Jag gläntar på dörren till min äldstas rum. Hör att han andas tungt. Han har somnat. Jag går ändå in och kryper upp till honom i hans loftsäng. Lyfter med viss ansträngning undan tyngdtäcket han sover med för att inte snurra runt som en fisk på torra land i sömnen. Kryper nära intill hans varma kropp. Störst av mina barn men fortfarande liten och späd. Nio år, snart tio. Jag bävar inför puberteten och när hans barnkropp inte längre är min att hålla nära närhelst jag behöver det. När fysisk närhet med honom kanske blir svår, det blir känsligt och spänt. Och hans lena mjuka hud förändras. Kommer han fortfarande vilja ligga på min arm ibland? Åh vad jag önskar att det inte gick så fort. Och att jag kunde prioritera honom bättre ibland. Han vill ju gärna att jag ligger hos honom innan han somnar, så vi kan mysa och snacka lite. Men först ska ju lillebror komma till ro, sedan är det syrrans tur. Alla lika mammiga på kvällen. Om store inte har somnat när jag väl kommer in till honom så är det sent. För sent för prat. Men mysa kan man alltid åtminstone.
Jag lägger kinden mot hans rygg som är vänd mot mig. Hör hjärtat slå. Kan inte förstå att just precis det hjärtat skapades inne i min kropp en gång. Det har slagit i takt med mitt. Vi har delat samma blod. Mina andetag gav honom syre.
Jag kan inte förstå hur jag nånsin ska kunna släppa taget. Han har ju varit en del av mig. En del av min kropp. Den tiden vi delade, den kan väl inte sluta vara betydelsefull? Nånsin?
Jag vill alltid vara hans trygghet. Den han vänder sig till. Den han vill ha nära. Någon han vill umgås med, spendera tid med, ha i sitt vardagsliv. Jag delar gärna den rollen med andra, men min största sorg i livet vore att förlora honom. Att som mamma bara vara en person i mängden. Nån man besöker på mors dag. Ringer ibland. Men inte mer än så.
Jag har ju skapat hans hjärta i min kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar