Det är precis som att jag har kunnat slå ifrån mig den annalkande jobbstarten hela tiden med att "det är inte förrän nästa år". Men nu när det inte är nästa år utan i år och om bara ett par månader, då är ångesten total. Och så vill man ju inte ha det. Men jag är så himla, himla orolig över att jag inte ska orka. Jag bara hör överallt omkring mig om människor som går in i väggen och helt enkelt inte mäktar med, och jag är livrädd för att hamna där. Jag blir ju trött av livet som det är nu, hur ska det då bli om man lägger till en massa jobbtimmar också? Och just det där med timmarna är också stressande. Att gå från att vara med sitt barn hela tiden till att han ska vara med någon annan i 6-7 timmar varje dag, kanske ännu mer vissa dagar, ja det känns helt fel i varenda cell. Trots att det är tredje barnet, trots att de andra två klarat sig hur bra som helst på förskola, och trots att jag egentligen tror att jag behöver lite paustid från den där intensiva varelsen. Men man är inte rationell med sånt här. Tanken på att någon annan ska ta hand om honom skär i hjärtat. Separationsångesten är total. Och så jobbångest på det. Kul liv.
Men jag får fokusera på det positiva. Ekonomin. Att få in mer pengar på kontot igen och kunna bygga upp min spar-buffert kommer kännas väldigt skönt. Och att få vara en del av ett annat sammanhang igen, med vuxna människor. Få lite distans till hemmet och nya intryck. Och förhoppningsvis ha lite kul också. Det brukar ju vara ganska kul på jobbet. Det är ju inte så att jag vantrivs. Jag är nog bara lite nervös för hur allt ska bli. Det kan man väl få vara va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar