Mitt humör är verkligen nån sorts varannandags variant just nu. Igår var jag så deppig och ledsen att jag tänkte att det nog skulle ta lång tid att bli glad igen, kanske har jag till och med hamnat i en sån där 40-års kris? Men idag har jag varit glad igen. Känt mig tillfreds och nöjd och hoppfull. Och återigen kan jag bara konstatera att de basala behoven frisk luft & solsken, sex, riktigt god mat, en stunds egentid utan krav på nån som helst prestation, träning och att umgås med familjen utan bråk- ja där har vi nycklarna till välmående. Kan låta enkelt när man räknar upp dem sådär, men en vanlig dag i mitt liv just nu är det inte många av de kriterierna som uppfylls tyvärr. Vissa kan jag absolut själv styra över och åtgärda med disciplin och bra planering. Andra är jag totalt maktlös inför. Men jag får väl satsa på att få till det jag kan och hålla tummarna för att resten ska inträffa lite oftare. Det sägs ju att man får det man önskar, lagen om attraktion och yada yada. Let's hope so.
För övrigt har detta varit minsta barnets första dag på egen hand på förskolan. Vilken milstolpe! Och jag tyckte faktiskt mest att det var skönt att lämna honom där en stund. Jag har insett att vi är nog där nu, att det är dags att börja släppa taget om varann lite grann. Både sorgligt och glädjande på samma gång. Man kan ju inte stoppa tiden, han är inte min bebis för alltid. Men det känns väldigt skönt att han har fått vara hemma ganska mnga månader mer än vad hans syskon fick när de var små. Både han och jag är mer redo än vad det känts som de andra gångerna. Man lär av sina erfarenheter som tur är. Och även om det såklart känns konstigt att lämna honom på ett än så länge ganska främmande ställe så har jag fått förtroende för personalen, de andra barnen är jättemysiga, min lillkille har kul och får utlopp för massor av all sin energi i den nya miljön. Visst hade han visat sitt humör under dagen, men han var glad när jag gick och glad när jag kom och det bådar gott tycker jag.
Jag börjar också landa lite mer i att jag ska börja jobba "på riktigt" i nästa vecka. Det känns ju iallafall mer görbart nu när jag vet att jag kommer ha ett antal timmar på mig när jag inte har något barn att ha koll på. Även om bara det i sig är en konstig känsla. Jag kommer nog spana efter vagnen med ett sovande barn i i tradgården mer än en gång innan jag inser att "just det, han är ju på förskolan". Och jag känner lite mer framtidspepp, märkligt nog i dessa tider. För nu, efter att barnafödandet och föräldraredigheterna är klara, så kan jag på riktigt börja resan mot att hitta min plats även i yrkeslivet. Vad kan jag, vad vill jag kunna, vad ger mig energi, var behövs jag? Nu kan jag vara långsiktig. Sträva mot något helhjärtat. Lyfta blicken. Jag vet att det blir svåra tider i samhället rent ekonomiskt framöver, men av någon anledning skrämmer det inte mig. Jag har många år kvar att arbeta, att bidra, och jag vill verkligen hitta min plats där jag verkligen trivs och kommer till min rätt innan de åren är slut. Det är mitt mål och min drivkraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar