Småbarnsrealism

Den gråaste januarimånaden ever slutar idag, och det har vi firat (?) med en tur till öppna förskolan på kyrkan, jag och mina två minsta. Det var mysigt, och så skönt att leka på ett ställe med (typ) nya leksaker och pyssel, och sen lunchservering efteråt där nån annan lagat mat och tar hand om disken. Sen går man hem med två trötta och mätta barn och kan chilla ett par timmar. Väldigt skönt för en småbarnsmamma.

Idag var det en mormor (?) på öppna förskolan med ett litet barnbarn på kanske tre år, och hon verkade bli väldigt nostalgisk över småbarnsåren. Det händer ju ganska ofta. Och jag kan inte fatta hur man kan glömma vilken slitig jävla tid det också är. Att man kan sitta och fånle över hur mysigt det var och uppmuntra andra till att vara hemma länge för den här tiden går ju så snabbt. Och ja, det är speciellt och mysigt, och framförallt tror jag att det är den nära relationen man har med sina barn när de är små och osjälvständiga som man sen kommer sakna. Men det är fan skittufft att ha små barn också. Som nu den här veckan till exempel, då är jag ensam hemma med mina tre små. Mina dagar handlar i princip endast om logistik, kläder och mat. Upp med alla, plocka fram frukost och äta, klä på sig själv och alla, lämna på skolan, hem, av med kläder, fixa mellanmål, leka, på med kläder igen, ut, leka, in, av med kläder, laga mat och äta lunch, leka, på med kläder igen och hämta på skolan, hem, av med kläder igen, fixa mellanmål och äta, leka (och nu får man styra upp mer pga trötta barn som helst bara vill se tv/ipad), fixa middag och äta, kvällsrutin, sängen. Eventuellt somnar jag också samtidigt som barnen, annars går jag ner och fixar undan kaoset från dagen, varvat med att springa upp och ner för att trösta barn som vaknat. Sen får jag också sova. På helspänn, eftersom det oftast är någon som vaknar. Alltså detta är min vardag. Och det är bara en uppräkning av praktikaliteterna. Sen tillkommer en oändlig ström av konstanta konflikter att ta sig igenom på ett så trevligt sätt som möjlig. Det är faktiskt inte mycket till liv. Kanske ett par dagar i veckan, men inte varje dag. Och jag älskar mina barn, om nu nån trodde annat. Men ska man vara en helt närvarande förälder så upplever iallafall jag att det kräver att man totalt lägger sina egna intressen och önskemål åt sidan största delen av tiden. Och det kan väl vara ok, men återigen, inte varje dag.

Anyway. Det här blev ett sidospår. Och jag har ju samtidigt ångest för att börja jobba igen och missa den här "myyysiga kvalitetstiden" med mina barn, så lite paradoxalt är det ju. Men det är så himla, himla intensivt i livet just nu. Tänk om man kunde portionerat ut det hela lite...