Decembertankar

Återigen december. Dags att summera ett år och drömma, planera och förbereda sig för nästa. Jag läste DET HÄR inlägget från december förra året och det är ju lite lustigt ändå; vad man tänkte och trodde och hur det blev på ett sätt som man aldrig ens hade kunnat fantisera ihop. En pandemi alltså. En värld på paus, samtidigt som vardagen ju alltid fortsätter. Svarta siffror om tusentals döda på löpsedlarna månad efter månad. Ett fysiskt avstånd till alla människor, både kända och okända. Osäkerhet om så mycket. Företag som blöder, och samtidigt andra företag som blomstrar. En otrolig obalans på alla plan. Ett år där man fått ta livet dag för dag och se vad som händer.

För min del blev det ju lite konstigt med tanke på att jag skulle börja jobba igen efter 18 månader hemma. Jag skulle komma tillbaka in i civilisationen, träffa vuxna igen och vara en del av ett sammanhang. Det blev ju en sanning med modifikation. Kontoret var stängt innan jag hann börja jobba och jag har jobbat hemifrån sedan jag började i april. Fått lära känna nya kollegor, förstå nya projekt och förutsättningar helt på avstånd. Väldigt speciellt, men det har ändå gått helt okej. Det är annorlunda att jobba på distans, att ha effektiva digitala möten, att planera sin tid och se till att faktiskt ta pauser och gå på lunch. På vissa sätt är det ju ett drömscenario, och på andra sätt är det mentalt dränerande och socialt frustrerande. Men jag är ändå nöjd med hur året blivit rent jobbmässigt. Det har verkligen varit en berg-och-dalbana där jag känt mig totalt inkompetent, korkad och oduglig och till och med gett upp och sökt nya jobb. Men så har några dagar passerat, man har fått nån ah-upplevelse, sänkt garden och bett om hjälp med något som då har fallit på plats, och så vips så känns det bättre igen. Det är fortfarande mycket oro, stress och frustration, men jag känner ändå att jag kan bidra och att jag utvecklas, och inte minst att jag har förutsättningarna att skapa ett liv i balans på detta jobbet eftersom det är väldigt flexibelt och alla har stor förståelse för livet med småbarn. Dessutom har jag en del nya projekt på gång inför nästa år som jag ser fram mycket emot.

En statusuppdatering rakt upp och ner

Tre månader har gått sedan senaste inlägget. Tre månader som känns som tre år. Det händer så otroligt mycket hela tiden, och ändå ingenting. Jag är fortfarande sanslöst trött, ganska deppig och väldigt stressad. Barnen är fortfarande underbara och skitjobbiga. Jobbet...jag vill egentligen inte skriva om jobbet på bloggen men...det är tufft just nu måste jag säga. Och jag vet inte vad som är hönan och ägget, om jobbet blir jobbigt för att livet är jobbigt, eller om livet blir jobbigt för att jobbet är jobbigt. Jag vet alltså inte om det skulle bli bättre av att jag bytte jobb, och ärligt talat är jag för feg för att ta reda på det i dessa osäkra coronatider. Jag utgår från att jag kan få det att funka, att det går att få det att kännas bra igen, samtidigt som jag dagdrömmer om tjänster med helt andra arbetsuppgifter än de jag har...suck. Jag orkar inte ta tag i det just nu. Sticker huvudet i sanden lite till. 

Jag har slutat äta hormoner. Preventivmedel alltså. Första gången på 22 år som jag slutar med hormoner men inte vill bli gravid. Så nu försöker jag lära känna den här kroppen, vem den är utan hormoner. Har de ens påverkat mig? Svårt att säga redan, det har bara gått ett par veckor, men jag känner nog aningen mer sexlust och kanske lite gladare också ändå. Och mer svullen tyvärr. Nästa vecka ska jag börja en kurs i Fertilitetsförståelse. En skräddarsydd kurs med handledning av en specialist. Jag ska få verktygen för att lära känna min kropp och cykel, förstå min fertilitet och lära mig vad kroppen berättar på olika sätt och kunna agera utifrån förutsättningarna. Det ska bli jättespännande!

Ja, som sagt. Vi kämpar på här hemma annars. Det är survival mode på både mig och E just nu. Lillemannen är om möjligt ännu mer krävande än han brukar, med ständiga raseriutbrott och väldigt bestämda åsikter. Framförallt om vem som ska hjälpa honom med vad. Det kan också bli konflikter om att han vill ta på sig sin gamla blöja igen som man precis bytt och som är full med kiss. Det går utmärkt att skrika i tjugo minuter och börja rota i soptunnan efter den. Eller varför inte bryta ihop över att ett syskon tar på sig en annan mössa än vanligt? Syskonen ja, de får verkligen stå ut. Lillebror stjäl all energi från oss föräldrar, och kvar finns bara irritation och dåligt engagemang över till dem. Vissa dagar iallafall. Men vi kämpar på. 

Min stress är ganska mycket kvar där den varit ganska länge nu. Inget som eskalerar, men inget som blir bättre. Kaninpuls större delen av dagen, typiskt kortisol-fett som sitter över buken och en anding som aldrig kommer ner i magen. Men jag jobbar med det med. Jag har gjort ett tappert försök att gå ner i vikt via ett program, som visserligen inte är slut men som jag tappat fokus på mer och mer när det inte hände nånting alls de fyra-fem första veckorna. Jag stod helt still, både vikt och måttmässigt. Antar att det också bidrog till stressen, och som jag förstått det är det bara ännu mer stress att leva på kaloriunderskott. Men jag ska börja träna, det ska jag verkligen. Har köpt kort nu till och med. Jag har också slutat dricka kaffe. Eller iallafall skurit ner på det. Oftast blir det en kopp om dagen, ibland två och ibland ingen. Försöker lyssna på suget och inte rutinen att ta en kopp. Och jag har dundrat på med kosttillskott för att stötta min hormonhälsa som det så fint heter. Och just det- börjat meditera! Tio minuter varje morgon. Det är inte mycket men det är en start och jag gillar det verkligen.

Jag har också lovat mig själv att prioritera min sömn och gå och lägga mig senast kl 22. I skrivande stund är klockan 22.26 och jag tänkte ta en dusch också eftersom jag inte minns senast jag gjorde det, så det betyder att det verkligen är tid att avsluta detta. Men det var kul att uppdatera lite. Det känns bra. Jag tror att jag behöver skrivandet för att processa så jag tänkte ta upp det här på riktigt igen. Oavsett om nån läser eller ej. 

Godnatt nu och sov så gott.

En sommaruppdatering

Vilken sommar vi har va? Den känns lång, men kall och trist. Och samtidigt så...närvarande på något sätt. Liksom lugn och opretentiös. Vi har verkligen inte gjort mycket denna semestern, om man med "gjort" menar varit iväg och bott i diverse stugor eller besökt turistmål. Vi har snarare haft en semester som varit som en lång helg, där man faktiskt hunnit göra en hel massa sånt som man inte hinner på en helg. Som måla med vattenfärg och leka med lera. Tälta i trädgården. Spela spel. Gå på badhuset. Cykla till grannsamhället och köpa glass. Exempelvis. Ibland känns det så himla skönt, att verkligen ha all den här tiden att ta dagen som den kommer. Jag blir ju stressad ändå, bara att ha tre små barn gör ju att mina kortisolnivåer är konstant höga, men nu behöver jag inte addera en massa okända miljöer, nya intryck och osäkerhet kring diverse situationer. Ibland känns det dock lite för trist. Vi har verkligen inte sett mycket utanför vår kommungräns, och det är svårt att undvika lite FOMO stress det måste jag erkänna. Hemma är man ju hela året, varför inte åka iväg nånstans när man kan? Ja alltså visst har vi påverkats en hel del av Corona rekommendationerna och inte varit särskilt lockade av att trängas på en camping eller försöka låtsas att allt är som vanligt på turistställen trots att folk går med mask och handskar. Men den största anledningen är att vi inte orkat ens planera något. Iallafall inte jag. Jag har varit så trött denna våren, och ÄR trött denna sommaren, och har inte orkat styra upp eller ta tag i nånting. Och som tur är så är barnen inte tillräckligt stora för att bli besvikna över det. Det känns faktiskt som att de tycker att det framförallt är mysigt att vi är tillsammans hela familjen. Att vi inte behöver stressa med nånting. Att det alltid finns någon vuxen som har tid att lyssna eller hitta på saker. Och att många kompisar varit hemma i sommar och kunnat leka. Så jag har inte dåligt samvete gentemot barnen som tur är, men jag känner ändå att sommaren 2020 nog varit lite i tristaste laget. Eller är det en inställningsfråga? Och sen är den ju faktiskt långt ifrån slut, vi har ju inte ens kommit in i augusti! Så jag kanske ska vänta ett tag till med min slutliga utvärdering ändå och be att få återkomma i ämnet.

Klart slut.

Snart är det hemester

Det är snart semester. Jag längtar faktiskt, trots att vi har noll och ingenting planerat. Men tro det eller ej så längtar jag efter att spendera tid med min familj. Trots att jag vet att det kommer vara bråk och tjat och skoskav och solbränna och myggbett och åksjuka och tidiga morgnar. Trots att det kommer innebära mer matlagning, handling, disk och fix i köket. Trots att jag vet att jag är den minst rastlösa i familjen och alla andra kommer bli knäppa över att inte åka iväg nånstans. Men jag vet ju också att det kommer vara mys och bus, bad och hallonplock. Vi kommer läsa böcker och spela spel. Sova i tält och klättra i träd. Baka och laga mat ihop. Ha picnic. Leka med kompisar och ha vänner på besök. Hälsa på hos folk, som inte är i riskgrupp främst då. Vi kommer åka kickbike, cykla, ta långa promenader, kanske till och med vandra en tur om det inte är för varmt. Vi kommer vara i Malmö och i Lund, i Helsingborg och i Kävlinge. Troligtvis nån dag i Simishamn och kanske ett tag i sommarstugan om vi är välkomna där (pga riskgruppspersoner som också bor där). Det blir lekplatser, skejtbanor, parker, stranden, skogen. Sommarlovstomma skolgårdar och inte minst ska vi hänga i vår egen trädgård såklart. Och så har vi ju köpt en andel i en båt. Och kanske vågar vi oss ut med kanot nån dag? Nä, den sparar vi troligtvis, även om jag gärna hade gjort det. Men kanoter känns inte så kompatibla med snart-tåvååringar. Iallafall inte med vår.

Men utöver allt kul vi ska hitta på trots att vi "inte ska göra något på semestern", så är min främsta plan att städa. Eller snarare rensa. För jag har mått så dåligt så länge nu över alla våra prylar som finns överallt utom där man behöver ha dem. Jag orkar inte med alla högar överallt, alla kaotiska skåp och lådor, alla trasiga grejer som väntar på att bli lagade och dammiga prylar som väntar på att bli använda. Nu är det nog. Nu ska här rensas. 

Vi ska också rodda om lite på ovanvåningen och låta storebror få eget rum, och lekrummet bli lillebror och syrrans. Så det blir till att måla och fixa och möblera och sånt där. Kul! 

Och en annan sak som jag ser fram emot är att ha tid och ork för mig själv. Jag ska träna. Bada vid djupa bryggan. Gå på tur i skogen och ligga i min nyinköpta hängmatta. Inte rodda med packning och väskor och planera en massa sevärdheter. Jag ska vara ledig. Hemma ledig. Ledig-ledig. Och fem veckor går snabbt. Det vet man ju. Så jag ska verkligen göra mitt bästa för att njuta och bara ta det lugnt. Så skönt!

Borta bra men hemma bäst.  

Utvärdering köpstopp Maj

Hur har Maj månad känts?
Maj har känts bra. Jag tror faktiskt att jag klarade mitt mål om att inte köpa nånting! Kan dock ha att göra med att jag fyller år i början på Juni och skrev upp allt jag önskade mig på önskelistan istället, och då vill man ju inte pajja det genom att köpa sakerna själv.

Har något varit svårt/jobbigt?
Lite jobbigt med sommarkläderna. Mycket som fortfarande inte passar, och efter rensning så var i princip alla mina plagg nu inför vår och sommar antingen marinblå eller svarta. Känns ju inte så festligt att ha en helmörk sommargarderob och inte "få lov" att uppdatera den.
Det är också fortsatt svårt att inte "tröstshoppa" till barnen istället för mig själv. Men nu har jag iallafall typ bara shoppat åt dem på tradera. Ändå nåt.

Har något varit lätt/roligt?
Det var förvånansvärt lätt att rensa ut kläder ur garderoben sist jag körde ett sånt race. De plagg jag inte vill använda vill jag inte heller ha i min garderob. Svårare än så är det ju inte. Undrar varför det har varit så svårt tidigare?

Fredagstrött

Det var en stökig kväll och natt. Barn som vaknade och inte somnade om, barn som inte ville sova alls från första början och därför kom allt för sent i säng, och så lite kiss i sängen vid fyrasnåret som grädde på moset. Sen "ringde" den där 12 kilos väckarklockan med signalen "maaaamma, hej hej" klockan 06.03. Så jag är lite trött. Det är ju dessutom fredag. Har druckit en och en halv kopp kaffe, trots att jag egentligen slutat dricka kaffe. Vill helst bara sitta ute i solen och blunda och lyssna på fåglarna, men har en presentation att göra klart och en himla massa samband och beroenden att reda ut för att kunna bli färdig.

Helgen bjuder på knytteavslutning, fotbollsmatchträning, en båt som ska i sjön och så ska jag ha ett litet coronaanpassat födelsedagskalas på söndag eftermiddag. Mina föräldrar har inte sett sina barnbarn på nästan tre månader så nu ignorerar de Tegnell och kommer hit och äter tårta i trädgården trots att de är över 70. Och vi är ju friska, och träffar relativt få människor i vår vardag också. Jag är inte orolig. Däremot väldigt glad. Jag saknar dem.

Socialt utsvulten

Kämpar på med hemmajobbandet. Har ett sötsug som inte är av denna värld just nu och som jag härleder till tristess. Visst, kanske har jag inte ätit superduperbra mat (och framförallt för lite mat) de senaste dagarna, men bristen på kul saker gör att jag vill äta gott som kompensation. 

Jag känner att jag vill träffa folk. Jag blir ibland väldigt ledsen av den här isoleringen som det ändå är, trots att vi i Sverige ändå får träffa ganska mycket folk i jämförelse med många andra länder. Men hur som helst, jag behöver folk som distraherar mig från mina egna tankar som jag annars tenderar att fastna i. Och de tankarna tenderar att vara lite deppiga. Eller mer uppgivna kanske. Typ ”vi kommer aldrig få ordning i det här huset”, ”jag kommer aldrig komma i mina sommarkläder igen”, ”jag kommer aldrig kunna göra den här presentationen till jobbet riktigt bra”, och så vidare. Det här är ju tankar som jag alltid har, men som inte brukar vara något problem eftersom de försvinner när jag träffar nån och börjar prata och kommer på andra tankar. Nu ger jag till stor den den här ”socialiseringsuppgiften” till sociala medier och DET är en risky way att gå. Det kan sluta bra, det kan också sluta väldigt dåligt. Och det kan aldrig sluta lika bra som om jag hade träffat riktiga människor på riktigt.

Så det känns inte så bra alltså. Trots att det är en lugn och vacker vår och att förutsättningarna finns för att verkligen må bra nu, så känner jag mig mer nedstämd än jag gjort på länge faktiskt. Trött. Jag gör ingenting mer än jobbar, är med barnen, lagar och äter middag och sen går vi och lägger oss allihop. Mer eller mindre planerat, dvs jag somnar vid nattningen varje kväll och går sen inte upp igen. Ändå känner jag mig inte pigg, trots att det blir säkert 10 timmars sömn de flesta nätterna. Vet inte om det är normalt, jag menar det är ju intensivt de timmar jag är vaken eftersom livet med tre små är ganska high chaparrall. Men borde man inte orka något mer? Något bara för sig själv? Jag vet att jag borde träna. Att man blir piggare av det. Jag vet. Och nån dag ska jag se till att det blir så. Jag ska bara vila lite till först...

Njuta kan du göra själv

Häromkvällen var jag på Coop och handlade, sent. Lilleman var med mig och han var på sitt allra mest högljudda humör. Eftersom han klättrar ur vagnen när vi är i affärer och går raka vägen fram till bake-off brödet och tar en tugga av varje bulle han hinner få fatt i, så måste han vara fastspänd när vi handlar. Han gillar inte det så mycket. Milt sagt. Och nu var ju klockan dessutom mycket och han skulle sova direkt vi var klara. Men iallafall, vi handlar, han är högljudd, lyckas få av sig sin ena sko när vi går ut så jag får springa tillbaka genom grindarna vid självscanningen innan de hinner stängas och ja, jag är allmänt svettig. Tittar upp och möter blicken hos en som handlar i en annan kassa. En nostalgisk blick med ett stort leende. Och så säger hon de magiska orden: "Njut!, De går så fort de där åren".

Jag vet att man menar väl. Men det är så konstigt ändå. Glömmer man verkligen hur jobbigt allt är under den här tiden, eller blir det så himla mycket jobbigare sen att denna tiden är som en lugn dröm? Såklart njuter jag av barnkramar och pussar, av skratt och glada barnröster, myset när man får trösta eller sova nära. Och det är kul att se nyfikenheten när man öppnar en bok eller bygger nåt med klossarna. Det är härligt att få känna sig behövd. Men alla de här njutiga stunderna, ja de är faktiskt inte en majoritet av tiden de flesta dagar. Det är många timmar på ett dygn som är fyllda av skrik och gråt där man inte ens får försöka trösta. Konfliktlösning och medling mellan de stora barnen. Mycket frustration och missförstånd. Många klädbyten och berg av tvätt. Ofrivilliga blöjbyten med akrobatiska inslag. En ständig ström av diverse ljud, nu har till exempel storasyster lärt sig vissla och det ägnar hon sig åt ungefär 75% av sin vakna tid. Med start kl 06.00 ungefär. Och varje gång jag förbereder en måltid är en potentiell livsfara eftersom det finns noll konsekvenstänk hos minstingen men väldigt mycket energi och nyfikenhet på ugn, spis, knivar, vattenkranen, och konstiga saker som man definitivt inte ska äta. När maten väl är klar är jag oftast för trött för att själv äta. Mina egna behov är sanslöst lågt prioriterade. Den stund på dagen jag kan kolla lite på tv, scrolla på mobilen, läsa en bok, ta en dusch, ja den stunden kommer inte ens varje dag för ofta somnar jag för natten när jag lägger barnen. Och detta är bara ett konstaterande. Jag klagar inte. Jag har accepterat att det är så här livet är nu och jag vet att det kommer inte vara så för evigt. Men jag förstår ändå inte vad det är jag ska njuta så mycket av nu, och jag tycker det känns sorgligt om det inte finns något att njuta av när barnen blivit större. Såklart blir det annorlunda då. Men jag hoppas mina barn fortfarande vill vara nära, mysa, umgås, läsa, pyssla, osv. Det kan man väl också njuta av? Och jag kommer definitivt njuta av att INTE behöva byta blöjor, lyssna på frustrerad skrik och gråt flera timmar om dagen, leta efter tappade nappar mitt i natten, och torka upp utspilld mjölk och kladdiga märken efter barnhänder i halva huset varenda dag.

Var sak har sin tid. Men säg inte åt mig att njuta. Tack.

Utvärdering av köpstopp April

En månad till har passerat med råge, och det är dags att sammanfatta hur köpstoppet gått.

Hur har April månad känts?
Detta var ju då månaden när jag återigen börjat jobba, och min hemma-mamma-garderob behövde förändras något. Nu har jag ju dock haft sån "tur" att jag inte behöver vara på kontoret, så mina hemma-kläder funkar fortfarande helt okej. Det finns inget jag direkt känt något behov av att köpa, så det har faktiskt än så länge inte varit någon större uppoffring.

Har något varit extra svårt/jobbigt?
Jag har faktiskt fuskat, även denna månad. Men det är nog sista gången för det jag lärt mig av de enstaka klädinköp jag trots allt gjort till mig själv under dessa månader är att det är kläder jag inte behövt eller ens velat ha, utan jag har köpt dem som en reaktion på något, baserat på känslor eller tristess eller en akut upplevelse av att jag måste förnya mig. Den tröjan jag köpte förra månaden har jag redan gett bort, använde den inte ens en gång. Och den jag köpte nu i april har jag inte heller använt. Båda två var på rea och köpta online, det kan ju också vara en liten ledtråd till psykologin bakom mitt beteende.
Sen inser jag också att jag lägger över en hel del av konsumtionen på saker till barnen istället för till mig själv. Eller inte saker, jag menar kläder. Det är inte mycket jag köper, men helt klart mer än de behöver.

Har något varit extra lätt/roligt?
Jag plockade fram vårkläderna för några dagar sen, och i samband med det passade jag på att rensa ut, både av det som skulle läggas undan och det som skulle tas fram. Och det gick ovanligt lätt! Jag börjar liksom se på min garderob ur ett lite större perspektiv tror jag. Jag trodde att känslan av att inte få köpa nya kläder skulle göra att jag höll kvar hårdare i de plagg jag redan har, men det är snarare tvärtom. Jag inser att jag inte behöver så mycket! Och definitivt inte kläder som sitter illa eller jag av olika anledningar inte gillar. Jag använder ju inte de plaggen ändå så varför ska de ligga i min garderob och ta plats?

Summering
Det känns fortfarande bra med köpstopp och jag lär mig mer om mig själv för varje dag. Jag hoppas på att Maj ska bli en månad som jag klarar helt utan minsta fusk, då blir jag stolt över mig själv!

Ändå helt okej

Igår hände det. Ett sånt där magiskt tillfälle, när vardagen faktiskt känns helt okej. Efter en dag med möten back-to-back var jag ganska "mör i päran" som man säger här i söder. Och det var barnen med. Så de fick äta pannkakor till mellis (färdigköpta och med utgånget bäst-före datum men de var nöjda ändå) och sen titta på tv. Pappan och storebror åkte på fotbollsträning. Jag tog mig ett glas rött (!), satte på jazz i bakgrunden och började rulla köttbullar. Hann rulla nästan en hel plåt innan lillebror kom och härjade och ville ha uppmärksamhet. Men då var jag så lugn av jazzen och vinet att det inte gjorde något.

Och idag är det torsdag, fast som en fredag. Jag jobbar hemifrån i sakta mak, fortfarande trött efter gårdagen (och en allt för tidig morgon). Det är verkligen inte bara att börja jobba igen som om inget hänt. Det är en omställning. En ny livsstil att anpassa sig till. Men faktiskt så gillar jag det nu. Jag har kommit in bättre i allt, och fått lite mer konkreta uppgifter. Det är skönt att jobba hemifrån och inte översköljas av intryck från människor överallt, det gör att man sparar lite energi och enklare kan hålla fokus. Men att jobba 75%, alltså sex timmar om dagen, det är faktiskt en utmaning. Speciellt när alla runt omkring jobbar heltid. När mötena är slut har de tid att sammanfatta, researcha, bocka av saker på att-göra listorna. Det har inte jag. Jag måste bli bättre på att lägga in luckor, men samtidigt känns det svårt nu i början. Vem är jag att komma och ställa krav liksom. Och så brottas jag med meningsfullheten i det jag gör. Vad är implementeringen av nya IT system och organisationsförändringar gentemot att arbeta med att ta hand om barn, gamla och sjuka? Borde jag inte bidra till vår värld med något mer givande? Jag vet ju egentligen svaret på den frågan, men så kommer lönen och tvivlen avtar i några dagar. Jag är ägd, det kan jag erkänna. Och just nu finns inte energin eller tiden till att ta några livsomvälvande beslut. Jag har lovat mig själv att sitta still i båten något år till. Men grubbla, det kommer jag nog fortsätta med.

Ett rövigt inlägg

Fredag. Dags att summera veckan.

• Inskolning är röv. Att börja sin arbetsdag med fulgråt är inte värdigt. Tur att man jobbar hemifrån. 

• Corona är också röv. (Borde heta Coröva om du frågar mig.) Framförallt när den gör att personalen man lärt känna under första två veckornas inskolning nu är ersatta av vikarier lagom till vecka tre (ja ALLA i ordinarie personalen är sjuka). Leder högst sannolikt till att fulgråtsmängden från både barn och moder ökar med typ 7000%.
  
• Frågan "hur känns det att börja jobba igen då?" är så jävla tjatig. Det känns röv. Ännu mer rövigt "i dessa tider" när man inte ens får träffa sina kollegor. Är inte det uppenbart?  
  
• En annan röv jag börjat fundera på är min egen. Är detta året jag tar mig samman och håller igen lite under våren så jag kommer i mina pre-3-graviditeter-sommarkläder igen? Om inte så får jag nog ge upp dem nu. Man blir ju bara deppig. Röv-deppig. 

Lördag. Ett litet andningshål i en stressig vecka?

• Började dagen med att berätta för största barnet att vi ska på utflykt till skogen idag. Han började sin dag med att tydligt deklarera att det var en dålig ide om inte skogen är i vår trädgård. Han ville vara HEMMA. Punkt slut. Efter att jag först blev sur för att ungen inte uppskattade att man försöker anstränga sig lite så började jag lirka kring denna otroliga beslutsamhet för att vara hemma hela dagen. Det visade sig till slut att han var rädd att bli smittad av Corona för då får han inte gå till skolan på jättelänge. Han älskar skolan. Och så fick jag ännu en anledning att avsky röv-coronan som tydigen skrämmer mina barn nu också.
• Vi åker på utflykt till slut iallafall. Tar med stormkök och smet till pösplättar/krabbelurer. Ambitiöst så det förslår. Inser när vi kommer till skogen att jag glömt tändstickor, så halva ligan får vända och åka och köpa det. Vi går lite vilse och kringelikrokigt. Barnen blir hungriga efter en kvart. Irritationen är tjock i luften och de kvävda svordomarna överröstar all vacker fågelsång. Tillslut hittar vi ett bra ställe vid vattnet. Börjar fixa plättar. Bebisen sover som tur är, så lite lugn får vi. Stora barnet plumsar i dammen med båda fötterna. Fodrade vinterskor. Shlafs shlafs säger det. Extrastövlarna jag tog med är två nummer för små. Men plättarna blir goda. Iallafall den halva som blev över till mig. Note to self: gör dubbel sats smet nästa gång. 
   
• Kvällen fortlöper hemma sen med tacos. Inget av våra barn gillar tacos men vi tvingar dem att äta det ibland för vi vuxna gillar det. En aningen gnällig måltid alltså, med många nachos som muta. Sen kollar barnen på film tills det är alldeles för sent, och jag går ut med bebisen i vagnen så han ska somna. Får gå en lång runda, och när jag är nästan hemma och han har somnat och jag ska stoppa om honom så märker jag att han har tagit av sig mössan och slängt iväg den nånstans under promenaden. Vänder och går heeela vägen tillbaka i ren irritation. Hittar inte mössan.
  
• När alla sover tar jag ett glas vin och kollar på en dokumentär om sociala medier och vilket skit det är. Upplyftande lördagsunderhållning.  

Men söndagen då, den blev väl bra?

• Får lite sovmorgon. Det är bra. Även om sovmorgon nuförtiden inte innebär att man sover länge utan snarare att man inte behöver gå upp när man vaknar första gången vid 05.40 av något barn. Inte heller vid 06.20 eller 07.00. Faktiskt låg jag kvar till halv åtta i morse. Dock med två av tre barn hos mig så det var väl inte helt avslappnat. Men ändå. Och sen fick jag duscha ostört innan frukost! Det var nästan det bästa på hela dagen. 
• När mannen var och tränade gjorde jag och dottern rabarberpaj. Det gick riktigt bra, vanligtvis är det ju kaos att baka med småbarn (lillebror var också med) men denna gången gick det som sagt bra. Och blev gott. Och så är det en go känsla att ha bakat med årets första trädgårdsrabarber. Är inte det ett vårtecken så heter jag leif-arne. 
• Sen blev det mest försök till fix resten av dagen. Tvätt. Dammsugning. Utbyte av mössor mot kepsar i barnens lådor. Matlagning. Simskola på kvällen för de stora. Lång nattningspromenad med den lille som inte ville sova som vanligt. Men vet ni vad!? Jag hittade iallafall mössan.
  Man får vara glad för det lilla. I dessa tider. 

Om att släppa taget

Så började jag jobba igen "på riktigt". Hundra glömda passwords och nya IT verktyg att lära sig "by doing" så att säga. Det är ju inte precis så att nån kan visa när man sitter hemma och jobbar. Och det är så förbenat tråkigt. Efter två dagar känner jag mig helt rastlös, uttråkad, irriterad, nedstämd, bortglömd, frustrerad och apatisk. Jag har inget konkret att göra samtidigt som jag har huvudet fullt av inbillade förväntningar på mig för nu har jag ju börjat jobba. Nu ska jag göra saker och få lön i utbyte. Men vad är det jag ska göra?

Det är så mycket i mitt liv som skaver. Som behöver rensas ut och ge plats och luft för nytt. Samtidigt som jag är så himla kass på allt sånt. Blev helt upprörd när jag insåg att alla mina gamla mail försvann i samband med att vi nu fått nya mailadresser på jobbet. Vissa hade jag sparat sen jag började på företaget för tio år sen. Och sen upptäckte jag att vissa sidor på intranätet som jag skapat nu är borta. Det var troligtvis ingen som använde dem, men det kändes ändå surt att de bara plockats bort utan min vetskap. Och det är det jag menar. Ingen kollade på infon på de här sidorna. Jag läser inte mail som är åtta år gamla. Ändå kan jag inte släppa taget om sånt, och det äter ju upp mig inifrån. Häromdagen satt jag i säkert en timme och bara tänkte på min gamla högstadieskola som nu är riven. Jag föreställde mig hur jag gick igenom korridorerna, vilka lärare som var i vilka klassrum, vilka kompisar som hade sina skåp var. Jag älskade att gå på högstadiet. Det var nog min lyckligaste tid faktiskt. En sån bra blandning mellan trygghet och äventyr. Jag hade massor med vänner och aktiviteter, det gick bra i skolan, jag träffade kärleken. Framtidstron var på topp, allt var möjligt. Och så är byggnaden där en stor del av allt detta inträffade nu borta. Bara gräsmatta kvar. Så himla sorgligt. Men, hur blir man en sån som släpper taget då?

Kanske blir 2020 året då jag gör mig av med allt som skaver. Året då bägaren verkligen rinner över och jag får nog. Både av sånt som skaver rent fysiskt som för små kläder och skor som jag hoppas komma i nån gång (skor liksom, hallå vad tror jag?), men också sånt som är större och handlar om relationer, jobb, fritid osv. Jag hoppas det. Jag vill det. Men det kräver mod. Mycket mod. Puh. Får se om jag klarar det.

Om allt som händer i April, trots att allt står still

April 2020, månaden då:

• ...min dotter plockade bort stödhjulen och plötsligt kunde cykla
  
• ...mitt yngsta barn började på förskola. Det känns ok. Vi är nog så redo som man kan vara.
  
• ...mitt äldsta barn blev introducerat för tv spelens magiska värld via pappans gamla playstation som jag trott att vi spelat sönder där vid millenieskiftet. Nostalgi på hög nivå. Grafik på låg nivå. Så kan man nog bäst sammanfatta det. Och sonen- han är totalt såld.
  
• ...mitt äldsta barn även blev introducerat för Pokémon go. Och givetvis blev totalt fast även i detta. Och det är verkligen svårt som förälder här, för samtidigt som man inte vill att ens barn bara ska "hålla på med skärmar" så är det ju roliga grejer! Det tycker man ju själv! Och vi umgås ju och engagerar oss kring detta tillsammans, faktum är att vi har aldrig varit på så många kvällspromenader med olika konstellationer av familjemedlemmar. Så än så länge är jag positiv. Men vi provar oss fram här i föräldrardjungeln, hehe.
  
• ...jag började jobba igen, fast nu på distans, i värsta corona pandemi tiderna. Än så länge har jag inte kommit in i det alls, får följa upp med bättre utvärdering så småningom.
  
• ...jag för första gången sedan jag flyttade hemifrån faktiskt saknade att få träffa mina föräldrar. Men vi har iallafall facetimeat för första gången nu för nån dag sen! På min mammas request!
  
• ...en liten hemlig påskhare flyttade in till oss några dagar och hittade på bus. Så underbart det är att se förundran över detta i små barns ögon, små barn som tar detta konceptet till sig helhjärtat och hittar logiska förklaringar till allt som kanske är lite märkligt med att just en kanin flyttar in och gör bus. Och skriver brev. På datorn.
  
• ...jag troligtvis slutar dricka kaffe. Varför? Well, jag köper teorin om att kaffe är flytande stress. .Jag vet att det finns positiva effekter också av kaffe, därför kanske jag kommer fortsätta med en kopp om dagen. Men troligtvis inte varje dag. Helt ärligt- jag gillar inte ens kaffe särskilt mycket.
  
• ...man kanske kommer kunna säga att jag börjat träna igen. Har iallafall hittills (den 9:e) rivit av två hemmaträningspass i trädgården och bokat in mig på nåt pass på Friskis i morgon som verkar jättejobbigt men kul.
  
• ...jag ser extremt mycket fram emot att börja få lön igen. Inte för att shoppa (daaa), men för att mentalt få känna att jag kan bygga på mitt sparande igen och inte bara nalla lite här och lite där.
  
• ...jag slutade läsa/lyssna/titta på nyheter. Igen. Började i samband med corona såklart, det gjorde ju "alla". Men alltså jag klarar inte det. Blir koko. Vet inte vad jag ska göra med all negativ information.
  
• ...jag i hemlighet njuter av att nästan alla barnens aktiviteter är inställda. Man kan ligga och dra sig (ja bortsett från den där ettåringen då) på helgmorgnarna utan någon tid att passa. Kompisarnas aktiviteter är också inställda så det finns oftast någon att leka med. Inga timmar att "sitta av" jämte andra föräldrar som man måste (?) kallprata med. Inte en massa planerande för att få till lunch och mellanmål på rätt tider i "schemat". Visst, det är bra och kul med sport och sådär, men vi har haft lite för många aktiviteter för våra barn det är tydligt nu, och det kommer bli ändring på det till hösten- corona eller ej.  

Men nu är det kväll, ja till och med natt, och jag måste krypa till kojs för jag ska ju träna i morgon. Om jag inte avbokar. Den som lever får se!
 

Om nuet och framtiden

Mitt humör är verkligen nån sorts varannandags variant just nu. Igår var jag så deppig och ledsen att jag tänkte att det nog skulle ta lång tid att bli glad igen, kanske har jag till och med hamnat i en sån där 40-års kris? Men idag har jag varit glad igen. Känt mig tillfreds och nöjd och hoppfull. Och återigen kan jag bara konstatera att de basala behoven frisk luft & solsken, sex, riktigt god mat, en stunds egentid utan krav på nån som helst prestation, träning och att umgås med familjen utan bråk- ja där har vi nycklarna till välmående. Kan låta enkelt när man räknar upp dem sådär, men en vanlig dag i mitt liv just nu är det inte många av de kriterierna som uppfylls tyvärr. Vissa kan jag absolut själv styra över och åtgärda med disciplin och bra planering. Andra är jag totalt maktlös inför. Men jag får väl satsa på att få till det jag kan och hålla tummarna för att resten ska inträffa lite oftare. Det sägs ju att man får det man önskar, lagen om attraktion och yada yada. Let's hope so.

För övrigt har detta varit minsta barnets första dag på egen hand på förskolan. Vilken milstolpe! Och jag tyckte faktiskt mest att det var skönt att lämna honom där en stund. Jag har insett att vi är nog där nu, att det är dags att börja släppa taget om varann lite grann. Både sorgligt och glädjande på samma gång. Man kan ju inte stoppa tiden, han är inte min bebis för alltid. Men det känns väldigt skönt att han har fått vara hemma ganska mnga månader mer än vad hans syskon fick när de var små. Både han och jag är mer redo än vad det känts som de andra gångerna. Man lär av sina erfarenheter som tur är. Och även om det såklart känns konstigt att lämna honom på ett än så länge ganska främmande ställe så har jag fått förtroende för personalen, de andra barnen är jättemysiga, min lillkille har kul och får utlopp för massor av all sin energi i den nya miljön. Visst hade han visat sitt humör under dagen, men han var glad när jag gick och glad när jag kom och det bådar gott tycker jag.

Jag börjar också landa lite mer i att jag ska börja jobba "på riktigt" i nästa vecka. Det känns ju iallafall mer görbart nu när jag vet att jag kommer ha ett antal timmar på mig när jag inte har något barn att ha koll på. Även om bara det i sig är en konstig känsla. Jag kommer nog spana efter vagnen med ett sovande barn i i tradgården mer än en gång innan jag inser att "just det, han är ju på förskolan". Och jag känner lite mer framtidspepp, märkligt nog i dessa tider. För nu, efter att barnafödandet och föräldraredigheterna är klara, så kan jag på riktigt börja resan mot att hitta min plats även i yrkeslivet. Vad kan jag, vad vill jag kunna, vad ger mig energi, var behövs jag? Nu kan jag vara långsiktig. Sträva mot något helhjärtat. Lyfta blicken. Jag vet att det blir svåra tider i samhället rent ekonomiskt framöver, men av någon anledning skrämmer det inte mig. Jag har många år kvar att arbeta, att bidra, och jag vill verkligen hitta min plats där jag verkligen trivs och kommer till min rätt innan de åren är slut. Det är mitt mål och min drivkraft.

I'm blue

Tänk, nu är det helt plötsligt ändå så, som jag skrev om häromdagen; jag är ensam hemma. Inget barn och ingen man någonstans. Jag har varit på jobbet och hämtat min dator, och nu ska jag försöka komma på vad det var jag jobbade med för 1,5 år sen ungefär. Det är tyst. Kaffet är varmt. Jag kan äta godis utan att gömma det.

Men det känns inte så himla bra ändå, det här med att vara själv. Överlag så känns den här separationen från min lilla bebis inte alls bra. Ja, han är skitjobbig att ha att göra med just nu med mer eller mindre konstanta utbrott, men han är ju samtidigt en del av mig, nästan som en kroppsdel, och han fattas mig när vi är ifrån varann. Vi har mer eller mindre suttit ihop dygnet runt i 18 månader, om det inte kändes konstigt att ändra på det så vore nog något fel. Jag vet att det kommer kännas bättre om ett tag, att han kommer få kul på förskolan som för övrigt verkar jättebra, men just nu är jag ledsen. Min bebis...

Och så Corona-möget på det. Var ju som sagt på kontoret idag. 32 personer var incheckade. Det brukar vara flera hundra. Tyst och tomt och öde. Det känns mycket märkligt att försöka komma in i något sammanhang när det är så här. Jag har ny chef och nya kollegor. Vi kan inte ens lära känna varann över en lunch. Men jag får väl försöka, göra mitt bästa, även om motivationen inte är på topp.

Och så vet jag inte om jag börjar känna mig lite sjuk? Undrar hur många procent av befolkningen som känt av inbillningssymptom i dessa tider. Jag är glad att jag inte jobbar inom vården, fatta vilket ansvar man ändå har för att veeeerkligen känna efter om man inte är lite snorig ändå? Just nu har jag ont i halsen. Eller har jag det? Tänk att det ens är något man kan vara osäker på, man vet väl om man har ont eller inte? Fast nä, jag är inte säker. Suck.

Utvärdering köpstopp Mars

Dags för Mars månads utvärdering av köpstoppet.

Hur har Mars känts?
Den här månaden har ju totalt dominerats av coronavirusets framfart och den ekonomiska skakighet som följer i dess spår. Man har med andra ord inte lockats till shopping och överkonsumtion precis, utan snarare fått en ökad vilja att hålla koll på vart pengarna går. Ändå har jag brutit mot mitt köpstopp även denna månad. Mitt i all deppig rapportering på tv så fastnade jag för tv-reporterns blus och tog reda på var den kom ifrån. Det var halva priset på den så jag sa ja tack och klickade hem den. Det är faktiskt inte ens ett köp jag ångrar, trots att det var väldigt onödigt och väldigt spontant. Men jag behövde den ytliga guldkanten där och då. Och när jag fick hem den och provade och den faktiskt var riktigt fin, ja då blev jag riktigt nöjd. Jag ska ha den när jag börjar jobba igen nästa vecka tänkte jag (och hur knasigt det känns att börja jobba igen efter föräldraledigheten när hela världen är uppåner, ja det är ett helt annat inlägg).

Något som varit jobbigt/negativt?
Nej den här månaden har flutit på bra. Jag har inte lidit av att ha köpstopp och inte varit särskilt frestad av någonting. 
Däremot är det lite störigt att den loppisen jag tänkte boka in mig på nu vår för att bli av med ett rejält lass grejer har blivit inställd tills vidare. Det är ju dock en bakluckeloppis så man kan ju hoppas att den öppnar snart eftersom det ju trots allt är utomhus.

Något som varit lätt/positivt?
Jag går betydligt mer sällan in på webshoppar numera, kastar all reklam direkt och slutar följa alla som försöker sälja saker på ett eller annat sätt. Det intresserar mig helt enkelt inte längre.


Summering
Mars har varit en bra månad ur ett köpstoppsperspektiv. Det har blivit en hel del mat, men så har vi ju varit hemma hela familjen vid betydligt fler måltider än vanligt nästan hela månaden. Och mat ingår ju inte i köpstoppet så det är ju egentligen inte relevant, bara något att reflektera över.


Japp, då kör vi vidare så här in i april då! Woop woop!

