Eller har jag det? Tänk att det ens är något man kan vara osäker på, man vet väl om man har ont eller inte? Fast nä, jag är inte säker. Suck.

måndag 30 mars 2020

Utvärdering köpstopp Mars

Dags för Mars månads utvärdering av köpstoppet.

Hur har Mars känts?
Den här månaden har ju totalt dominerats av coronavirusets framfart och den ekonomiska skakighet som följer i dess spår. Man har med andra ord inte lockats till shopping och överkonsumtion precis, utan snarare fått en ökad vilja att hålla koll på vart pengarna går. Ändå har jag brutit mot mitt köpstopp även denna månad. Mitt i all deppig rapportering på tv så fastnade jag för tv-reporterns blus och tog reda på var den kom ifrån. Det var halva priset på den så jag sa ja tack och klickade hem den. Det är faktiskt inte ens ett köp jag ångrar, trots att det var väldigt onödigt och väldigt spontant. Men jag behövde den ytliga guldkanten där och då. Och när jag fick hem den och provade och den faktiskt var riktigt fin, ja då blev jag riktigt nöjd. Jag ska ha den när jag börjar jobba igen nästa vecka tänkte jag (och hur knasigt det känns att börja jobba igen efter föräldraledigheten när hela världen är uppåner, ja det är ett helt annat inlägg).

Något som varit jobbigt/negativt?
Nej den här månaden har flutit på bra. Jag har inte lidit av att ha köpstopp och inte varit särskilt frestad av någonting. 
Däremot är det lite störigt att den loppisen jag tänkte boka in mig på nu vår för att bli av med ett rejält lass grejer har blivit inställd tills vidare. Det är ju dock en bakluckeloppis så man kan ju hoppas att den öppnar snart eftersom det ju trots allt är utomhus.

Något som varit lätt/positivt?
Jag går betydligt mer sällan in på webshoppar numera, kastar all reklam direkt och slutar följa alla som försöker sälja saker på ett eller annat sätt. Det intresserar mig helt enkelt inte längre.


Summering
Mars har varit en bra månad ur ett köpstoppsperspektiv. Det har blivit en hel del mat, men så har vi ju varit hemma hela familjen vid betydligt fler måltider än vanligt nästan hela månaden. Och mat ingår ju inte i köpstoppet så det är ju egentligen inte relevant, bara något att reflektera över.


Japp, då kör vi vidare så här in i april då! Woop woop!

söndag 29 mars 2020

Lite om årets skidsemester.

Jag har varit på semester. Det är en vecka sen vi kom hem nu, men jag kan ju skriva lite om den iallafall. Skidsemester närmare bestämt. Mycket trevligt på många sätt, och mycket jobbigt på minst lika många sätt. Vi kom hem förra söndagen, sent, efter sträckkörningen from hell..jag gick och lade mig direkt och sov bra, men dagen efter kände jag mig ändå som överkörd av en lastbil. Så otroligt trött. Social baksmälla? Eller det faktum att jag varit på helspänn i flera dagar, mer eller mindre medvetet, och lystrat efter minsta tecken på sjukdom eller annan jobbighet hos något av mina barn. Jag älskar att ha små barn, men just det här att tolka behov som inte riktigt kan uttryckas, det är nog det som dränerar mig mest av allt energimässigt. Det och alla skrik och bråk.

Men trots att det är jobbigt så är det ändå värt det, det har jag insett denna veckan. Semester alltså. Det ger ändå mer än det tar. Det sammanför familjen på ett sätt som inte händer i vardagen. Vi får gemensamma minnen att prata om och återkomma till. Vi lär oss nya saker och ser nya miljöer. Vi tyr oss till varann och vi spenderar både kvalitets- och kvantitets- tid tillsammans. Jag kommer aldrig bli den som drar iväg på långa resor till okända länder med min familj, det blir ett för stort stresspåslag för mig, jag skulle inte kunna uppskatta det för fem öre. Men de här lite kortare, halvtrygga miljöombytena funkar riktigt bra även för mig. Mys-semester. Aktiv tid tillsammans utomhus. Ja, jag gillart.

Om man vill ha lite mer konkret info om resan så var vi i Branäs (andra gången vi är där) med en annan familj med tre barn. Vi bodde tillsammans i samma stuga, på Lohyllan som området heter. Det var bra läge och bra stuga. Båda de stora barnen åker efter denna veckan skidor riktigt bra och klarar alla backar på egen hand. Jag är nog mest nöjd med att vi spikade veckomenyn för luncher och middagar i förväg och handlade all mat online och hämtade upp den på vägen till Branäs. Behövde knappt kompletteringshandla alls! Tänk om man hade haft sån disciplin hemma i vardagen...
När det gäller Corona så var det skönt att ha lite distans till hysterin. Vara på ett ställe där man har aktiviteter att göra och inte behöver följa nyhetsflödet slaviskt. Vi blev inte drabbade av några stängda liftar eller restauranger eller så, det enda var att maskotarna fick "gå i ide" under början på veckan vi var där, så dem såg vi knappt. Men det gjorde inte så mycket. Och jag kände ingen direkt rädsla för att någon i vårt sällskap skulle smittas (även om det var just vad som hände en i andra familjen). Dock valde vi att inte hälsa på mina föräldrar på vägen hem som vi brukar eftersom de är i riskgruppen.

Japp, det var den korta summeringen. Får se om vi orkar åka nästa år när vi har en 2,5 åring också att underhålla. Det är lite för tidigt att åka skidor då, även om han såklart kan testa lite. Att ha en 1,5 åring med gick däremot över förväntan, han lekte så bra i snön och var så nöjd med att spana på allt runtomkring. Han kunde också sitta i bär-ryggsäcken vi har, både när vi gick iväg och när Erik åkte skidor i barnbacken. Och så sov han jättegott! Längst av alla i familjen! Det har tyvärr avtagit igen sen vi kom hem... Men OM vi åker så blir det troligtvis Branäs igen. Det är ju ändå det område som är närmast. :)

Karantankar

Några tankar i tider av Coronavirus och karantän.

- Man behöver må bra för att orka ta hand om och aktivera barn. Nästan mer än så, man behöver verkligen vara alert. Det finns en anledning till att det är ett jobb som folk får betalt för att göra. Och då lagar de inte mat och diskar, det är det andra som gör. En dag eller två funkar med lugnare tempo, för mycket skärmar och mackor och fil. Men sen känns det inte så bra längre i mammahjärtat. Då får man lägga alla sina egna behov och önskemål åt sidan och fokusera på barnen. Åtminstone känns det så, det är just nu väldigt få behov och önskemål som vi har samma jag och barnen. Tyvärr.

- Att få tid ensam, i lugn och ro, oj vad jag kommer uppskatta det i framtiden. Framförallt hemma-tid ensam. Ingen annan här, bara jag. Minns inte sist det hände ens.

- Syskon behöver inte vara vakna mer än 30 sekunder innan de börjar bråka. En empirisk studie från i morse bevisar detta.

- Att bara ha helt fria dagar utan agenda och tider att passa är inte riktigt bra. Man tappar fotfästet lite. Plötsligt är klockan halv två och ingen har fått lunch. Jag blir väldigt stressad och på dåligt humör av sånt märker jag.

- Det är bra att sälja saker på blocket nu för folk har tid att komma och kolla/hämta.


För övrigt så mår vi bra. Inga symptom på någon, trots att en i sällskapet under skidresan förra veckan nu är däckad i nån sorts influensa. Håller tummarna att vi slipper. Corona eller ej, det är aldrig kul att vara sjuk.
Jag är dock otroligt trött. sover mellan 21 och 06 ungefär, men skulle ändå inte banga en tupplur efter lunch, Men jag tror mer på nån sorts vårtrötthet i kombination av att aldrig ha helt lugnt omkring mig hemma. Dränerande är det, minst sagt. Trots det så kämpar vi på med små projekt för att ändå känna att nånting händer i vårt överbelamrade hem. Vi städar nåt skåp, får upp nån annons, rensar en garderob. Babysteps, men ändå på rätt håll.

Njuta kan du göra själv

Häromkvällen var jag på Coop och handlade, sent. Lilleman var med mig och han var på sitt allra mest högljudda humör. Eftersom han klättrar ...