Oroar mig för barnen. Alltid denna oro. De är lite förkylda. Dottern är riktigt hängig mellan varven. Håglös. Men ingen feber. Sover oroligt. Vilar mycket. Jag är som en hök, bevakar minsta beteende som känns ovanligt. Försöker känna deras känslor fast jag vet att det ju inte går.
Själv mår jag ändå ganska bra just nu, bortsett från träningsvärken från helvetet och försommarstressen man aldrig lyckas undvika. En del av barnens aktiviteter har slutat för terminen nu men stressen ligger kvar, jag känner det som att jag glömt något och måste kolla kalendern hela tiden. Men jag kommer ändå på mig själv med att känna mig genuint lycklig emellanåt, främst när jag tänker på alla människor omkring mig som ser mig, sprider energi, bryr sig, ger nya intryck och perspektiv. Mina grannfamiljer som är som en extended family, enkelt umgänge där jag verkligen kan slappna av. De har min rygg. De har mina barn. Och tvärtom. Mina kollegor som jag just nu håller på att lära känna och som ger så mycket bra insikter, tankar och inte minst skratt. Vi har en härlig jargong. Jag är verkligen glad över att pandemin är på väg bort och att kunna vara på kontoret igen.
Relationen till min egen familj är väl den som är mest skör. Mina föräldrar börjar bli skruttiga. Borde ägna dem mer tid, men får inte riktigt känslan av att de vill det. Hörs inte av så mycket med min syster och hennes familj, virrig på väldigt olika platser i livet. Och på mannens sida…ja det är som det är. De är ju liksom trevliga, men där är ingen som jag direkt njuter av att spendera tid med. Tänk vilken dröm det hade varit, att ha nära släkt som man verkligen klickar med. Jaja. Man får de man får, är väl bara att gilla läget.
Vet inte riktigt vart jag ville komma med detta. Men det blev ett inlägg åtminstone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar