Jag har börjat i terapi. Inte en dag för tidigt, det var tydligt. Tror jag satt tre minuter i fåtöljen hos denna helt okända människa som nu är min terapeut, innan jag bröt ihop och sen grät jag mig mer eller mindre igenom 45 minuters samtal. Det var komplett omöjligt att hålla tillbaka och det är ju därför jag är där, för att jag inte orkar hålla tillbaka mer.
Jag fick många nya insikter bara av detta första samtalet, och jag har märkt nu efteråt att mina tankeloopar som brukar se likadana ut och mala runt runt, de har fått nya vägar och riktningar. Det har liksom lossnat. En mycket skön känsla. Och så var det förvånansvärt skönt att få vara ledsen och bli bekräftad av någon att det är okej. Inte gråta i smyg, ensam. Inte bli tröstad eller uppmuntrad. Bara få vara i känslan och vara ledsen. Släppa fram det. Det var lite som en ventil som öppnades och inte direkt går att stänga nu, för jag har flera gånger efteråt börjat gråta igen, det är precis som att de känslorna ligger närmare till hands nu.
Jag har en rejäl uppförsbacke att ta mig an nu i höst, men jag är motiverad och väldigt glad att jag hittat någon som kan gå bredvid mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar