Häromkvällen var jag på Coop och handlade, sent. Lilleman var med mig och han var på sitt allra mest högljudda humör. Eftersom han klättrar ur vagnen när vi är i affärer och går raka vägen fram till bake-off brödet och tar en tugga av varje bulle han hinner få fatt i, så måste han vara fastspänd när vi handlar. Han gillar inte det så mycket. Milt sagt. Och nu var ju klockan dessutom mycket och han skulle sova direkt vi var klara. Men iallafall, vi handlar, han är högljudd, lyckas få av sig sin ena sko när vi går ut så jag får springa tillbaka genom grindarna vid självscanningen innan de hinner stängas och ja, jag är allmänt svettig. Tittar upp och möter blicken hos en som handlar i en annan kassa. En nostalgisk blick med ett stort leende. Och så säger hon de magiska orden: "Njut!, De går så fort de där åren".
Jag vet att man menar väl. Men det är så konstigt ändå. Glömmer man verkligen hur jobbigt allt är under den här tiden, eller blir det så himla mycket jobbigare sen att denna tiden är som en lugn dröm? Såklart njuter jag av barnkramar och pussar, av skratt och glada barnröster, myset när man får trösta eller sova nära. Och det är kul att se nyfikenheten när man öppnar en bok eller bygger nåt med klossarna. Det är härligt att få känna sig behövd. Men alla de här njutiga stunderna, ja de är faktiskt inte en majoritet av tiden de flesta dagar. Det är många timmar på ett dygn som är fyllda av skrik och gråt där man inte ens får försöka trösta. Konfliktlösning och medling mellan de stora barnen. Mycket frustration och missförstånd. Många klädbyten och berg av tvätt. Ofrivilliga blöjbyten med akrobatiska inslag. En ständig ström av diverse ljud, nu har till exempel storasyster lärt sig vissla och det ägnar hon sig åt ungefär 75% av sin vakna tid. Med start kl 06.00 ungefär. Och varje gång jag förbereder en måltid är en potentiell livsfara eftersom det finns noll konsekvenstänk hos minstingen men väldigt mycket energi och nyfikenhet på ugn, spis, knivar, vattenkranen, och konstiga saker som man definitivt inte ska äta. När maten väl är klar är jag oftast för trött för att själv äta. Mina egna behov är sanslöst lågt prioriterade. Den stund på dagen jag kan kolla lite på tv, scrolla på mobilen, läsa en bok, ta en dusch, ja den stunden kommer inte ens varje dag för ofta somnar jag för natten när jag lägger barnen. Och detta är bara ett konstaterande. Jag klagar inte. Jag har accepterat att det är så här livet är nu och jag vet att det kommer inte vara så för evigt. Men jag förstår ändå inte vad det är jag ska njuta så mycket av nu, och jag tycker det känns sorgligt om det inte finns något att njuta av när barnen blivit större. Såklart blir det annorlunda då. Men jag hoppas mina barn fortfarande vill vara nära, mysa, umgås, läsa, pyssla, osv. Det kan man väl också njuta av? Och jag kommer definitivt njuta av att INTE behöva byta blöjor, lyssna på frustrerad skrik och gråt flera timmar om dagen, leta efter tappade nappar mitt i natten, och torka upp utspilld mjölk och kladdiga märken efter barnhänder i halva huset varenda dag.
Var sak har sin tid. Men säg inte åt mig att njuta. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar