Krasslig

Barnens baciller från förra veckan hoppade såklart över till mig, så idag har jag varit sjuk från jobbet. Ganska ovanligt för att vara mig, om jag är sjuk så brukar jag iallafall försöka jobba undan nån timme, men idag har jag bara inte orkat. Är så trött, förkyld och hängig, men mår ändå bättre nu är i morse. Det har varit långhelg också ju, och vi har maxat den trots att jag känt ett par dagar att förkylningen varit på gång. Men med lite nässpray och panodil fixade jag både en halvdag på Kullaberg i lördags och sen gymnastiktävling och grann-häng igår. Däremot var fredagen rejält skakig, jag och mannen skulle på musikal och även äta en bit innan dess. När vi är på väg till restaurangen känner jag hur jag börjar må lite konstigt, och den känslan ger inte med sig. Lite yr, illamående, torr i munnen, stressad, spänd. Att det är jättemycket folk överallt hjälper inte till. Jag lyckas dock identifiera att det mest sannolikt är ännu en panikångestattack. Det var längesen jag hade det under en längre period, flera år sen. Men nu är det nog andra eller tredje gången på ganska kort tid. Och den här gången satt obehagskänslan i flera timmar, nästan ända tills föreställningen var slut. Men jag klarade det iallafall utan att ge upp och åka hem tidigare. 

Jag tar det på allvar, att panikångesten är tillbaka och att jag blir sjuk så här med den enorma trötthet jag känt denna gång. Jag ska prioritera sömn och vila nu framöver, och även minimera alkoholintaget. Har faktiskt också funderingar på att testa att gå i terapi en period för att få ur mig lite tankar och kanske få med mig verktyg för att hantera vardagen bättre. 

Det kommer bli bra. Det är snart sommar. Jag ska verkligen försöka hålla nere förväntningarna och aktivitetsnivån den här semestern. Wish me luck. 

Hatar Vob

 Det är inte mycket som krävs för att man ska halka ner i det där djupa mörka (fiktiva) hålet. Ett par nätter med för lite och väldigt upphackad sömn, förkylda barn med tendens till både öron- och ögoninflammation, en bortrest sambo, deadlines och utmaningar på jobbet (som får ske via teams med gapande ungar i bakgrunden), hyperaktiva understimulerade barn, ösregn, mängder med matsvinn i form av halvätna portioner varenda måltid, hundra miljoner frågor av karaktären ”mamma rimmar flubub och gnubub?.”, träningsvärken from hell och ett besked om att man inte gick vidare i rekryteringsprocessen efter första intervjun till ett jobb jag verkligen ville ha. Där har ni min vecka. 

Väldigt trött, väldigt stressad, begynnande pms. Har smygätit både nutella och dotterns överblivna lördagsgodis idag. Kompenserade dock med en bra lunch så känner mig inte helt misslyckad. Och även om det har varit skitjobbigt så har jag lyckats genomföra hela min arbetsdag idag, inklusive två timmars coachingmöte (där jag är coach) utan större fadäser. En kollega blev vittne till en katt-å-råtta-jakt i mitt arbetsrum med hatiska inslag och en hel del våld, men det kändes som att hon blev mer imponerad än besvärad av den incidenten.

Hur som helst. Jag känner att det är dags att inta sängen nu väldigt snart, innan jag ger mig på mandelmassan längst bak i skafferilådan i ren desperation…

Ett inlägg åtminstone

 Oroar mig för barnen. Alltid denna oro. De är lite förkylda. Dottern är riktigt hängig mellan varven. Håglös. Men ingen feber. Sover oroligt. Vilar mycket. Jag är som en hök, bevakar minsta beteende som känns ovanligt. Försöker känna deras känslor fast jag vet att det ju inte går. 

Själv mår jag ändå ganska bra just nu, bortsett från träningsvärken från helvetet och försommarstressen man aldrig lyckas undvika. En del av barnens aktiviteter har slutat för terminen nu men stressen ligger kvar, jag känner det som att jag glömt något och måste kolla kalendern hela tiden. Men jag kommer ändå på mig själv med att känna mig genuint lycklig emellanåt, främst när jag tänker på alla människor omkring mig som ser mig, sprider energi, bryr sig, ger nya intryck och perspektiv. Mina grannfamiljer som är som en extended family, enkelt umgänge där jag verkligen kan slappna av. De har min rygg. De har mina barn. Och tvärtom. Mina kollegor som jag just nu håller på att lära känna och som ger så mycket bra insikter, tankar och inte minst skratt. Vi har en härlig jargong. Jag är verkligen glad över att pandemin är på väg bort och att kunna vara på kontoret igen. 

Relationen till min egen familj är väl den som är mest skör. Mina föräldrar börjar bli skruttiga. Borde ägna dem mer tid, men får inte riktigt känslan av att de vill det. Hörs inte av så mycket med min syster och hennes familj, virrig på väldigt olika platser i livet. Och på mannens sida…ja det är som det är. De är ju liksom trevliga, men där är ingen som jag direkt njuter av att spendera tid med. Tänk vilken dröm det hade varit, att ha nära släkt som man verkligen klickar med. Jaja. Man får de man får, är väl bara att gilla läget. 

Vet inte riktigt vart jag ville komma med detta. Men det blev ett inlägg åtminstone. 

Slutar livmodern nånsin längta?

Jag har tre barn. Brukar säga att de är min förrätt, huvudrätt och dessert. Förrätten fick mig att inse hur hungrig jag var. En riktig aptitretare som väckte kärleken till barn och moderskapet. Huvudrätten adderade ännu en dimension. Plötsligt var det en individ och så en individ till, men också en duo. Och jag som själv är sladdbarn fick uppleva syskonkärlek (och konflikter) på nära håll. Men huvudrätten gjorde mig också ganska mätt. Jag visste att jag ville ha en dessert också, men hade lovat mig själv att det inte skulle ske förrän suget fanns där. Efter första barnet kände jag nästan redan på förlossningen att det här måste jag uppleva igen. Efter andra barnet tog det drygt två år innan  ett litet sug efter ännu en graviditet och bebis kom, och då agerade jag blixtsnabbt av rädsla för att känslan skulle försvinna igen. Jag kan definitivt erkänna att beslutet att det var dags att försöka bli gravid igen var helt och hållet mitt. Jag fiskade väl lite efter hur mannens inställning var, men när han inte sa absolut nej så tolkade jag det som att det bara vara att tuta och köra. Tut tut. 

Att vara gravid med en trea var underbart. Jobbigt såklart, trött och illamående, men mest av allt lugn och trygg och längtande och förväntansfull. Förlossningen var snabb och lätt. Första halvåret var det lyckligaste i mitt liv. Sen tog smekmånaden lite grann slut och föräldrarskapet blev väldigt krävande, trots att jag var hemma ett helt år till. Men jag blev sliten, trött och otroligt stressad. Man kan säga att den där desserten gjorde mig rejält proppmätt på allt vad barn och graviditeter heter. 

Nu är minstingen 3,5 och den värsta tiden är definitivt över. Jag börjar hitta tillbaks till mig själv igen och är så glad över det. Men det är också nya utmaningar i att hålla ihop familjen, de äldre barnen är mer självständiga, deras aktiviteter tar mycket tid och de vill gärna leka med kompisar också. När det tidigare var så enkelt att bara fixa en ny liten fika och ta med den till en lekplats för att få kvalitetstid tillsammans med alla tre, så är det svårare nu. Just den aktiviteten kan fortfarande funka ibland, men inte länge till tror jag. Och då krävs det en massiv insats från mig när det gäller att utföra diverse bollaktiviteter med storkillen, annars vill han hem ganska snabbt. Det är med att sörpla kaffe på en bänk- those days are gone, hehe. 

Ja, så barnen blir större och till 90% tycker jag att det är skönt och bra. Men det är ju det där med att bebistiden så definitivt är slut som samtidigt känns lite konstigt. Vemodigt. Vetskapen om att aldrig mer vara gravid. Amma. Vara hela världen för en liten varelse. Och när vänner omkring fortfarande faktiskt får barn och avslöjar graviditeter så väcks tankarna till liv igen. ”Tänk om”. ”En liten fyra”. ”En bebis för hela familjen att gulla med”. Ja livmodern och hjärtat vill definitivt. Men resten av kroppen, och framför allt hjärnan, säger ändå nej. Det blir inga fler barn skapade i den här kroppen, den har fyllt sitt syfte nu. ❤️❤️❤️

Ljuden på ett hemmakontor

Fågelsång. Dammsugarljud. Datasurr. Kurrande mage. Gasande bil. Lövblås. Kylskåpsbrum. Djupa suckar. Epostpling. Och en miljon snattande tankar i huvudet.