Ändå helt okej

Igår hände det. Ett sånt där magiskt tillfälle, när vardagen faktiskt känns helt okej. Efter en dag med möten back-to-back var jag ganska "mör i päran" som man säger här i söder. Och det var barnen med. Så de fick äta pannkakor till mellis (färdigköpta och med utgånget bäst-före datum men de var nöjda ändå) och sen titta på tv. Pappan och storebror åkte på fotbollsträning. Jag tog mig ett glas rött (!), satte på jazz i bakgrunden och började rulla köttbullar. Hann rulla nästan en hel plåt innan lillebror kom och härjade och ville ha uppmärksamhet. Men då var jag så lugn av jazzen och vinet att det inte gjorde något.

Och idag är det torsdag, fast som en fredag. Jag jobbar hemifrån i sakta mak, fortfarande trött efter gårdagen (och en allt för tidig morgon). Det är verkligen inte bara att börja jobba igen som om inget hänt. Det är en omställning. En ny livsstil att anpassa sig till. Men faktiskt så gillar jag det nu. Jag har kommit in bättre i allt, och fått lite mer konkreta uppgifter. Det är skönt att jobba hemifrån och inte översköljas av intryck från människor överallt, det gör att man sparar lite energi och enklare kan hålla fokus. Men att jobba 75%, alltså sex timmar om dagen, det är faktiskt en utmaning. Speciellt när alla runt omkring jobbar heltid. När mötena är slut har de tid att sammanfatta, researcha, bocka av saker på att-göra listorna. Det har inte jag. Jag måste bli bättre på att lägga in luckor, men samtidigt känns det svårt nu i början. Vem är jag att komma och ställa krav liksom. Och så brottas jag med meningsfullheten i det jag gör. Vad är implementeringen av nya IT system och organisationsförändringar gentemot att arbeta med att ta hand om barn, gamla och sjuka? Borde jag inte bidra till vår värld med något mer givande? Jag vet ju egentligen svaret på den frågan, men så kommer lönen och tvivlen avtar i några dagar. Jag är ägd, det kan jag erkänna. Och just nu finns inte energin eller tiden till att ta några livsomvälvande beslut. Jag har lovat mig själv att sitta still i båten något år till. Men grubbla, det kommer jag nog fortsätta med.

Ett rövigt inlägg

Fredag. Dags att summera veckan.

• Inskolning är röv. Att börja sin arbetsdag med fulgråt är inte värdigt. Tur att man jobbar hemifrån. 

• Corona är också röv. (Borde heta Coröva om du frågar mig.) Framförallt när den gör att personalen man lärt känna under första två veckornas inskolning nu är ersatta av vikarier lagom till vecka tre (ja ALLA i ordinarie personalen är sjuka). Leder högst sannolikt till att fulgråtsmängden från både barn och moder ökar med typ 7000%.
  
• Frågan "hur känns det att börja jobba igen då?" är så jävla tjatig. Det känns röv. Ännu mer rövigt "i dessa tider" när man inte ens får träffa sina kollegor. Är inte det uppenbart?  
  
• En annan röv jag börjat fundera på är min egen. Är detta året jag tar mig samman och håller igen lite under våren så jag kommer i mina pre-3-graviditeter-sommarkläder igen? Om inte så får jag nog ge upp dem nu. Man blir ju bara deppig. Röv-deppig. 

Lördag. Ett litet andningshål i en stressig vecka?

• Började dagen med att berätta för största barnet att vi ska på utflykt till skogen idag. Han började sin dag med att tydligt deklarera att det var en dålig ide om inte skogen är i vår trädgård. Han ville vara HEMMA. Punkt slut. Efter att jag först blev sur för att ungen inte uppskattade att man försöker anstränga sig lite så började jag lirka kring denna otroliga beslutsamhet för att vara hemma hela dagen. Det visade sig till slut att han var rädd att bli smittad av Corona för då får han inte gå till skolan på jättelänge. Han älskar skolan. Och så fick jag ännu en anledning att avsky röv-coronan som tydigen skrämmer mina barn nu också.
• Vi åker på utflykt till slut iallafall. Tar med stormkök och smet till pösplättar/krabbelurer. Ambitiöst så det förslår. Inser när vi kommer till skogen att jag glömt tändstickor, så halva ligan får vända och åka och köpa det. Vi går lite vilse och kringelikrokigt. Barnen blir hungriga efter en kvart. Irritationen är tjock i luften och de kvävda svordomarna överröstar all vacker fågelsång. Tillslut hittar vi ett bra ställe vid vattnet. Börjar fixa plättar. Bebisen sover som tur är, så lite lugn får vi. Stora barnet plumsar i dammen med båda fötterna. Fodrade vinterskor. Shlafs shlafs säger det. Extrastövlarna jag tog med är två nummer för små. Men plättarna blir goda. Iallafall den halva som blev över till mig. Note to self: gör dubbel sats smet nästa gång. 
   
• Kvällen fortlöper hemma sen med tacos. Inget av våra barn gillar tacos men vi tvingar dem att äta det ibland för vi vuxna gillar det. En aningen gnällig måltid alltså, med många nachos som muta. Sen kollar barnen på film tills det är alldeles för sent, och jag går ut med bebisen i vagnen så han ska somna. Får gå en lång runda, och när jag är nästan hemma och han har somnat och jag ska stoppa om honom så märker jag att han har tagit av sig mössan och slängt iväg den nånstans under promenaden. Vänder och går heeela vägen tillbaka i ren irritation. Hittar inte mössan.
  
• När alla sover tar jag ett glas vin och kollar på en dokumentär om sociala medier och vilket skit det är. Upplyftande lördagsunderhållning.  

Men söndagen då, den blev väl bra?

• Får lite sovmorgon. Det är bra. Även om sovmorgon nuförtiden inte innebär att man sover länge utan snarare att man inte behöver gå upp när man vaknar första gången vid 05.40 av något barn. Inte heller vid 06.20 eller 07.00. Faktiskt låg jag kvar till halv åtta i morse. Dock med två av tre barn hos mig så det var väl inte helt avslappnat. Men ändå. Och sen fick jag duscha ostört innan frukost! Det var nästan det bästa på hela dagen. 
• När mannen var och tränade gjorde jag och dottern rabarberpaj. Det gick riktigt bra, vanligtvis är det ju kaos att baka med småbarn (lillebror var också med) men denna gången gick det som sagt bra. Och blev gott. Och så är det en go känsla att ha bakat med årets första trädgårdsrabarber. Är inte det ett vårtecken så heter jag leif-arne. 
• Sen blev det mest försök till fix resten av dagen. Tvätt. Dammsugning. Utbyte av mössor mot kepsar i barnens lådor. Matlagning. Simskola på kvällen för de stora. Lång nattningspromenad med den lille som inte ville sova som vanligt. Men vet ni vad!? Jag hittade iallafall mössan.
  Man får vara glad för det lilla. I dessa tider. 

Om att släppa taget

Så började jag jobba igen "på riktigt". Hundra glömda passwords och nya IT verktyg att lära sig "by doing" så att säga. Det är ju inte precis så att nån kan visa när man sitter hemma och jobbar. Och det är så förbenat tråkigt. Efter två dagar känner jag mig helt rastlös, uttråkad, irriterad, nedstämd, bortglömd, frustrerad och apatisk. Jag har inget konkret att göra samtidigt som jag har huvudet fullt av inbillade förväntningar på mig för nu har jag ju börjat jobba. Nu ska jag göra saker och få lön i utbyte. Men vad är det jag ska göra?

Det är så mycket i mitt liv som skaver. Som behöver rensas ut och ge plats och luft för nytt. Samtidigt som jag är så himla kass på allt sånt. Blev helt upprörd när jag insåg att alla mina gamla mail försvann i samband med att vi nu fått nya mailadresser på jobbet. Vissa hade jag sparat sen jag började på företaget för tio år sen. Och sen upptäckte jag att vissa sidor på intranätet som jag skapat nu är borta. Det var troligtvis ingen som använde dem, men det kändes ändå surt att de bara plockats bort utan min vetskap. Och det är det jag menar. Ingen kollade på infon på de här sidorna. Jag läser inte mail som är åtta år gamla. Ändå kan jag inte släppa taget om sånt, och det äter ju upp mig inifrån. Häromdagen satt jag i säkert en timme och bara tänkte på min gamla högstadieskola som nu är riven. Jag föreställde mig hur jag gick igenom korridorerna, vilka lärare som var i vilka klassrum, vilka kompisar som hade sina skåp var. Jag älskade att gå på högstadiet. Det var nog min lyckligaste tid faktiskt. En sån bra blandning mellan trygghet och äventyr. Jag hade massor med vänner och aktiviteter, det gick bra i skolan, jag träffade kärleken. Framtidstron var på topp, allt var möjligt. Och så är byggnaden där en stor del av allt detta inträffade nu borta. Bara gräsmatta kvar. Så himla sorgligt. Men, hur blir man en sån som släpper taget då?

Kanske blir 2020 året då jag gör mig av med allt som skaver. Året då bägaren verkligen rinner över och jag får nog. Både av sånt som skaver rent fysiskt som för små kläder och skor som jag hoppas komma i nån gång (skor liksom, hallå vad tror jag?), men också sånt som är större och handlar om relationer, jobb, fritid osv. Jag hoppas det. Jag vill det. Men det kräver mod. Mycket mod. Puh. Får se om jag klarar det.

Om allt som händer i April, trots att allt står still

April 2020, månaden då:

• ...min dotter plockade bort stödhjulen och plötsligt kunde cykla
  
• ...mitt yngsta barn började på förskola. Det känns ok. Vi är nog så redo som man kan vara.
  
• ...mitt äldsta barn blev introducerat för tv spelens magiska värld via pappans gamla playstation som jag trott att vi spelat sönder där vid millenieskiftet. Nostalgi på hög nivå. Grafik på låg nivå. Så kan man nog bäst sammanfatta det. Och sonen- han är totalt såld.
  
• ...mitt äldsta barn även blev introducerat för Pokémon go. Och givetvis blev totalt fast även i detta. Och det är verkligen svårt som förälder här, för samtidigt som man inte vill att ens barn bara ska "hålla på med skärmar" så är det ju roliga grejer! Det tycker man ju själv! Och vi umgås ju och engagerar oss kring detta tillsammans, faktum är att vi har aldrig varit på så många kvällspromenader med olika konstellationer av familjemedlemmar. Så än så länge är jag positiv. Men vi provar oss fram här i föräldrardjungeln, hehe.
  
• ...jag började jobba igen, fast nu på distans, i värsta corona pandemi tiderna. Än så länge har jag inte kommit in i det alls, får följa upp med bättre utvärdering så småningom.
  
• ...jag för första gången sedan jag flyttade hemifrån faktiskt saknade att få träffa mina föräldrar. Men vi har iallafall facetimeat för första gången nu för nån dag sen! På min mammas request!
  
• ...en liten hemlig påskhare flyttade in till oss några dagar och hittade på bus. Så underbart det är att se förundran över detta i små barns ögon, små barn som tar detta konceptet till sig helhjärtat och hittar logiska förklaringar till allt som kanske är lite märkligt med att just en kanin flyttar in och gör bus. Och skriver brev. På datorn.
  
• ...jag troligtvis slutar dricka kaffe. Varför? Well, jag köper teorin om att kaffe är flytande stress. .Jag vet att det finns positiva effekter också av kaffe, därför kanske jag kommer fortsätta med en kopp om dagen. Men troligtvis inte varje dag. Helt ärligt- jag gillar inte ens kaffe särskilt mycket.
  
• ...man kanske kommer kunna säga att jag börjat träna igen. Har iallafall hittills (den 9:e) rivit av två hemmaträningspass i trädgården och bokat in mig på nåt pass på Friskis i morgon som verkar jättejobbigt men kul.
  
• ...jag ser extremt mycket fram emot att börja få lön igen. Inte för att shoppa (daaa), men för att mentalt få känna att jag kan bygga på mitt sparande igen och inte bara nalla lite här och lite där.
  
• ...jag slutade läsa/lyssna/titta på nyheter. Igen. Började i samband med corona såklart, det gjorde ju "alla". Men alltså jag klarar inte det. Blir koko. Vet inte vad jag ska göra med all negativ information.
  
• ...jag i hemlighet njuter av att nästan alla barnens aktiviteter är inställda. Man kan ligga och dra sig (ja bortsett från den där ettåringen då) på helgmorgnarna utan någon tid att passa. Kompisarnas aktiviteter är också inställda så det finns oftast någon att leka med. Inga timmar att "sitta av" jämte andra föräldrar som man måste (?) kallprata med. Inte en massa planerande för att få till lunch och mellanmål på rätt tider i "schemat". Visst, det är bra och kul med sport och sådär, men vi har haft lite för många aktiviteter för våra barn det är tydligt nu, och det kommer bli ändring på det till hösten- corona eller ej.  

Men nu är det kväll, ja till och med natt, och jag måste krypa till kojs för jag ska ju träna i morgon. Om jag inte avbokar. Den som lever får se!
 

Om nuet och framtiden

Mitt humör är verkligen nån sorts varannandags variant just nu. Igår var jag så deppig och ledsen att jag tänkte att det nog skulle ta lång tid att bli glad igen, kanske har jag till och med hamnat i en sån där 40-års kris? Men idag har jag varit glad igen. Känt mig tillfreds och nöjd och hoppfull. Och återigen kan jag bara konstatera att de basala behoven frisk luft & solsken, sex, riktigt god mat, en stunds egentid utan krav på nån som helst prestation, träning och att umgås med familjen utan bråk- ja där har vi nycklarna till välmående. Kan låta enkelt när man räknar upp dem sådär, men en vanlig dag i mitt liv just nu är det inte många av de kriterierna som uppfylls tyvärr. Vissa kan jag absolut själv styra över och åtgärda med disciplin och bra planering. Andra är jag totalt maktlös inför. Men jag får väl satsa på att få till det jag kan och hålla tummarna för att resten ska inträffa lite oftare. Det sägs ju att man får det man önskar, lagen om attraktion och yada yada. Let's hope so.

För övrigt har detta varit minsta barnets första dag på egen hand på förskolan. Vilken milstolpe! Och jag tyckte faktiskt mest att det var skönt att lämna honom där en stund. Jag har insett att vi är nog där nu, att det är dags att börja släppa taget om varann lite grann. Både sorgligt och glädjande på samma gång. Man kan ju inte stoppa tiden, han är inte min bebis för alltid. Men det känns väldigt skönt att han har fått vara hemma ganska mnga månader mer än vad hans syskon fick när de var små. Både han och jag är mer redo än vad det känts som de andra gångerna. Man lär av sina erfarenheter som tur är. Och även om det såklart känns konstigt att lämna honom på ett än så länge ganska främmande ställe så har jag fått förtroende för personalen, de andra barnen är jättemysiga, min lillkille har kul och får utlopp för massor av all sin energi i den nya miljön. Visst hade han visat sitt humör under dagen, men han var glad när jag gick och glad när jag kom och det bådar gott tycker jag.

Jag börjar också landa lite mer i att jag ska börja jobba "på riktigt" i nästa vecka. Det känns ju iallafall mer görbart nu när jag vet att jag kommer ha ett antal timmar på mig när jag inte har något barn att ha koll på. Även om bara det i sig är en konstig känsla. Jag kommer nog spana efter vagnen med ett sovande barn i i tradgården mer än en gång innan jag inser att "just det, han är ju på förskolan". Och jag känner lite mer framtidspepp, märkligt nog i dessa tider. För nu, efter att barnafödandet och föräldraredigheterna är klara, så kan jag på riktigt börja resan mot att hitta min plats även i yrkeslivet. Vad kan jag, vad vill jag kunna, vad ger mig energi, var behövs jag? Nu kan jag vara långsiktig. Sträva mot något helhjärtat. Lyfta blicken. Jag vet att det blir svåra tider i samhället rent ekonomiskt framöver, men av någon anledning skrämmer det inte mig. Jag har många år kvar att arbeta, att bidra, och jag vill verkligen hitta min plats där jag verkligen trivs och kommer till min rätt innan de åren är slut. Det är mitt mål och min drivkraft.

I'm blue

Tänk, nu är det helt plötsligt ändå så, som jag skrev om häromdagen; jag är ensam hemma. Inget barn och ingen man någonstans. Jag har varit på jobbet och hämtat min dator, och nu ska jag försöka komma på vad det var jag jobbade med för 1,5 år sen ungefär. Det är tyst. Kaffet är varmt. Jag kan äta godis utan att gömma det.

Men det känns inte så himla bra ändå, det här med att vara själv. Överlag så känns den här separationen från min lilla bebis inte alls bra. Ja, han är skitjobbig att ha att göra med just nu med mer eller mindre konstanta utbrott, men han är ju samtidigt en del av mig, nästan som en kroppsdel, och han fattas mig när vi är ifrån varann. Vi har mer eller mindre suttit ihop dygnet runt i 18 månader, om det inte kändes konstigt att ändra på det så vore nog något fel. Jag vet att det kommer kännas bättre om ett tag, att han kommer få kul på förskolan som för övrigt verkar jättebra, men just nu är jag ledsen. Min bebis...

Och så Corona-möget på det. Var ju som sagt på kontoret idag. 32 personer var incheckade. Det brukar vara flera hundra. Tyst och tomt och öde. Det känns mycket märkligt att försöka komma in i något sammanhang när det är så här. Jag har ny chef och nya kollegor. Vi kan inte ens lära känna varann över en lunch. Men jag får väl försöka, göra mitt bästa, även om motivationen inte är på topp.

Och så vet jag inte om jag börjar känna mig lite sjuk? Undrar hur många procent av befolkningen som känt av inbillningssymptom i dessa tider. Jag är glad att jag inte jobbar inom vården, fatta vilket ansvar man ändå har för att veeeerkligen känna efter om man inte är lite snorig ändå? Just nu har jag ont i halsen. Eller har jag det? Tänk att det ens är något man kan vara osäker på, man vet väl om man har ont eller inte? Fast nä, jag är inte säker. Suck.