Om att släppa taget

Så började jag jobba igen "på riktigt". Hundra glömda passwords och nya IT verktyg att lära sig "by doing" så att säga. Det är ju inte precis så att nån kan visa när man sitter hemma och jobbar. Och det är så förbenat tråkigt. Efter två dagar känner jag mig helt rastlös, uttråkad, irriterad, nedstämd, bortglömd, frustrerad och apatisk. Jag har inget konkret att göra samtidigt som jag har huvudet fullt av inbillade förväntningar på mig för nu har jag ju börjat jobba. Nu ska jag göra saker och få lön i utbyte. Men vad är det jag ska göra?

Det är så mycket i mitt liv som skaver. Som behöver rensas ut och ge plats och luft för nytt. Samtidigt som jag är så himla kass på allt sånt. Blev helt upprörd när jag insåg att alla mina gamla mail försvann i samband med att vi nu fått nya mailadresser på jobbet. Vissa hade jag sparat sen jag började på företaget för tio år sen. Och sen upptäckte jag att vissa sidor på intranätet som jag skapat nu är borta. Det var troligtvis ingen som använde dem, men det kändes ändå surt att de bara plockats bort utan min vetskap. Och det är det jag menar. Ingen kollade på infon på de här sidorna. Jag läser inte mail som är åtta år gamla. Ändå kan jag inte släppa taget om sånt, och det äter ju upp mig inifrån. Häromdagen satt jag i säkert en timme och bara tänkte på min gamla högstadieskola som nu är riven. Jag föreställde mig hur jag gick igenom korridorerna, vilka lärare som var i vilka klassrum, vilka kompisar som hade sina skåp var. Jag älskade att gå på högstadiet. Det var nog min lyckligaste tid faktiskt. En sån bra blandning mellan trygghet och äventyr. Jag hade massor med vänner och aktiviteter, det gick bra i skolan, jag träffade kärleken. Framtidstron var på topp, allt var möjligt. Och så är byggnaden där en stor del av allt detta inträffade nu borta. Bara gräsmatta kvar. Så himla sorgligt. Men, hur blir man en sån som släpper taget då?

Kanske blir 2020 året då jag gör mig av med allt som skaver. Året då bägaren verkligen rinner över och jag får nog. Både av sånt som skaver rent fysiskt som för små kläder och skor som jag hoppas komma i nån gång (skor liksom, hallå vad tror jag?), men också sånt som är större och handlar om relationer, jobb, fritid osv. Jag hoppas det. Jag vill det. Men det kräver mod. Mycket mod. Puh. Får se om jag klarar det.