Ett nytt kapitel

 En onsdag morgon. Som vilken som helst men ändå totalt annorlunda. Jag har tårar som bränner bakom ögonlocken och en dyster känsla inombords. Familjen har åkt till jobb och skola, men jag är hemma. Första morgonen som arbetslös.

Okej, kanske lite överdramatiserat att kalla det arbetslös, men jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Min roll har försvunnit i en omorganisering och jag får lämna med avgångsvederlag. Nu först har jag sex månaders uppsägningstid, varav tre med särskilt stöd för att komma vidare och hitta nytt jobb. Jag har vetat om detta sedan i November, så jag har ju till viss del hunnit processa det, men nu när det är verklighet är det ändå jobbigt. Det är en arbetsplats jag varit på i över sex år. Om man räknar in all min tid på olika delar av företaget blir det 15 år. Det är väldigt lång tid. Jag har ju på sätt och vis vuxit upp där skulle man kunna säga. Om jag tänker på den person jag var när jag började så är det närapå hisnande. Så ung, oerfaren och naiv. Men också ganska pigg och fräsch, innan barn och hus och sånt bös. En helt annan tid, ett annat liv. 

Det är inte synd om mig, även om jag känner mig lite ledsen just nu. Jag trivdes ju ganska bra, hade en trygg och bekväm tillvaro där, och jag hade efter många år med halvdana chefer äntligen fått en riktigt bra nu sista halvåret. Det känns trist. Men jag blir kompenserad på ett bra sätt, och jag kan i lugn och ro fundera ut vad jag vill göra framöver. Det är lika delar ångest som inspiration. Stress och förväntansfullhet. Oro och självsäkert lugn. 

Det kommer bli spännande. Och skitjobbigt. Men kul att få vara lite med sig själv igen. Och trist kanske. Det återstår att se...