Jag har tre barn. Brukar säga att de är min förrätt, huvudrätt och dessert. Förrätten fick mig att inse hur hungrig jag var. En riktig aptitretare som väckte kärleken till barn och moderskapet. Huvudrätten adderade ännu en dimension. Plötsligt var det en individ och så en individ till, men också en duo. Och jag som själv är sladdbarn fick uppleva syskonkärlek (och konflikter) på nära håll. Men huvudrätten gjorde mig också ganska mätt. Jag visste att jag ville ha en dessert också, men hade lovat mig själv att det inte skulle ske förrän suget fanns där. Efter första barnet kände jag nästan redan på förlossningen att det här måste jag uppleva igen. Efter andra barnet tog det drygt två år innan ett litet sug efter ännu en graviditet och bebis kom, och då agerade jag blixtsnabbt av rädsla för att känslan skulle försvinna igen. Jag kan definitivt erkänna att beslutet att det var dags att försöka bli gravid igen var helt och hållet mitt. Jag fiskade väl lite efter hur mannens inställning var, men när han inte sa absolut nej så tolkade jag det som att det bara vara att tuta och köra. Tut tut.
Att vara gravid med en trea var underbart. Jobbigt såklart, trött och illamående, men mest av allt lugn och trygg och längtande och förväntansfull. Förlossningen var snabb och lätt. Första halvåret var det lyckligaste i mitt liv. Sen tog smekmånaden lite grann slut och föräldrarskapet blev väldigt krävande, trots att jag var hemma ett helt år till. Men jag blev sliten, trött och otroligt stressad. Man kan säga att den där desserten gjorde mig rejält proppmätt på allt vad barn och graviditeter heter.
Nu är minstingen 3,5 och den värsta tiden är definitivt över. Jag börjar hitta tillbaks till mig själv igen och är så glad över det. Men det är också nya utmaningar i att hålla ihop familjen, de äldre barnen är mer självständiga, deras aktiviteter tar mycket tid och de vill gärna leka med kompisar också. När det tidigare var så enkelt att bara fixa en ny liten fika och ta med den till en lekplats för att få kvalitetstid tillsammans med alla tre, så är det svårare nu. Just den aktiviteten kan fortfarande funka ibland, men inte länge till tror jag. Och då krävs det en massiv insats från mig när det gäller att utföra diverse bollaktiviteter med storkillen, annars vill han hem ganska snabbt. Det är med att sörpla kaffe på en bänk- those days are gone, hehe.
Ja, så barnen blir större och till 90% tycker jag att det är skönt och bra. Men det är ju det där med att bebistiden så definitivt är slut som samtidigt känns lite konstigt. Vemodigt. Vetskapen om att aldrig mer vara gravid. Amma. Vara hela världen för en liten varelse. Och när vänner omkring fortfarande faktiskt får barn och avslöjar graviditeter så väcks tankarna till liv igen. ”Tänk om”. ”En liten fyra”. ”En bebis för hela familjen att gulla med”. Ja livmodern och hjärtat vill definitivt. Men resten av kroppen, och framför allt hjärnan, säger ändå nej. Det blir inga fler barn skapade i den här kroppen, den har fyllt sitt syfte nu. ❤️❤️❤️
Vad fint skrivet. Min livmoder längtar också, men här är det definitvt stopp efter två. Hela mitt logiska jag vet det. Det är bra såhär. Men längtan kan suga tag iallafall. Kroppen påminna om vad den kan. Igår sålde vi sista barnvagnen. Minstingen fyller fyra efter sommaren och vi behöver inte vagn längre. Men det känns konstigt att stänga även den lilla dörren.
SvaraRadera