Jag är ensam hemma med minsta barnet som sover. Snubben åkte och handlade och tog med sig storbarnen. "Så du kan få något gjort" sa han. Jag vill gråta. Jag har ju bara gjort och gjort och gjort de senaste veckorna känns det som. Jag är trött i både huvudet och kroppen. Full av socker och skräpmat, dålig sömn och för lite rörelse. Har roddat ett bröllop och två sexårskalas de senaste åtta dagarna. Inte själv såklart, men mycket fix har jag gjort. Och igår insåg jag att lilleman har gett mig tinnitus på höger öra. Jag har alltid varit rädd för att drabbas av det. Tyckt att det verkar så himla himla jobbigt. Och ja, nu får jag nog lära mig leva med det. Trots att jag har hörselkåpor på mig när jag byter blöja (ja det är sanning) och försöker undvika skrik, men det går ju inte med en ofärutsägbar bebis. Funderar nu på om jag ska fortsätta att alltid bära honom på höger sida som jag gör nu (och där jag börjat pajja höften också) eller om jag ska bära mer med vänster och riskera att få tinnitus även på det örat? Vilka problem man har va. Det trodde man inte när man var tjugo, att ett sånt här resonemang ens existerade.
Men åter till "du kan få något gjort". Den stressen alltså. När man har chansen. Kan välja fritt. Ska jag vila? Röja köket? Läsa en bok? Hänga tvätt? Dammsuga? Ta en dusch? Träna? Så många möjligheter. Det brukar sluta med att lagom tills man har bestämt sig så vaknar bebisen. Eller så bestämmer man sig för att vila, och ligger med maxpuls och blundar och tänker på allt man egentligen "borde" göra istället. Ytterst vilsamt. Nej.
Men jag introducerade ett nytt tänk för min son igår, som jag faktiskt blev lite förvånad över själv. Han sa att han aldrig ville bli vuxen. Då sa jag att det är kul att vara vuxen. Att man ska vara glad för alla sina åldrar, alla sina dagar i livet man får. Att man ska försöka leva det livet som passar bäst för just den ålder man är i nu. Var sak har sin tid. Så när man är sex år finns det saker man kan och vill göra som man inte kunde när man var tre, och inte kommer vilja göra när man är tio. Då ska man passa på att hitta de sakerna och göra dem, just när man är sex år. Och samma tänk när man blir tio, tretton, sjutton, osv. Leva i sin ålder, på sitt sätt. Det kan ju såklart vara olika för olika sexåringar, men det spelar ju mindre roll. Det viktiga är att man hittar sin grej, inte försöker vara kvar i något gammalt och inte heller stressar på till något som kommer att passa bättre om några år.
Jag tror jag ska ta mig en funderare och försöka applicera det på mitt eget liv. Vad passar bra i mitt liv som trettiosexåring? Vad ska jag släppa taget om och vad ska jag lugna ner mig med och vänta in? Vad vill och behöver jag göra just nu i livet för att må bra och ha kul? Det får bli söndagens grubbleri.
Över och ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar