Tänk, nu är det helt plötsligt ändå så, som jag skrev om häromdagen; jag är ensam hemma. Inget barn och ingen man någonstans. Jag har varit på jobbet och hämtat min dator, och nu ska jag försöka komma på vad det var jag jobbade med för 1,5 år sen ungefär. Det är tyst. Kaffet är varmt. Jag kan äta godis utan att gömma det.
Men det känns inte så himla bra ändå, det här med att vara själv. Överlag så känns den här separationen från min lilla bebis inte alls bra. Ja, han är skitjobbig att ha att göra med just nu med mer eller mindre konstanta utbrott, men han är ju samtidigt en del av mig, nästan som en kroppsdel, och han fattas mig när vi är ifrån varann. Vi har mer eller mindre suttit ihop dygnet runt i 18 månader, om det inte kändes konstigt att ändra på det så vore nog något fel. Jag vet att det kommer kännas bättre om ett tag, att han kommer få kul på förskolan som för övrigt verkar jättebra, men just nu är jag ledsen. Min bebis...
Och så Corona-möget på det. Var ju som sagt på kontoret idag. 32 personer var incheckade. Det brukar vara flera hundra. Tyst och tomt och öde. Det känns mycket märkligt att försöka komma in i något sammanhang när det är så här. Jag har ny chef och nya kollegor. Vi kan inte ens lära känna varann över en lunch. Men jag får väl försöka, göra mitt bästa, även om motivationen inte är på topp.
Och så vet jag inte om jag börjar känna mig lite sjuk? Undrar hur många procent av befolkningen som känt av inbillningssymptom i dessa tider. Jag är glad att jag inte jobbar inom vården, fatta vilket ansvar man ändå har för att veeeerkligen känna efter om man inte är lite snorig ändå? Just nu har jag ont i halsen. Eller har jag det? Tänk att det ens är något man kan vara osäker på, man vet väl om man har ont eller inte? Fast nä, jag är inte säker. Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar