söndag 25 augusti 2019

Tankar om stress och att inte räcka till

Jag har ont i hjärtat. Det är något som skaver, men jag vet inte riktigt vad det är ännu. Jag har kommit på mig själv flera gånger under helgen med att fån-le och vara så där genuint lycklig och tacksam över människorna jag har omkring mig och sammanhanget jag lever i. Ändå känns det inte bra, inte när jag är ensam. Då sköljer liksom otillräckligheten över mig. Tröttheten kommer tillsammans med tankarna på allt jag borde ta tag i och allt jag vill göra. Numera också konstant kompanjerat med en ihållande hög ton i höger öra. Tinnitusen märks ju inte av när jag är med andra och pratar eller lyssnar på musik. Men när det bara är jag och tystnaden så är den där. Jag har verkligen inte vant mig, verkligen inte blivit kompis med detta nya interna bihang i huvudet. Jag vet inte om det är det som stressar mig, eller om det är allt annat också, men ironiskt nog så har jag aldrig känt mig så stressad som under denna föräldraledighet, och det skrämmer mig något otroligt. Jag som alltid varit så säker på att jag aldrig skulle kunna gå in i väggen eftersom jag är en ganska så sävlig "låt-gå" personlighet. Tar inte så allvarligt på saker. Nöjer mig med ganska lite. Tävlar aldrig med någon om något. Men nu börjar jag förstå att det inte handlar om det. Inte bara prestationsprinsessor bränner ut sig. Alla kan känna stress, av olika anledningar. För min del är det väldigt stressande att vara lyhörd för tre barns behov samt mina egna (som dock prioriteras ofantligt lågt just nu). Att ha tre små barn som inte riktigt kan sätta ord på hur de mår och känner sig ställer stora krav på föräldrarna. Varför är han ledsen? Har han slagit sig? Är han trött? Hungrig? Frustrerad? Han kan inte berätta. Varför gråter hon? Är det på riktigt eller bara ett dramatiskt spel för gallerierna? Har det hon berättar verkligen hänt eller är det i hennes fantasi? Hon rör sig mellan saga och verklighet flera gånger om dagen och det är inte lätt att hänga med i svängarna. Och han då, varför har han ont i magen? Är han hungrig? Sjuk? Behöver han gå på toaletten? Har någon slagit honom? Varför är han så arg och otrevlig? Har han missförstått något? Vad har hänt? Hur mycket skit ska man behöva ta? När är det okej att säga ifrån och när ska man bara vara trygg och förstående och låta honom hållas? Det är inte lätt att bli stor. Även om man kanske kan berätta hur man mår är det inte säkert att man själv riktigt förstår varför. Eller hur man ska hantera det. Det bara blir liksom.

Ja. Så det är mycket att ha i huvudet, mycket att vara på tårna inför. Och detta parallellt med att man ska handla, tvätta, laga mat, städa, se över garderoberna och uppdatera vid behov, boka klipptider, smörja solcreme, betala terminsavgifter till allehanda aktiviteter, komma ihåg föräldramöten, inte missa matsäck vid utflykten, köpa present till kompisens kalas, ha koll på skolans informations-app, lämna tillbaka biblioteksböcker i tid, se till att familjen äter mer vegetariskt, försöka få barnen att duscha nån gång i bland, inte glömma att lägga nya blöjor i skötväskan, försöka styra upp nappavvänjning, vattna krukväxterna (de som inte redan dött), swisha pengar till en möhippa om nån vecka, trappa ner på sockret och få i sig lite vettig lunch ibland, laga trasig prinsessklänning, hitta borttappade badkläder, plocka äpplena i trädgården och göra mos att frysa in....ja men alltså ni hör ju. Hur orimligt som helst. Jag kan fortsätta i all evinnerlighet. Listan tar aldrig slut. Och allt detta maler runt runt i mitt huvud utan struktur och strategi och skapar en enda stor stress-deg som jag inte vet hur jag ska reda ut. Jag borde träna. Och se till att sova ordentligt. Istället äter jag glass till middag, kollar på de nya avsnitten av Beverly Hills 90210 och slösurfar runt på nån 24-årig influencers instagram. Sen hatar jag mig själv en stund för att jag alltid gör så här, och så går jag och lägger mig och lovar att det inte ska upprepas. Men det gör det.

Är det verkligen så här livet ska vara? Att inte äga sin tid, inte veta hur mycket energi man har kvar till olika saker och därför ge upp tanken om att ens planera in något för man blir bara så besviken. Alltså jag vill inte ha det så här. Det måste väl gå att få till ett liv som känns bra? Där det inte hela tiden känns som att jag ligger steget efter utan faktiskt kan ha lite koll på läget. Det drömmer jag om att få till. Att vara i fas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Mammatankar

 Jag gläntar på dörren till min äldstas rum. Hör att han andas tungt. Han har somnat. Jag går ändå in och kryper upp till honom i hans lofts...