Denna tröttma. Jag vet inte riktigt vad som är normalt och vad som är varningstecken, men jag orkar knappt göra mitt jobb just nu. Tar på mig saker jag inte riktigt lyckas leverera på. Än mindre orkar jag göra nånting hemma utöver få fram mat på bordet med jämna mellanrum när barnen är hemma. Till mig själv är det mindre noga. Fast det nog borde vara det för min mage gör ont för jämnan, vet inte om jag ska sluta med laktos, eller kanske gluten? Men jag orkar inte något av det så jag får leva med det onda och svullna och bubbliga.
Och jag fryser redan så förjordat och drömmer om ett tjockt duntäcke men får än så länge nöja mig med att ta på en långärmad och långbent pyjamas för att få upp värmen fårskinnstofflorna och en gammal stickat sjuttiotalskofta från Spanien är mina bästa vänner hemma om dagarna. Och det är inte ens oktober.
Jag undrar ibland om livet ska vara så här. Har alla andra det också så som jag? Alla arbetande trebarnsmammor med stort hus och aktiv fritid (obs- barnens fritid), är de också ständigt trötta, svullna och nedstämda? Jag kan inte sätta fingret på vad jag behöver göra annorlunda av det som går att påverka, men det måste gå för jag kan inte bara tuffa på så här i nån sorts medelhastighet rakt in i väggen. Men jag jobbar inte åttiotimmarsveckor, knappt ens trettio ju, och barnen har börjat cykla själva eller samåka till vissa aktiviteter. Min snubbe tar ett stort ansvar hemma, ja rent praktiskt gör han nog mer än jag, men det emotionella (trösta, resonera, peppa, lyssna, vårda, medla, reflektera…) sköter jag ju nästan fullt ut. Om du frågar mig. Kanske inte enligt honom. Men där har vi nog en nyckel til mycket; jag vill så mycket för mina barn, så otroligt mycket mer än det rent praktiska. Jag vill vara lyhörd för hur de mår och känner sig, lyssna på deras tankar, drömmar, funderingar och fantasier. Jag vill kunna prata öppet och enkelt om sånt som är svårt och jobbigt. Jag vill guida dem i deras relationer med både andra och varandra, jag vill visa dem vad empati och medkänsla är. Jag vill att de ska får känna att alla känslor är okej och måste få finnas och släppas ut. Att människor är olika och att det är något bra, även om det är svårt och konstigt ibland. Jag vill guida dem att lära känna sig själva, att lyssna på sina kroppar och att våga följa sina hjärtan. Jag vill att de ska veta hur otroligt mycket jag älskar och bryr mig om dem. Och det är här min energi fullkomligt absorberas inser jag nu.
Hur ska man nånsin kunna räcka till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar