Igår hände det. Ett sånt där magiskt tillfälle, när vardagen faktiskt känns helt okej. Efter en dag med möten back-to-back var jag ganska "mör i päran" som man säger här i söder. Och det var barnen med. Så de fick äta pannkakor till mellis (färdigköpta och med utgånget bäst-före datum men de var nöjda ändå) och sen titta på tv. Pappan och storebror åkte på fotbollsträning. Jag tog mig ett glas rött (!), satte på jazz i bakgrunden och började rulla köttbullar. Hann rulla nästan en hel plåt innan lillebror kom och härjade och ville ha uppmärksamhet. Men då var jag så lugn av jazzen och vinet att det inte gjorde något.
Och idag är det torsdag, fast som en fredag. Jag jobbar hemifrån i sakta mak, fortfarande trött efter gårdagen (och en allt för tidig morgon). Det är verkligen inte bara att börja jobba igen som om inget hänt. Det är en omställning. En ny livsstil att anpassa sig till. Men faktiskt så gillar jag det nu. Jag har kommit in bättre i allt, och fått lite mer konkreta uppgifter. Det är skönt att jobba hemifrån och inte översköljas av intryck från människor överallt, det gör att man sparar lite energi och enklare kan hålla fokus. Men att jobba 75%, alltså sex timmar om dagen, det är faktiskt en utmaning. Speciellt när alla runt omkring jobbar heltid. När mötena är slut har de tid att sammanfatta, researcha, bocka av saker på att-göra listorna. Det har inte jag. Jag måste bli bättre på att lägga in luckor, men samtidigt känns det svårt nu i början. Vem är jag att komma och ställa krav liksom. Och så brottas jag med meningsfullheten i det jag gör. Vad är implementeringen av nya IT system och organisationsförändringar gentemot att arbeta med att ta hand om barn, gamla och sjuka? Borde jag inte bidra till vår värld med något mer givande? Jag vet ju egentligen svaret på den frågan, men så kommer lönen och tvivlen avtar i några dagar. Jag är ägd, det kan jag erkänna. Och just nu finns inte energin eller tiden till att ta några livsomvälvande beslut. Jag har lovat mig själv att sitta still i båten något år till. Men grubbla, det kommer jag nog fortsätta med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar