Fredagstrött

Det var en stökig kväll och natt. Barn som vaknade och inte somnade om, barn som inte ville sova alls från första början och därför kom allt för sent i säng, och så lite kiss i sängen vid fyrasnåret som grädde på moset. Sen "ringde" den där 12 kilos väckarklockan med signalen "maaaamma, hej hej" klockan 06.03. Så jag är lite trött. Det är ju dessutom fredag. Har druckit en och en halv kopp kaffe, trots att jag egentligen slutat dricka kaffe. Vill helst bara sitta ute i solen och blunda och lyssna på fåglarna, men har en presentation att göra klart och en himla massa samband och beroenden att reda ut för att kunna bli färdig.

Helgen bjuder på knytteavslutning, fotbollsmatchträning, en båt som ska i sjön och så ska jag ha ett litet coronaanpassat födelsedagskalas på söndag eftermiddag. Mina föräldrar har inte sett sina barnbarn på nästan tre månader så nu ignorerar de Tegnell och kommer hit och äter tårta i trädgården trots att de är över 70. Och vi är ju friska, och träffar relativt få människor i vår vardag också. Jag är inte orolig. Däremot väldigt glad. Jag saknar dem.

Socialt utsvulten

Kämpar på med hemmajobbandet. Har ett sötsug som inte är av denna värld just nu och som jag härleder till tristess. Visst, kanske har jag inte ätit superduperbra mat (och framförallt för lite mat) de senaste dagarna, men bristen på kul saker gör att jag vill äta gott som kompensation. 

Jag känner att jag vill träffa folk. Jag blir ibland väldigt ledsen av den här isoleringen som det ändå är, trots att vi i Sverige ändå får träffa ganska mycket folk i jämförelse med många andra länder. Men hur som helst, jag behöver folk som distraherar mig från mina egna tankar som jag annars tenderar att fastna i. Och de tankarna tenderar att vara lite deppiga. Eller mer uppgivna kanske. Typ ”vi kommer aldrig få ordning i det här huset”, ”jag kommer aldrig komma i mina sommarkläder igen”, ”jag kommer aldrig kunna göra den här presentationen till jobbet riktigt bra”, och så vidare. Det här är ju tankar som jag alltid har, men som inte brukar vara något problem eftersom de försvinner när jag träffar nån och börjar prata och kommer på andra tankar. Nu ger jag till stor den den här ”socialiseringsuppgiften” till sociala medier och DET är en risky way att gå. Det kan sluta bra, det kan också sluta väldigt dåligt. Och det kan aldrig sluta lika bra som om jag hade träffat riktiga människor på riktigt.

Så det känns inte så bra alltså. Trots att det är en lugn och vacker vår och att förutsättningarna finns för att verkligen må bra nu, så känner jag mig mer nedstämd än jag gjort på länge faktiskt. Trött. Jag gör ingenting mer än jobbar, är med barnen, lagar och äter middag och sen går vi och lägger oss allihop. Mer eller mindre planerat, dvs jag somnar vid nattningen varje kväll och går sen inte upp igen. Ändå känner jag mig inte pigg, trots att det blir säkert 10 timmars sömn de flesta nätterna. Vet inte om det är normalt, jag menar det är ju intensivt de timmar jag är vaken eftersom livet med tre små är ganska high chaparrall. Men borde man inte orka något mer? Något bara för sig själv? Jag vet att jag borde träna. Att man blir piggare av det. Jag vet. Och nån dag ska jag se till att det blir så. Jag ska bara vila lite till först...

Njuta kan du göra själv

Häromkvällen var jag på Coop och handlade, sent. Lilleman var med mig och han var på sitt allra mest högljudda humör. Eftersom han klättrar ur vagnen när vi är i affärer och går raka vägen fram till bake-off brödet och tar en tugga av varje bulle han hinner få fatt i, så måste han vara fastspänd när vi handlar. Han gillar inte det så mycket. Milt sagt. Och nu var ju klockan dessutom mycket och han skulle sova direkt vi var klara. Men iallafall, vi handlar, han är högljudd, lyckas få av sig sin ena sko när vi går ut så jag får springa tillbaka genom grindarna vid självscanningen innan de hinner stängas och ja, jag är allmänt svettig. Tittar upp och möter blicken hos en som handlar i en annan kassa. En nostalgisk blick med ett stort leende. Och så säger hon de magiska orden: "Njut!, De går så fort de där åren".

Jag vet att man menar väl. Men det är så konstigt ändå. Glömmer man verkligen hur jobbigt allt är under den här tiden, eller blir det så himla mycket jobbigare sen att denna tiden är som en lugn dröm? Såklart njuter jag av barnkramar och pussar, av skratt och glada barnröster, myset när man får trösta eller sova nära. Och det är kul att se nyfikenheten när man öppnar en bok eller bygger nåt med klossarna. Det är härligt att få känna sig behövd. Men alla de här njutiga stunderna, ja de är faktiskt inte en majoritet av tiden de flesta dagar. Det är många timmar på ett dygn som är fyllda av skrik och gråt där man inte ens får försöka trösta. Konfliktlösning och medling mellan de stora barnen. Mycket frustration och missförstånd. Många klädbyten och berg av tvätt. Ofrivilliga blöjbyten med akrobatiska inslag. En ständig ström av diverse ljud, nu har till exempel storasyster lärt sig vissla och det ägnar hon sig åt ungefär 75% av sin vakna tid. Med start kl 06.00 ungefär. Och varje gång jag förbereder en måltid är en potentiell livsfara eftersom det finns noll konsekvenstänk hos minstingen men väldigt mycket energi och nyfikenhet på ugn, spis, knivar, vattenkranen, och konstiga saker som man definitivt inte ska äta. När maten väl är klar är jag oftast för trött för att själv äta. Mina egna behov är sanslöst lågt prioriterade. Den stund på dagen jag kan kolla lite på tv, scrolla på mobilen, läsa en bok, ta en dusch, ja den stunden kommer inte ens varje dag för ofta somnar jag för natten när jag lägger barnen. Och detta är bara ett konstaterande. Jag klagar inte. Jag har accepterat att det är så här livet är nu och jag vet att det kommer inte vara så för evigt. Men jag förstår ändå inte vad det är jag ska njuta så mycket av nu, och jag tycker det känns sorgligt om det inte finns något att njuta av när barnen blivit större. Såklart blir det annorlunda då. Men jag hoppas mina barn fortfarande vill vara nära, mysa, umgås, läsa, pyssla, osv. Det kan man väl också njuta av? Och jag kommer definitivt njuta av att INTE behöva byta blöjor, lyssna på frustrerad skrik och gråt flera timmar om dagen, leta efter tappade nappar mitt i natten, och torka upp utspilld mjölk och kladdiga märken efter barnhänder i halva huset varenda dag.

Var sak har sin tid. Men säg inte åt mig att njuta. Tack.

Utvärdering av köpstopp April

En månad till har passerat med råge, och det är dags att sammanfatta hur köpstoppet gått.

Hur har April månad känts?
Detta var ju då månaden när jag återigen börjat jobba, och min hemma-mamma-garderob behövde förändras något. Nu har jag ju dock haft sån "tur" att jag inte behöver vara på kontoret, så mina hemma-kläder funkar fortfarande helt okej. Det finns inget jag direkt känt något behov av att köpa, så det har faktiskt än så länge inte varit någon större uppoffring.

Har något varit extra svårt/jobbigt?
Jag har faktiskt fuskat, även denna månad. Men det är nog sista gången för det jag lärt mig av de enstaka klädinköp jag trots allt gjort till mig själv under dessa månader är att det är kläder jag inte behövt eller ens velat ha, utan jag har köpt dem som en reaktion på något, baserat på känslor eller tristess eller en akut upplevelse av att jag måste förnya mig. Den tröjan jag köpte förra månaden har jag redan gett bort, använde den inte ens en gång. Och den jag köpte nu i april har jag inte heller använt. Båda två var på rea och köpta online, det kan ju också vara en liten ledtråd till psykologin bakom mitt beteende.
Sen inser jag också att jag lägger över en hel del av konsumtionen på saker till barnen istället för till mig själv. Eller inte saker, jag menar kläder. Det är inte mycket jag köper, men helt klart mer än de behöver.

Har något varit extra lätt/roligt?
Jag plockade fram vårkläderna för några dagar sen, och i samband med det passade jag på att rensa ut, både av det som skulle läggas undan och det som skulle tas fram. Och det gick ovanligt lätt! Jag börjar liksom se på min garderob ur ett lite större perspektiv tror jag. Jag trodde att känslan av att inte få köpa nya kläder skulle göra att jag höll kvar hårdare i de plagg jag redan har, men det är snarare tvärtom. Jag inser att jag inte behöver så mycket! Och definitivt inte kläder som sitter illa eller jag av olika anledningar inte gillar. Jag använder ju inte de plaggen ändå så varför ska de ligga i min garderob och ta plats?

Summering
Det känns fortfarande bra med köpstopp och jag lär mig mer om mig själv för varje dag. Jag hoppas på att Maj ska bli en månad som jag klarar helt utan minsta fusk, då blir jag stolt över mig själv!