Igår var jag och tränade efter ett nätt litet uppehåll på 163 dagar (tack bokningsappen för att du håller koll på sånt åt mig…). Det var skitjobbigt givetvis, men jag klarade det och träningsvärken idag är faktiskt inte fullt så brutal som jag hade väntat. Iallafall inte än.
Jag har egentligen aldrig brytt mig sådär jättemycket om min kropp, varken utseende eller funktion egentligen. Har aldrig hållit på med sport i någon större utsträckning men alltid gillat att röra på mig. Och det har inte varit nån grej, jag har varit smal och lagom uthållig och stark och sådär. Men nu efter tre barn och en otrolig stress efter sista barnet, mycket konflikter, frustration och känsla av otillräcklighet, så har min kropp helt klart tagit stryk. När man stresshanterar med hjälp av socker får det till slut konsekvenser; mitt midjemått har skenat det senaste året. Min puls är hög dygnet runt enligt min Oura ring, och sömnen har definitivt förbättringspotential. Jag har blivit väldigt stillasittande sen jag började jobba igen och jag riktigt känner hur jag stelnar i kroppen dag för dag. Jag är dessutom övertygad om att mycket av min deppighet hänger samman med maten jag äter, eller kanske snarare icke-maten. Och med det menar jag nog både att jag äter en hel del saker som bara är utfyllnad; snacks, halvfabrikat, proteindrycker…, men också att jag äter för lite. Och det är inte i nån sorts svältförsök alls, jag är bara så ointresserad av mat och undviker helst ämnet tills det inte går längre och då är man svinhungrig och då kommer de färdiga köttbullarna, falukorven och fiskpinnarna fram och den onda cirkeln är sluten. Blä.
Ja. Jag har lite att jobba med här, på lite olika plan. Men jag har iallafall börjat nu, alltid nåt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar