Den här sommaren alltså. Så lång och så snabb. Alla känslor, varje dag. Det är så intensivt med små barn, men jag vill aldrig att de ska bli stora. Jag vill aldrig förlora dem. Jag försöker se fram emot saker man gör med stora barn, men vemodet tränger igenom. Jag sover tätt ihop med min yngsta som kommer över till vår säng varje natt. Väcker mig med orden ”mamma du är världens myyysigaste”, tätt följt av ”kan vi gå opp nu” alternativt ”jag fes”. Och inte ens det där jobbiga och tramsiga kan jag få nog av. Jag nattar oftast alla tre barnen, och helst var för sig om jag får välja. Fruktansvärt tidskrävande, men vad kan jag bättre använda min tid till? Att ha en blond kalufs på min arm, en röst som säger ”mamma kan du sjunga?”, få lyssna till deras tankar och funderingar om nuet och framtiden, ja det är värt allt för mig. Jag vet att den här tiden snart är förbi, och jag har genom hela mitt liv haft så svårt för att ta vara på och uppskatta den livsfas jag varit i precis då. Den här gången tänker jag inte göra det. Det kommer inte alltid vara så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar