Söndag. Vaknar vid sjutiden. Lägger armen om min yngste som klättrat upp till oss i natt och sover mellan mig och E som vanligt. Känner hur hans tunga, lugna kropp andas avslappnat. En våg av lycka drar genom mig över att han finns, är den han är och mår bra. Min fina lilla treåring som håller oss kvar i småbarnstiden åtminstone några månader till. Sen är den eran förbi och det känns både sorgligt och skönt.
En stund senare har E och lilleman gått upp och jag ligger kvar själv och mornar mig. Det borde vara skönt att få vakna i sin egen takt, men tankarna kommer direkt. På jobbet, att jag borde jobba några timmar idag för jag ska på brandutbildning i morgon så jag kommer komma efter. Och på att i morgon börjar sista veckan med min bästa kollega innan hon slutar. För jävligt känns det.
När jag tänkt på jobbet en stund börjar jag tänka på min kropp. Jag är så himla missnöjd över den just nu, på ett sätt jag nog aldrig varit tidigare tror jag. Och jag ska fylla 39 snart. Hur funkar man egentligen? Borde jag inte bli mer och mer trygg? Men nej, jag blir bara mer och mer vilsen. Och när jag tidigare känt mig missnöjd har jag ändå kunnat hitta nån sorts jäklar anamma för att lägga om kost/livsstil men nu känner jag mig mest uppgiven. Så mycket pengar jag lagt på coacher och program som inte alls funkat för mig, vad är ens nästa steg nu? Min stora insikt är att jag måste göra jobbet själv, en coach kan berätta och visa och guida men inte göra. Och det låter kanske självklart men det känns så tufft. Särskilt eftersom jag vet att min övervikt till allra största del beror på stress, och hur FAN minskar man på stress?
Ja, det var den här söndagsmorgonen det. Nu är klockan åtta och det är dags att gå upp och börja nån sorts dag här tänker jag…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar