Jobbade idag efter två dagars sjukfrånvaro. Dock hemifrån eftersom min hosta definitivt inte är kontorskompatibel. Och det är typ kaos. Alltså jag vet att det bara är ett par dagar till mensen och att det påverkar min sinnesstämning, men just när det gäller jobbet så är det verkligen inte kul just nu. Massor att göra, och många av sakerna vet jag inte ens HUR jag ska göra för att lösa. Saknar min bästis-kollega som slutade för en månad sen, just nu känner jag mig väldigt ensam.
I övrigt så är det kämpigt med lilleman. Han får såna enorma raseriutbrott flera gånger om dagen, hela familjen är ofantligt trött på detta. Och vi snackar utbrott av sorten ”kasta möbler eller åtminstone förstöra något och helst skada sig själv och/eller andra”. Inget man kan ignorera precis. Jag minns när dottern var liten och hade liknande utbrott, då kunde man ALLTID avsluta dem med att sträcka ut armarna mot henne och ta emot henne i en kram. Hur ledsen eller arg hon än var så ville hon alltid in i ens famn om den erbjöds (vilket dock satt långt in för egen del i vissa konflikter när man bara var SÅ förbannad på henne). Men lillebror vill inte tröstas av någon, men man får heller inte lämna honom för då eskalerar det ännu mer. Dränerande minst sagt.
Ja familjelivet just nu är dränerande. Det är så ofantligt mycket avslutningar och picknickar och lopp och kalas och invigningar och firanden och matcher och cuper att man blir helt matt. Och egentligen är det väl inga problem rent logistiskt, för det mesta får vi ju ihop det även om det blir stressigt ibland, men det tar energi från mig att vara social i nya sammanhang kväll efter kväll. Kallprata om saker man egentligen inte bryr sig så mkt om, komma ihåg namn på folk man träffat två gånger innan, para ihop rätt barn med rätt förälder, komma i tid och ha med en lagom kreativ picnic eftersom det knappast blir nån annan mat den kvällen. Men det känns att allt den här betyder mycket för barnen, att det ändå är värt det och att de faktiskt uppskattar att de får känna att de är delaktiga och är med på de roliga sakerna som händer omkring dom. De flesta iallafall, ibland krockar det ju och då får det ju vara så.
I helgen ska vi dock resa iväg, vi har hyrt ett ställe med min syster och hennes familj och våra föräldrar. Umgås, laga och äta god mat, spela spel och göra nån utflykt. Några av oss ska på turridning vilket jag ser jättemycket fram emot eftersom det var nästan tio år sedan jag satt på en häst senast, och att rida i skogen är ju det härligaste som finns. (Aningen trist och omständigt bara att det tajmar in min beräknade första mensdag. Adrig kan man få vara riktigt glad…) Det blir första gången vi träffar pappa en längre tid efter hans hjärtinfarkt också vilket jag är lite nervös över. Hoppas alla ska få må bra den här helgen. Och vara vänner. Det är jag som bokat in allt detta och jag kommer inte orka med om nån klagar på stället/aktiviteterna/maten eller nåt annat heller för den delen. Jag gör mitt bästa med den energi jag har okej. Bara låt det få vara tillräckligt nu tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar