Söndag. Har nog haft en av de mest intensiva veckorna i mitt liv. Var på 40-års fest förra lördagen och det känns som en månad sen konstaterade jag när jag träffade på en vän idag som också var på festen. Så vad har hänt i veckan? Jo, först och främst så var jag ju gräsänka måndag till fredag. Vanligtvis när E reser så är han inte borta en hel vecka, så det var kännbart den här gången. Alltså det gick bra, men det är ju verkligen ett extra stresspåslag att ensam behöva ha koll på allt som gäller tre barn. Läxor, fruktlådor, gympakläder, logistik kring hämt och lämn på aktiviteter (speciellt när den familjen man redan bestämt en plan med blir magsjuka), klädkonflikter på morgonen, snyta näsor, torka rumpor, hitta telefoner, nappar, laddare, osv, natta och läsa bok, diskutera skärmtid, fixa frukost, mellis och middagar, diska, tvätta, plocka undan, leta fram regnkläder när det öser ner, komma ihåg att torka dyblöta skor, och inte minst vara bollplank för allas känslor och funderingar. Ja, alltså detta gör ju alla föräldrar, jag vet. Men jag är inte van vid att göra det ensam en hel vecka. Till saken hör också att det är jäkligt tufft på jobbet just nu. Mycket som händer, stora förändringar och tyvärr mest negativa saker för min del. En uppförsbacke kan man säga. Addera till allt detta också att min pappa fick en hjärtinfarkt i tisdags. Det gick bra, han opererades och var ett par dagar på sjukhus men är nu hemma och mår bra, men alltså, att hantera den ångesten och ovissheten ovanpå alltihop, ja det var…utmanande.
Sen avslutades veckan med att det var disco för alla lågstadieelever i byn och de var ruskigt taggade eftersom det ju är första discot efter pandemin. Och eftersom jag trodde att E skulle vara hemma tills discot började så erbjöd jag mig att följa med dottern och hennes kompisar och stanna kvar på stället, men så kom han ju inte hem förrän senare så jag fick snällt ta med lillebror också och sitta av de där två och en halva timmarna i en ljudnivå som inte var av denna värld. Han var ju överlycklig över att få gå på disco med de stora barnen, men helt optimalt kändes det inte för min del. Storebror fick dock klara sig själv med sina kompisar när det var hans tur, och E hann hem för att hämta honom. Sen stupade vi i säng för att orka med en späckad helg med diverse aktiviteter, idrotter, träningar och matcher. Och ja en del grejer hann vi med, innan storebror kräktes i hallen strax efter lunch trots att jag frågat honom femtioelva gånger om han verkligen mådde bra för han såg blek ut. men nädå , han mådde bra sa han. Tills han uppenbarligen inte gjorde det. Men SÅ glad jag ändå var att E var hemma nu. Hade varit tufft att rodda en magsjuka också på egen hand.
Så ja, var är vi nu? Det är söndag, Storebror har piggnat till rejält och kommit igång med mat och sådär igen så det verkar bara ha varit en mild omgång. håller tummarna att vi andra klarar oss. Får väl ge det en eller två nätter till innan jag kan slappna av riktigt. Och min planerade tur till päronen i början på veckan för att träffa pappa får skjutas fram. Skulle aldrig förlåta mig om jag gav dem magsjuka nu. Dessutom är jag så innerligt trött. Jag vet helt ärligt inte om jag klarar av att jobba i morgon, så vab blir jättebra för min del, även om barnet i fråga klarar sig bra på egen hand. Jag har vilat nästan hela dagen idag men är ändå förlamande trött. Gråtfärdigt trött. Helt dränerad. Det känns som att jag skulle kunna sova i en vecka. Påskledigheten kommer lägligt, här ska inte göras många knop kan jag säga. Men tror ändå kanske inte tröttheten kommer att försvinna med enbart vila. Jaja, det får vi ta sen. Nu ska jag först bara ta mig förbi ett par dagars potentiell inkubationstid med maginnehållet på insidan. Wish me luck!