Lite om årets skidsemester.

Jag har varit på semester. Det är en vecka sen vi kom hem nu, men jag kan ju skriva lite om den iallafall. Skidsemester närmare bestämt. Mycket trevligt på många sätt, och mycket jobbigt på minst lika många sätt. Vi kom hem förra söndagen, sent, efter sträckkörningen from hell..jag gick och lade mig direkt och sov bra, men dagen efter kände jag mig ändå som överkörd av en lastbil. Så otroligt trött. Social baksmälla? Eller det faktum att jag varit på helspänn i flera dagar, mer eller mindre medvetet, och lystrat efter minsta tecken på sjukdom eller annan jobbighet hos något av mina barn. Jag älskar att ha små barn, men just det här att tolka behov som inte riktigt kan uttryckas, det är nog det som dränerar mig mest av allt energimässigt. Det och alla skrik och bråk.

Men trots att det är jobbigt så är det ändå värt det, det har jag insett denna veckan. Semester alltså. Det ger ändå mer än det tar. Det sammanför familjen på ett sätt som inte händer i vardagen. Vi får gemensamma minnen att prata om och återkomma till. Vi lär oss nya saker och ser nya miljöer. Vi tyr oss till varann och vi spenderar både kvalitets- och kvantitets- tid tillsammans. Jag kommer aldrig bli den som drar iväg på långa resor till okända länder med min familj, det blir ett för stort stresspåslag för mig, jag skulle inte kunna uppskatta det för fem öre. Men de här lite kortare, halvtrygga miljöombytena funkar riktigt bra även för mig. Mys-semester. Aktiv tid tillsammans utomhus. Ja, jag gillart.

Om man vill ha lite mer konkret info om resan så var vi i Branäs (andra gången vi är där) med en annan familj med tre barn. Vi bodde tillsammans i samma stuga, på Lohyllan som området heter. Det var bra läge och bra stuga. Båda de stora barnen åker efter denna veckan skidor riktigt bra och klarar alla backar på egen hand. Jag är nog mest nöjd med att vi spikade veckomenyn för luncher och middagar i förväg och handlade all mat online och hämtade upp den på vägen till Branäs. Behövde knappt kompletteringshandla alls! Tänk om man hade haft sån disciplin hemma i vardagen...
När det gäller Corona så var det skönt att ha lite distans till hysterin. Vara på ett ställe där man har aktiviteter att göra och inte behöver följa nyhetsflödet slaviskt. Vi blev inte drabbade av några stängda liftar eller restauranger eller så, det enda var att maskotarna fick "gå i ide" under början på veckan vi var där, så dem såg vi knappt. Men det gjorde inte så mycket. Och jag kände ingen direkt rädsla för att någon i vårt sällskap skulle smittas (även om det var just vad som hände en i andra familjen). Dock valde vi att inte hälsa på mina föräldrar på vägen hem som vi brukar eftersom de är i riskgruppen.

Japp, det var den korta summeringen. Får se om vi orkar åka nästa år när vi har en 2,5 åring också att underhålla. Det är lite för tidigt att åka skidor då, även om han såklart kan testa lite. Att ha en 1,5 åring med gick däremot över förväntan, han lekte så bra i snön och var så nöjd med att spana på allt runtomkring. Han kunde också sitta i bär-ryggsäcken vi har, både när vi gick iväg och när Erik åkte skidor i barnbacken. Och så sov han jättegott! Längst av alla i familjen! Det har tyvärr avtagit igen sen vi kom hem... Men OM vi åker så blir det troligtvis Branäs igen. Det är ju ändå det område som är närmast. :)

Karantankar

Några tankar i tider av Coronavirus och karantän.

- Man behöver må bra för att orka ta hand om och aktivera barn. Nästan mer än så, man behöver verkligen vara alert. Det finns en anledning till att det är ett jobb som folk får betalt för att göra. Och då lagar de inte mat och diskar, det är det andra som gör. En dag eller två funkar med lugnare tempo, för mycket skärmar och mackor och fil. Men sen känns det inte så bra längre i mammahjärtat. Då får man lägga alla sina egna behov och önskemål åt sidan och fokusera på barnen. Åtminstone känns det så, det är just nu väldigt få behov och önskemål som vi har samma jag och barnen. Tyvärr.

- Att få tid ensam, i lugn och ro, oj vad jag kommer uppskatta det i framtiden. Framförallt hemma-tid ensam. Ingen annan här, bara jag. Minns inte sist det hände ens.

- Syskon behöver inte vara vakna mer än 30 sekunder innan de börjar bråka. En empirisk studie från i morse bevisar detta.

- Att bara ha helt fria dagar utan agenda och tider att passa är inte riktigt bra. Man tappar fotfästet lite. Plötsligt är klockan halv två och ingen har fått lunch. Jag blir väldigt stressad och på dåligt humör av sånt märker jag.

- Det är bra att sälja saker på blocket nu för folk har tid att komma och kolla/hämta.


För övrigt så mår vi bra. Inga symptom på någon, trots att en i sällskapet under skidresan förra veckan nu är däckad i nån sorts influensa. Håller tummarna att vi slipper. Corona eller ej, det är aldrig kul att vara sjuk.
Jag är dock otroligt trött. sover mellan 21 och 06 ungefär, men skulle ändå inte banga en tupplur efter lunch, Men jag tror mer på nån sorts vårtrötthet i kombination av att aldrig ha helt lugnt omkring mig hemma. Dränerande är det, minst sagt. Trots det så kämpar vi på med små projekt för att ändå känna att nånting händer i vårt överbelamrade hem. Vi städar nåt skåp, får upp nån annons, rensar en garderob. Babysteps, men ändå på rätt håll.

Back to life...

...back to reality. Hemma igen hos supergnällig bebis som fick hög feber i natt och bara ville ligga på min mage hela natten. Ja förutom timmen mellan 3 och 4 när vi var uppe och åt lite nattamat och såg bolibompa baby. Sen blev det nån timmes sömn men 06.30 fick jag min mobil i ena handen och mina glasögon i andra, vilket är ett icke-verbalt sätt att berätta att ”nu ska vi gå upp mamma”.

Och nu är det söndag. Dagen som är späckad med aktiviteter i vår familj. Handboll, dans, crossfit, fotboll, simskola. Och så ska man äta och vila lite däremellan. Just nu känns det lite tufft, som att aktiviteterna tar lika mycket som dom ger. Men oftast är det kul, så vi får väl bara härda ut den här svackan.

Jag ska iallafall börja packa till skidresan nästa helg idag, och göra matlista och preppa lite. Det blir kul!

//C

Egentid

Jag har checkat ut och checkat in. Igår, fredag, åt jag lunch med min nya chef på stan. Min återgång till jobbet börjar närma sig och det är dags att få en realitycheck. Det var trevlig, men det känns konstigt att starta upp den delen av hjärnan igen. Jag hade i princip glömt av namnen på 80% av mina kollegor. Pinsamt men jaja.

Efter lunchen gick jag på stan. Fixade några ärenden (ingen nöjesshopping såklart), tog en fika och njöt av att bara behöva ha koll på mig själv. Sen gick jag och checkade in på ett hotell i min egen stad. Känslan alltså. Jag gillar ju inte att resa direkt, men jag älskar att bo på hotell. Så det här är ju win-win. Och ändå första gången jag gör det, konstigt nog.

Jag vilade en stund (efter att något besviket insett att det verkligen var en enkelsäng på rummet, det kändes lite ensamt och sorgligt. Men den var iallafall skön.) och sedan gick jag ett kvarter bort till min favorityogastudio i stan (som om jag testat så himla många, haha) och njöt av 90 minuter "Soulful flow & inner glow- Friday treat". SÅ gött! Även om det var avslappnande så kände jag energin bubbla i mig samtidigt, hela kroppen liksom tackade mig för att jag unnade mig det här.

Avslappnad och mjuk traskade jag bort i duggregnet till stans bästa sushi och hämtade upp 12 bitar av himmelriket. Tog med mig ett glas vin upp från hotellbaren och åt framför TV:n på rummet. Hade storslagna planer på att duscha och lägga ansiktsmask och peela och måla naglar, men klockan 21 ville jag bara krypa ner i de där supermjuka hotellakanen och läsa tidningar på paddan, och klockan 22 klippte ögonlocken så pass att jag släckte och sa gonatt till mig själv. Sen sov jag ostört, vaknade bara till nån gång för att inse att jag inte behövde gå upp och kunde somna om med gott samvete.

Fem i sju vaknade kroppen av sig själv. Det är visst den inbyggda väckarklockan numera. Tog på mig och åkte ner till frukostbuffén. Det var två personer där. Fördelen med att vakna tidigt. Plockade på mig ett berg (för att vara jag) med godsaker och en TIDNING och satt sen en lång stund och bara njöt av en god frukost. Att läsa tidningen var dock överskattat. Det står ju bara tråkigheter och elände. Inget jag behöver sörja att jag inte gör hemma med andra ord.

Efter frukosten åkte jag upp och hämtade min dator och ner i lobbyn/loungen igen eftersom den är så himla mysig på det här hotellet. Och här sitter jag nu, nån timme senare. Skriver och funderar, reflekterar och planerar. Njuter av att få tänka färdigt mina tankar. Och snart ska jag åka upp, packa ihop mina saker och köra hem till mina barn och krama och pussa dem. Hur trött de än gör mig så saknar jag dem otroligt när jag är ifrån dem. En skön insikt ändå.

Men jag hinner nog måla naglarna först ändå...

//C

Utvärdering köpstopp i Februari

Hej!

Dags för Februari månads utvärdering av köpstoppet.

Hur har Februari känts?
Årets andra månad har passerat och jag fortsätter med mitt köpstopp såklart. Dock har jag brutit mot det. Det var ett medvetet och genomtänkt beslut, men helt ärligt så ångrar jag nog ändå det lite grann.
Jag har så smått kommit igång och börjat träna igen, och vill gärna gå på spinning. Jag tycker det känns så mycket bättre att ha spinningskor med hårdare sula jämför med vanliga gympadojor, men mina gamla spinningskor har gått upp i rök och de var dessutom för små. Så jag köpte ett par begagnade på tradera. De passade bra, var snygga och på det hela är jag nöjd med mitt köp. Men egentligen tänker jag nu i efterhand att jag lika gärna kunde väntat. Jag kommer inte träna spinning flera dagar i veckan. Jag hade klarat mig med gympadojor. Det handlar inte om pengar, dessa var ju billiga, men bara själva grejen att man intalar sig att man behöver vissa saker för att kunna göra en viss aktivitet. Och jag hade ju köpstopp. Var detta så himla viktigt att jag verkligen behövde bryta det? Nej. Dessutom "slank det med" en pilatesboll av rena farten. 30 kr var ju ett fyndpris, och min gamla har ju gått sönder, men ändå.

Och jag har dessutom ännu en sak att bekänna. Jag har även köpt en bok. En bok med titeln "Ordning hemma". Haha, oh the irony! Jag vill alltså VERKLIGEN komma i ordning. Rensa ut. Få koll på läget. Men jag har ALDRIG energin när tiden finns. Så jag tänker att jag läser lite om ordning istället, så kanske det händer av sig själv nån dag. Suck och stön.

Något som varit jobbigt/negativt?
Ja att inte klara att stå emot köpinpulserna är såklart jobbigt. Att man säljer in något så bra för sig själv att man går på det. Och så är det ju så med nätauktioner att det finns en deadline, och DET är inte bra för mitt köpbeteende.

Något som varit lätt/positivt?
Ja alltså egentligen tycker jag inte det är så svårt att låta bli att köpa saker, så länge jag inte utsätter mig för onödiga "frestelser". Och nu har till och med "shoppinglusten" när det kommer till mat och saker som finns i matbutiker börjat avta, alltså sånt som jag faktiskt "får lov" att köpa. Men just nu behöver jag absolut ingenting och det är en skön känsla.

Så, hur sammanfattar man månaden då? Jag är nog ändå ganska nöjd. Att tro att man ska kunna hoppa på en sån här grej utan att ta några felsteg är nog naivt. Det är bara att köra vidare, med lite fler lärdomar i bagaget. Nu är det ny månad, pepp pepp!

//C

När polletten trillar ner

Det var ett tag sen jag skrev förra blogginlägget nu, men jag har grubblat desto mer över dess innehåll. På att jag tycker att småbarnslivet är så himla jobbigt. Att jag är så trött och nästan lite bitter på att mitt liv till 99,7% handlar om barnen och att finnas till för dem just nu. Att jag inte klarar av att prata med blivande trebarnsföräldrar på öppna förskolan eftersom jag bara vill berätta för dem hur fruktansvärt jobbigt allt kommer bli för dem snart. Och hur mycket jag avskyr att de som sa till mig innan att det skulle bli tufft med en trea hade rätt, och de som sa att ”det är lugnt, trean hänger lixom bara med” hade fel. Min trea har inte ”hängt med” på nånting efter sin sexmånadersdag. Det är han som satt agendan genom sin högljudda och hyperaktiva personlighet, och han har nästan fått mig att isolera mig för att jag inte orkar annat än att promenera och vara hemma. Ska det vara så? Kan man bli så trött bara av sina egna barn? Är det något fel på mig som inte orkar? Kanske sköldkörteln? Jag borde träna mer. Trappa ner på sockret. Hur sover jag egentligen? Svårt att säga. Det blir ju många timmar i sängen, men sömnkvalitén kunde nog varit bättre. 

Men så läste jag ett inlägg på instagram häromdagen som fick poletten att ramla ner. Det var hos min nya ”husgud” Vulverinekoos, och det handlade om att vara redo för att bli gravid och ta hand om ett barn. Att längtan kan vara stor att bära, föda och amma, och att sedan ”fly” in i en annan liten person som behöver en så mycket att man varken har möjlighet  eller alls förväntas att tänka på sig själv och sina problem eller projekt och ambitioner. Och där har vi mitt ”problem”. Jag ville inte alls fly in i ett nytt liv. Jag ville bära, föda och amma och sedan fortsätta leva ett sånt familjeliv som vi gjort hittills, fast med ett barn till bara. Jag var så otroligt naiv och hade på något mirakulöst sätt glömt/ förträngt att man ger upp sig själv och sin person helt och fullt när man får ett barn. Kanske finns det lite plats för egentid vid första barnet, eventuellt också vid andra, men med ett tredje barn är den möjligheten noll. Zero. Icke-existerande. Den tid som bebisen inte behöver mig gör mina andra två barn det. Mina behov måste stå till sidan och det kommer vara så nu i 2-3 år till och detta var jag helt oförberedd på rent mentalt och känslomässigt kan jag se såhär i efterhand. Det är ju det som skapat min frustration och stress det senaste året. Att gå ifrån att ha två barn som börjat bli ”stora” i form av att de kan klä på sig själva, äta själva, sova i egna sängar osv, till att börja om igen och vara 100% styrd av någon annan dygnet runt, den omställningen var jag inte beredd på. Och jag fortsatte att kämpa emot det också, genom att fundera på jobb och karriär, ”kanske ska jag byta bana?”, planera kring intressen och hobbies jag vill ta upp igen eller börja med, projekt här hemma som jag vill göra, osv. Och frustrationen växte såklart när det jag i mitt huvud ville göra inte matchade de konkreta förutsättningar som finns i form av främst tid och energi. 

Men nu har jag äntligen skiftat fokus. Eller snarare kanske hittat ett fokus. Det känns otroligt skönt, jag är redan mycket lugnare och gladare faktiskt. Jag har slutat följa ”inspiratörer” på sociala medier som ändå bara stressar mig just nu, jag har lagt alla tankar på jobbyte på hyllan, jag har pausat alla funderingar kring mina hobbies och intressen och allt som har med fritid att göra. Mitt nya motto är ”livet börjar vid 40”. Klyshigt kanske, och det låter ju lite sorgligt att sätta livet på paus, men det är snarare tvärtom. Jag har drygt 3 år kvar till jag blir 40. Den tiden ska jag lägga på att vara närvarande med min familj och att svara på deras behov. Självklart ska jag träna, måla naglarna, träffa vänner osv under dessa åren, men det blir bara på en ”basic” nivå. Jag kommer inte lägga tid och energi på att byta jobb, träffa nya människor, börja nån ny hobby, osv. Det får komma sen. Allt måste inte hända direkt; saker, planer, tankar och idéer kan vänta. De finns kvar. När jag är 40 har jag en tioåring, en åttaåring och en femåring. Jag säger inte att jag vet hur livet kommer se ut då, men det kommer iallafall vara väldigt annorlunda mot hur det är idag och innebära andra möjligheter (och begränsningar) som jag får utnyttja och anpassa mig till. Jag hoppas framförallt på bättre sömn och mer självständiga barn. Borde vara en rimlig förhoppning, haha! 

Jag har landat i vad som är viktigt i livet just nu och bestämt mig för att fokusera på det ett par år framöver. För små barn finns inte kvar. Dom är bara små just nu, och de förtjänar att ha en mamma som är lugn och trygg och nöjd. Det vill jag vara. Här och nu. 

Småbarnsrealism

Den gråaste januarimånaden ever slutar idag, och det har vi firat (?) med en tur till öppna förskolan på kyrkan, jag och mina två minsta. Det var mysigt, och så skönt att leka på ett ställe med (typ) nya leksaker och pyssel, och sen lunchservering efteråt där nån annan lagat mat och tar hand om disken. Sen går man hem med två trötta och mätta barn och kan chilla ett par timmar. Väldigt skönt för en småbarnsmamma.

Idag var det en mormor (?) på öppna förskolan med ett litet barnbarn på kanske tre år, och hon verkade bli väldigt nostalgisk över småbarnsåren. Det händer ju ganska ofta. Och jag kan inte fatta hur man kan glömma vilken slitig jävla tid det också är. Att man kan sitta och fånle över hur mysigt det var och uppmuntra andra till att vara hemma länge för den här tiden går ju så snabbt. Och ja, det är speciellt och mysigt, och framförallt tror jag att det är den nära relationen man har med sina barn när de är små och osjälvständiga som man sen kommer sakna. Men det är fan skittufft att ha små barn också. Som nu den här veckan till exempel, då är jag ensam hemma med mina tre små. Mina dagar handlar i princip endast om logistik, kläder och mat. Upp med alla, plocka fram frukost och äta, klä på sig själv och alla, lämna på skolan, hem, av med kläder, fixa mellanmål, leka, på med kläder igen, ut, leka, in, av med kläder, laga mat och äta lunch, leka, på med kläder igen och hämta på skolan, hem, av med kläder igen, fixa mellanmål och äta, leka (och nu får man styra upp mer pga trötta barn som helst bara vill se tv/ipad), fixa middag och äta, kvällsrutin, sängen. Eventuellt somnar jag också samtidigt som barnen, annars går jag ner och fixar undan kaoset från dagen, varvat med att springa upp och ner för att trösta barn som vaknat. Sen får jag också sova. På helspänn, eftersom det oftast är någon som vaknar. Alltså detta är min vardag. Och det är bara en uppräkning av praktikaliteterna. Sen tillkommer en oändlig ström av konstanta konflikter att ta sig igenom på ett så trevligt sätt som möjlig. Det är faktiskt inte mycket till liv. Kanske ett par dagar i veckan, men inte varje dag. Och jag älskar mina barn, om nu nån trodde annat. Men ska man vara en helt närvarande förälder så upplever iallafall jag att det kräver att man totalt lägger sina egna intressen och önskemål åt sidan största delen av tiden. Och det kan väl vara ok, men återigen, inte varje dag.

Anyway. Det här blev ett sidospår. Och jag har ju samtidigt ångest för att börja jobba igen och missa den här "myyysiga kvalitetstiden" med mina barn, så lite paradoxalt är det ju. Men det är så himla, himla intensivt i livet just nu. Tänk om man kunde portionerat ut det hela lite...
 

Uppdatering om köpstoppet

Jag tänker att jag ska göra ett inlägg i slutet av varje månad med en sammanfattning av hur det har gått med köpstoppet; hur det känns, vad som varit jobbigt, etc. Nu är ju Januari inte riktigt slut ännu, men jag kör en liten uppdatering nu ändå.

Hur har Januari känts?
Jag inser att jag nog försökt lura mig själv en hel del. Exempelvis så har både apoteksinköpen och hudvårdsinköpen blivit fler. Jag flyttar helt enkelt över min konsumtion till sånt som jag enligt mina egna regler får lov att köpa. Jag är inte så dum som jag ser ut alltså, men nu har jag iallafall genomskådat mig så i Februari blir det helt stopp på både apoteksinköp och hudvård. Om något behövs så får det vänta till Mars.

Något som varit jobbigt/negativt?
Jag inser också att mina vanor av att surfa runt i webshoppar finns kvar, trots att jag inte får köpa något. Lite trist har det känts att inte kunna göra några reafynd, men när jag kommit på mig själv att kolla på kläder eller liknande så har jag bara stängt ner och gjort något annat. Min motivation är trots allt ganska hög än så länge. Som tur är, herrejisses det har gått en månad knappt bara ju!

Något som varit lätt/positivt?
Jag hittade ett par bortglömda gympadojor som jag kommer kunna använda inomhus om jag kommer igång med att gå och träna igen. Eller jag menar förstår NÄR jag kommer igång med träningen. Inte OM.

Sådär ja. Då kör vi på en månad till. Tjopp tjopp!
//Caroline

Snart är det dags igen

Det är precis som att jag har kunnat slå ifrån mig den annalkande jobbstarten hela tiden med att "det är inte förrän nästa år". Men nu när det inte är nästa år utan i år och om bara ett par månader, då är ångesten total. Och så vill man ju inte ha det. Men jag är så himla, himla orolig över att jag inte ska orka. Jag bara hör överallt omkring mig om människor som går in i väggen och helt enkelt inte mäktar med, och jag är livrädd för att hamna där. Jag blir ju trött av livet som det är nu, hur ska det då bli om man lägger till en massa jobbtimmar också? Och just det där med timmarna är också stressande. Att gå från att vara med sitt barn hela tiden till att han ska vara med någon annan i 6-7 timmar varje dag, kanske ännu mer vissa dagar, ja det känns helt fel i varenda cell. Trots att det är tredje barnet, trots att de andra två klarat sig hur bra som helst på förskola, och trots att jag egentligen tror att jag behöver lite paustid från den där intensiva varelsen. Men man är inte rationell med sånt här. Tanken på att någon annan ska ta hand om honom skär i hjärtat. Separationsångesten är total. Och så jobbångest på det. Kul liv.

Men jag får fokusera på det positiva. Ekonomin. Att få in mer pengar på kontot igen och kunna bygga upp min spar-buffert kommer kännas väldigt skönt. Och att få vara en del av ett annat sammanhang igen, med vuxna människor. Få lite distans till hemmet och nya intryck. Och förhoppningsvis ha lite kul också. Det brukar ju vara ganska kul på jobbet. Det är ju inte så att jag vantrivs. Jag är nog bara lite nervös för hur allt ska bli. Det kan man väl få vara va?

Om att längta tills året är slut

Redan tio dagar in på det nya året och vi kämpar på här hemma. Har hittills hunnit med att bocka av feber, snor, halsont, huvudvärk och kräk. Som tur är inte alla symptom hos alla familjemedlemmar dock. Hoppas inte detta sätter nån sorts ribba för året för då vill inte jag vara med. Men ja, jag satt vid frukosten den 1 januari och sa helt ärligt "jag längtar tills det här året är slut". Det kanske låter lite väl deprimerande att önska att ett år är slut när det nyss börjat, men vad jag egentligen menar är att jag längtar tills barnen är större. Och i synnerhet det minsta barnet som jag har så svårt för att tolka och tyda. Man kan ju tro att man borde ha koll vid tredje barnet men han är så olycklig så ofta och jag har ingen aning om ifall det bara är excellenta drama-skills från en lillebror i behov av uppmärksamhet eller om han faktiskt har ont någonstans och behöver konkret hjälp med något för att bi mindre ledsen. Det skär i mitt hjärta och jag längtar tills han finner orden för att dela med sig av sina känslor. (Påminn mig om detta när han om ett par år pratar hål i huvet på mig under dygnets alla vakna timmar)

Anyway. När familjen är sjuk och man håller sig hemma och sysselsatt med att passa upp och underhålla är det inga problem att hålla ett köpstopp iallafall. Eller...det kanske inte är riktigt sant. Jag har faktiskt något att bekänna. Fem dagar klarade jag, sen trillade jag dit. Jo det är sant. Och på en sån riktig januari-klyscha dessutom. Träningsredskap. Ja alltså det är något jag vill ha och har gett mig den på att verkligen använda, men jag hade ju köpstopp, hur kunde jag bryta det? Man kan väl inte bara motivera sig med att "ja men jag kommer använda det". Då faller ju hela grejen. Tanken är ju att jag ska ANVÄNDA DET JAG REDAN HAR! Inte köpa nytt. Men jag erkänner iallafall och står mitt kast. Upp i sadeln igen. NU blir det inte fler snedsteg, hur mycket det än kliar i fingrarna och hur stort behovet än känns där och då i stunden. Pepp pepp!