Det är verkligen inte min bästa tid i livet just nu. Jag känner mig så vilsen och stressad, har till och med börjat få tillbaks panikångesten jag hade för ungefär tio år sedan, innan barnen.
Det är jobbet som är otroligt oklart och inte alls ger mig mycket glädje och självkänsla precis. Dessutom slutar min jobb-bästis i morgon och det känns så fruktansvärt jobbigt. Jag kommer bli väldigt ensam och sannolikt ännu mer vilsen. Jag har börjat söka nya jobb för jag behöver också en nystart, men dels tar det mycket tid, och dels så är det ju det här med självförtroendet. Jag är så osäker på vad jag kan och vill, och inte minst vad jag orkar…
Förutom jobbet så är pappa sjuk. Han fick ju först konstaterat diabetes vid årsskiftet, sen en hjärtinfarkt nu innan påsk, och på söndag fyller han 75 men orkar inte ha kalas. Han är trött och yr och säkert lite deppig. Jag hoppas bara inte det är nedförsbacken som börjar nu, jag vill så gärna att han piggnar till och får några år till med oss. Tänker en hel del på detta och det slukar både koncentrationsförmåga och humör.
Ja och så är det såklart livet i övrigt som frestar på. Barn som bråkar om allt och inget, ett hus och en trädgård i kaos, en massa måsten som ska bokas och göras. Till och med att planera semestern känns stressigt.
Men jag kämpar på. En dag i taget. Det finns en mening med den här prövande perioden, det är jag säker på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar